We're eighteen years old, we've barely been born

Jag vet, jag skriver alldeles för lite i den här nedrans bloggen. Jag vill skriva betydligt mer, men det går som inte. Det blir aldrig tillräckligt fint, givande eller intressant. Ibland vill jag bara skriva ett litet inlägg, om fina saker som bakgrundsmelodin i A smile and a ribbons fantastiska låt Baby's breath, eller om hur facinerande det är med saker som underjordsvattenreserven som finns i Nyköping och användes fram till 1966 och sedan dess har stått tom. Det måste vara något så fantastiskt intressant att gå in i den och bara kolla, vara, känna.
Ibland behöver man sådana intryck för att känna hur man lever, och när jag känner så känner jag mig även desperat i mig själv, som inte slår slag i saken och vågar ta mig ner, agera för att leva. Den sociala fabriken äter upp mig inifrån.

Kolla, nu är jag där igen, tråkighet.
Men i brist på annat kan jag ge ett par tips:
Burning Hearts, ett finskt popband som de flesta som läser här antagligen redan har hört, men om ni inte har gjort det så har ni en fin stund framför er. Deras låt I lost my colour vision är absolut bäst, en klar åtta, om inte högre!
Det andra tipset är ett göteborgsband vid namn Tellus about the moon. Jag fick ett tips om dem från den om svensk pop allvetande Hannes, trots att hans riktiga area of expertise är gitarrpop, och inte twee! Båda låtarna på deras myspace är fantastiskt bra, lyssna!

Så, nu har jag i alla fall skrivit något, och det är ibland bättre än inget, och i det här fallet tror jag att det kan vara så. Nu ska jag gå på en innebandymatch och äta en korv, inte soja.
Hejdå!

Det går bara inte.

Vi lever allihop på kanten av en grop som bara växer

Ok, citatet i titeln handlar om Boliden, och det är från låten "Gropen" av det helt underbara bandet Euskefeurat, men jag tror att det kan passa in på så mycket annat. Ett universellt uttryck för världen idag.

I vilket fall, jag tror att jag ska gå till en psykolog, och kolla om jag är typ deprimerad eller något, för det kan inte vara tänkt att det ska vara såhär. Jag vaknar varje natt av att jag drömmer mardrömmar, vardagen känns som ett enda mähä och så vidare. Jag tänker mest att det är väl inte tänkt att man ska känna så? Nog för att man är en popare, men någon jävla gräns får det finnas! Jag vill i alla fall kunna få en natts sömn.

Fast i vilket fall så var det sjysst igår när snön hade fallit hela tisdagen, och så på onsdagmorgonen hade det precis slutat snöa, det var lagom mänsklig inverkan på den genom plogade vägar och i övrigt var den orörd, och när solen gick upp så var det något speciellt.

Ja herregud, meningslöst inlägg. Något har slagit fel!

Om döden

Jag satt precis och snackade lite med Helena nu, och så ledde mina tankar in sig på döden, genom Cornelis Vreeswijk. För visst är det så, när man inte har möjlighet att sakna någon som levande, blir personen mycket mer av en trygghet. När man har kännt någon levande så är man van vid en från två sidor utvecklandes relation, båda parter rör sig, båda parter får ändrade uppfattningar.
Med de döda är det annorlunda. Har man inte haft någon relation så kan man inte riktigt beröras av deras död på samma sätt (individuella, sen kan man beröras principiellt, de flesta blir illa berörda av tsunamivågen eller 9/11, även om de inte kände någon som berördes), och istället lämnas man med att bara kunna ha en relation till en fix bild. Det finns en gräns för hur stor personen kan vara, hur mycket man kan känna till om honom/henne, hur mycket han/hon kan ha gjort.
Det här ger en trygghet. Man kan stilla sig, och börja bestämma sig för vad man känner inför personens livsverk, det kommer ju aldrig förändras. Man har profilerat sig, och den profilen kommer aldrig förändras. För vi vet ju alla att man egentligen inte kan göra något i någon annans namn, det går ju folk inte på. Jag tror i alla fall inte att gamle gubben Alfred Nobel hade lämnat ut priser till samma personer som Nobelkommitén, jag tror inte att Ernesto Guevara skulle vilja vara med överallt, eller åka på vänskapligt besök hos Iran, även om han hade en del knasiga idéer.
Ja, den största tryggheten finns i det döda, det icke levande, som en stabil vägg att alltid luta sig mot. Men samtidigt saknar det döda då lite magi som finns i det levande, man utvecklas ju inte i förhållande till det döda, och det döda utvecklas inte i förhållande till en själv, till skillnad från det levande.
Nej nu går jag och spelar en blues.

Om Cornelis

Cornelis, ja, Vreeswijk alltså. Gång på gång glömmer jag hans charm, hans djup, det fantastiska i hans person. Hans talang för musik- och textskrivande, den hittar djup i mig, känslor som jag själv inte visste att jag hade. Han släpper själen fri, han inspirerar till underverk, till skicklighet, men även till att våga ta det lugnt, ligga på sofflocket en helg, eller kanske en dag man egentligen borde arbeta på, om det är så.
Han påminner om allt som är fint. Det yviga, det äkta, det melankoliska, en lågmäld styrka, en varm, mänsklig, famn att vara trygg i när det behövs. Han känns som någon som inte hade något behov av att vara mer än han faktiskt var. Såna män görs inte längre.

Något speciellt är det.

En djup titel

Idag var jag och köpte mig tre akvarellfärger till, en blå, en violett och en varm röd. Det var egentligen bara blå jag saknade. Därtill köpte jag tre penslar, såna kan man aldrig ha för många av, och nu hoppas jag att det kommer bli mer målande av. Tidigare har avsaknaden av en sjysst blå nyans hållit mig tillbaka, men nu är frågan om jag kommer hitta någon annan ursäkt. Jag hoppas inte.

I övrigt har det varit en trevlig dag, med otrevligt väder. Skön temperatur, skönt ljus, men det var elakt regn. Ni vet, när dropparna hänger i luften och avvaktar tills man går förbi, och de lägger sig, inte så beröringen känns, men kylan förstoras genom dem och det blir i längden outhärdligt. Hade jag inte gått i skolan hade jag suttit inomhus och lyssnat på lite bedroom-pop, druckit en kopp te, kanske spelat en ton på mandolinen och helst suttit vid ett fönster, fyra trappor upp och blickat ut över de gulnade löven. Men det händer inte, inte här, inte mig.
Jag satt i skolan, gjorde inte mycket innan jag hade fotografisk bild. Förbannad på samhällskunskapen som vanligt, jag ska nog hoppa av den kursen. Måste kolla om den behövs för något som kanske verkar intressant. Jag tror inte att den gör det.
Men fotot är kul. Jag och Matti är där en och en halv timme innan och pysslar med framkallningsvätskor, negativ och hårtorkar. Det är en underbar konst, fotografi. Känslan av äkthet som finns i ett nyframkallat negativ, den är svåråtkomlig för ens den minst pretantiösa popsången. Och äkthet är ju faktiskt det viktigaste vad det gäller konst, enligt mig. Ärlighet, sanning, en känsla av inblick, ett ögonblicks sann insyn. Den åsikten står stick i stäv med min åsikt om att det inte finns någon sanning.
Mina krav är komplexa.

Vart ska jag gå när det är i mig helvetet brinner?

Jag vill fly.

Springa, springa så långt vägarna tar mig och så länge världen orkar snurra.
Jag vill ta mig bort från allt påfrestande, påträngande, påtvingande. Ta mig någonstans där man bara kan känna sig tillfreds, känna sig lugn, man är önskad, där man önskar stanna. Men världen är för stor, mitt liv är för litet. Vad är det som krävs? Ska man prioritera bort saker för att "lyckas"? Ska man tvingas välja mellan olika lyckor? Jag vet ju vad som krävs, det går bara inte att kräva det, ingenting går. Den här världen är skit, den passar mig. Systemet trycker oss till marken, tvingar oss. Jag vill ha möjligheter, jag vill inte slänga bort mitt liv i den torra, plågande öken vi kallar Sverige. Inte för att jag vill det i något annat land heller, det är precis samma problem här som där, och om vi inte tar tag i dem kommer vi aldrig bli lyckliga.

Vi behöver alla mer kärlek, i motsats till ensamhet.
Vi behöver alla mer melankoli, i motsats till desperation.

Den här världen förtjänar mer skönhet. Skönhet förtjänar att uppskattas.
Och det är det här de kallar livet.

Hemma från Flen

Så, då var alltså min intensivkursutbildning för körkort i Flen över. En vecka, ensam med fem människor man inte känner instängd i en stad man känner sämre än människorna har, för mig, varit praktiskt taget uteslutande positiv.
Eftersom jag inte kände människorna eller staden så blev det mycket tid för sig själv. Visst, man skulle plugga på teori bakom framförandet av bilar, men gjorde jag det? Ja lite, men bara första dagarna. Resten av tiden gick åt till att bara, ja, koppla av. Laga lite mat, läsa lite bok, prata lite med människor man inte känner. Vissa skulle säga att man lär känna sig själv, men jag ställer mig tveksam till att man kan känna sig själv, lika lite som man kan känna någon annan människa helt. Jag tror nästan att det är lättare att lära känna en annan människa, än det är att lära känna sig själv. Umgås man mycket med någon så kan man se personen i olika sammansättningar och så vidare, man kan analysera och lära sig.

När det kommer till en själv så är det där svårare. Många, jag också, vill tro att man står över det där när man känner till det. Att "jag vet ju att man anpassar sig till sociala sammansättningar, men jag vet ju det, så jag kan låta bli". Men nej, det kan man inte. Så fort man träffar människor så kommer man på hur man ska bete sig för att klara situationen. Jag kan till och med erkänna att, för att inte känna mig som värsta outsidern och vara ensam i en vecka så bröt jag till och med arm. Det trodde jag att jag hade gjort för sista gången någon idrottslektion i nian, men där satt jag vid köksbordet med koftan uppdragen och med armbågen på bordsskivan, brytandes arm med en brottare.
Men hur ska man reagera på det då? Ska jag skämmas? Ska jag försöka bortförklara mig? Nej det tycker jag inte (trots att jag sitter här och skriver ett bloginlägg om det), eftersom det är ett sätt att överleva. När jag tänker på det så blir jag faktiskt lite sur på de som tar sig själva på så förbannat stort allvar. Trots att man kanske inte tycker om att spela fotboll, bryta arm eller vara grabbig, så måste man kunna acceptera att man måste göra det, om det är vad som krävs för att klara sig i ett arbetslag, en politisk grupp eller varför inte ett litet hus i Flen.
Alla som är medlemmar av gruppen kommer in med sina förutsättningar, sina förväntningar och sina förutfattade meningar. Det är det man har att bygga från, och man kan bara försöka få det att bli så bra man kan, men utan att dra sig undan för att det inte blir precis som man vill.

Väl hemma från Flen har jag än en gång märkt hur trött jag är på den slentrianmässiga vardagen hemma. Hur trött jag faktiskt är på skolan, hur trött jag är på bussen, på maten, på vägen hem, på datorn. Men nu är det ännu tydligare, jag har något som verkligen visar hur trött jag i praktiken är på skolan, på skolarbete, på tvång.
Alla känner ni väl till kursen Projektarbete? Alla känner ni väl även till hur lätt den kursen är, man avsätter en timme i veckan och har goda förutsättningar för att få ett VG.
I den kursen fick jag idag en IG-varning.
Den enda anledningen är att jag klarar helt enkelt inte av att arbeta. Inte med kravmässigt arbete. Jag är så otroligt slut på allt som tvingas på en. Så fort det inte handlar om att man måste göra något så är jag snabb att göra det, och jag gör det bra. Jag fick till exempel 61 rätt av 65 möjliga på teoriprovet för körkort.
Jag måste få fly ett tag, hitta någon frihet. Jag spelar inte mycket musik längre. Jag orkar helt enkelt inte. Förut spelade jag ukulele och gitarr uppmot sex timmar om dagen, nu plockar jag inte ens upp instrumentet ur stolen det ligger i. Det känns som inte värt. Jag måste hitta något nytt, en ny kanal, en ny luftbubbla, annars kommer jag förstöras, som så många innan mig. Som en majoritet av mänskligheten innan mig.

Imorgon är det jag som köper fler akvarellfärger, något jag anser mig ha råd med efter att ha lagt planerna på att köpa en dator på hyllan.

FLEN

Nu åker jag till Flen i en vecka, fy satan. Vad gör man inte för att ha körkort.

Helgen

Så, nu är den helg jag har peppat så hårt inför snart slut. (Söndag räknas knappt till helg, det är ju bara dagen innan skolan/arbetet börjar igen.)

Jag tänker inte gå igenom fredagens händelser, vi spelade bara rollspel och var väldigt nördiga.

Lördagen däremot. Jag vaknade hemma hos Matti vid halv elva, vi rörde oss mot torget för att vara där vid tjugo i tolv. Där träffade vi en kille som berättade att de andra var på Auktionskammaren, så vi gled dit. På auktionskammaren fanns det ett fyrtal personer, men fler tillkom och vi var kanske 10-12 personer när klockan var fem-tio över tolv och vi skulle gå upp till torget. Tyvärr blev det lite missförstånd och det blev så att det bara var jag och två till som gick upp. Dock märkte vi att det stod nazister uppe utanför stadshuset och spanade på oss, så vi vände snabbt och gick tillbaka till Auktionskammaren.

Drygt tio minuter senare hade nazisterna stuckit, en kille som var och hämtade bord åt oss blivit hotad, och vi började ställa upp våra grejer på torget. Till en början var det bara ett drygt 20-tal ungdomar från "oss" (Ungdomar mot våld, och Syndikalistiska Ungdomsförbundet) som var där och lekte runt, men allt eftersom människor vågade sig fram och pratade med oss så blev det fler och fler som vågade. Vi har ju tyvärr fått en stämpel som lika galna våldsverkare vi, så jag kände mig ganska negativ till att SUFarna höll i sina flaggor och hade flygblad på bordet. Det hade varit helt lugnt med flaggorna om andra organisationer hade varit där, eftersom det skulle vara en bred grej, och om det bara är en typ av flaggor så är det inte brett utan det är smalt. Hade man inte haft några flaggor utan bara kanske delat flygblad så hade det sett bredare ut.

I vilket fall gick det bra hela dagen, det var ett gäng skumma snubbar som hängde runt, civare som fotade, nazister som fotade och så vidare. När Info 14is anlände till torget (från två håll, bakhåll alltså) så var de väldigt agressiva och gjorde något som nästan (obs nästan) var en rusning. Dock gick polisen in och stoppade dem, fast det var en gubbe som slog av kepsen på en av nazisterna. Det är fan civilkurage, när man har omkring åtta andra nazister runt sig.
Nazisterna hänvisades en plats bakom såna här blåvita polis-band och vi stod kvar och spelade fotboll och så vidare, målet var ju att vi inte skulle låtsas om nazisterna. Dessvärre var det några som på grund av den enorma spänningen började köra kampord såsom "inga nazister på våra gator" och "alerta, alerta, antifacista". Vanligtvis är slagord sjysst, men på en manifestation som syftar till att inte ge nazisterna utrymme kanske det inte känns så jätteproduktivt. Men där ligger nog mycket kritik på oss lokala, vi hade helt enkelt inte gått ut ordentligt och förklarat situationen tillräckligt bra.

Ett par andra kritiska grejer är till polisen, politikerna och media.

De som har organiserat den här manifestationen har haft en bra dialog med polisen i uppemot en vecka, och fått muntligt lov av polischefen att vara på torget, och det absolut första när första snuten kommer dit (från Jönköping) så undrar de om vi ens får vara där, och jag får lov att hänvisa till insatsledaren, som i sin tur svarar med ett "Ja, de Ska vara där".

Politikerna har som vanligt agerat på politikers sätt, två dagar innan manifestationen så var alla partier positiva till det och peppade som fan, en dag innan så var de mer tveksamma och hävdade att man inte skulle hinna och så vidare, och på lördagen var det ett femtal där som privatpersoner. Inte ens Vänsterpartiet, som vi ringde på lördagen och som sa att de skulle vara där verkade komma dit.

Media har det också hållits en god dialog med i uppemot en vecka, och ÄNDÅ kommer de fram och frågar mig om vad jag tycker om att det var laddat i början och nästan blev bråk och så vidare, och så får jag, som inte ens är organisatör, utan bara har varit med runt och pratat med folk, svara med att vi håller på linjen "inget våld om inte direkt självförsvar", och i övrigt inga kommentarer, något som gubbjäveln tar som bara "inga kommentarer". Fy satan.

Sen fick jag sitta inne i en kiosk utanför tessinskolan och vänta i en halvtimme på att bussen skulle gå eftersom jag fick skjuts från centrala Nyköping av Forsmans farsa. Han som ägde kiosken tyckte inte heller om nazister, och han sa att det var kommunalpolitikernas fel, som lät dem hållas, och att kommunalpolitikerna således var nazister de också, hahaha. Wunderbahr.

There's a world outside these walls, but I'm not scared

Herregud, ibland så blir man ju lite arg på busschaufförerna, trots att de säkert är snälla egentligen. Idag skulle jag ta bussen till todd, för det var kallt och jag tänkte att det vore skönt att gå tio minuter till bussen istället för en halvtimme hem till honom (det finns bussar som går genom vagnhärad, de som går mot södertälje! Ja, vagnhärad är så pass stort att man kan ta bussen igenom!), jag tryckte på stoppknappen i fullgod tid, och var glad i hågen beredd att stiga av. Men busschauffören körde förbi hållplatsen och jag fick lite ångest eftersom jag tänkte att de kanske hade ändrat så att dne inte stannade inom Vagnhärad längre, och det hade resulterat i okänd väntetid i södertälje! Inte on! Men som tur var stannade den vid Meckman, och jag fick gå en halv kilometer igenom Vagnhärads jävla industriområde, det är INTE upplyftande.

Hos Todd så satt vi och programerade ett program som han skulle kunna använda så att man hade megastats om man var lvl 255 i World of Warcraft, för det kan man vara på hans egna server. Jag blev lite förvånad över hur kul det var med programering, fast det mesta är väl kul om man gör det tillsammans med någon kul. Tycker man inte det är man till och med mer bitter och cynisk än jag!

Ganska ickegivande blogginlägg. Imorgon blir det rollspel med Matti, Forsman och Hadfy, och på lördag blir det lekar på Nyköpings torg så att inte nazisterna får vara på torget! Det kan bli en mycket trevligare helg än jag hade förväntat mig!

Glada dagar!

Bra dagar!

Åh, idag känner jag att det har varit två bra dagar! Jag fick reda på att Daniel slipper åtal, jag har en magkänsla att det kommer bli bättre naziläge i Nyköping, och det har i DN publicerats en förvånansvärt bra artikel! För faktiskt, vi "vänsterextremister" är vanliga människor, vad skulle vi annars vara? Omsorgaren skriver mycket bra om detta!

När jag ändå pratar om bra saker och politik, eller i det här fallet kanske snarare klasshat, så fick "stureplansprofilerna" fyra års fängelse och skadestånd på 155 300 kr till tjejen! Det är fan gött, och det värmer hjärtat gott när man läser sådant! Men man får fortfarande inte glömma att ett fängelsestraff inte löser någonting, det som skulle kunna försäkra våldtäkternas försvinnande är ett undanröjande av patriarkatet, som i sin tur i sin helhet är en konsekvens av kapitalismen, hur mycket hat man än känner för "grabbarna". Det är lite som att nazister får stryk, det löser ingenting, men det känns bra att höra.

I övrigt känns det som om jag måste organisera mig igen, jag börjar känna samma krypande känsla i kroppen som jag hade innan vi startade upp UV här i Vagnhärad, och det finns inget i Nyköping. Däremot finns det planer på ett UV, jag ska kolla hur långtgående de planerna är och isåfall om jag kan deltaga.

Jag sprudlar av optimism!

Till hösten

Jag förstår inte vad folk säger om att hösten skulle vara jobbig. Min bror ogillar hösten eftersom han tycker att det är jobbigt att det är kallt på morgonen och varmt på dagen, "man vet inte om man ska ha jacka eller bara tröja" säger han. Men det är ju inget problem, det är av den anledningen som konceptet "höstjacka" finns.

Hösten drar ut allt det fina i oss, alla blir som mer lågmälda, bekvämt nedstämda och det blir lugnt och skönt. Folk tar på sig mer kläder, och med det finns det ju ingenting negativt, det är ju på kläderna man ser huruvida en person är snygg eller inte. Och som Rebecka så bra lade det;

Är starkt emot nakenhet, förutom i uppenbara situationer som definitivt inte är offentliga. Nakna människor ser, i bästa fall, väldigt löjliga ut. Några sällsynta exemplar är snygga, men dessa skulle ändå otvivelaktigt se bättre ut med kläder på. Det är ju på kläderna som man ser om folk är snygga eller inte.

Man känner sig även berättigad att sitta inomhus, ta det lugnt och dricka en kopp te. Det gör man inte på sommaren, våren eller vintern. Då är det alltid "så fint väder ute" eller något annat jävla humbug som skulle vara någon satans ursäkt för att man ska vara utomhus. Det är alltid för kallt eller för varmt där, på andra sidan. Jag kan tänka ut en, och bara en, ursäkt för att berättiga utomhusvarande, och det är om man är långt från civilisation, till exempel hos mina morföräldrar. Där finns det fin natur att vandra ut i och så vidare, då är det ursäktat. Annars ger det ingenting att vara utomhus, jag menar, vivoplan, hur kul är det egentligen?

Dessutom känns all bra musik så mycket mer tilltalande såhär i höstmörkret, the Smiths, Acid House Kings, the Lucksmiths, Math and Physics Club, the Cat's Miaow, Jens Lekman, Tales of Jenny och Cats on Fire. Men hösten har även bidragit till att vidare öppna mina ögon för jazzens storhet, det är ju faktiskt jättebra musik såhär i höstmörkret. Shop Assistants, Talulah Gosh och Television Personalities funkar helt enkelt inte lika bra som i våras.

50 Cent

Inatt drömde jag konstigt, jag gör som det ibland. Jag och Marcus var och käkade på någon restaurang på götgatsbacken (sidan mot hornsgatan) men jag hade inte råd. Marcus hade massa pengar, men ville inte låna ut till mig eftersom han måste ha råd med öl till maten. Jag hade av någon anledning två jackor med mig, min parkas och min manchesterjacka från vamlingbolaget. Jag lämnade in min manchesterjacka till vad som var något i stil med garderob, fast garderoben var en klädesaffär som fanns på andra sidan en dörr. När vi hade ätit så skulle jag hämta min jacka, men den fanns inte, jag började gråta, och då kom 50 Cent som jobbade där och frågade vad jag ville. Jag förklarade men han ville inte hjälpa, utan stod bara där och fattade ingenting i sin jävla bandana.
Jag hatar gangsters ibland.

Nu tänker jag tipsa om en film som jag av en slump hittade på youtube igår. Jag skrattar så jag gråter varje gång, helt jävla sanslöst.

Första tipset

Idag satt jag och hade tråkigt runt klockan ett, och jag klickade runt på bilddagboken sådär som man gör ibland. Och tänk, jag hittade den mest, tja, jag vet inte vad man ska kalla det, jag någonsin sett.
http://pyr.bilddagboken.se
Det är ballt att man vågar vara så förbannat extrem i alla fall, även om jag tycker att det är fult.

Och tja, om ni är jazzkatter måste ni lyssna på Pat Metheny, sweet jazz på gitarr, trummor och bas. Personligen har jag bara skivan Rejoicing, jag vet faktiskt inte ens om det finns några fler, men den är riktigt bra. Det är den typ av musik som man ska lyssna på i bakgrunden när man sitter och läser med en kopp te, eller om man har ett kafé.

Första, introducerande, posten

Nu har jag tröttnat på att inte ha något att göra. Att gå till skolan, komma hem, spela world of warcraft eller gå till Todd, och sedan gå och lägga sig för att vakna upp till samma tråkiga rutin en gång till. Att en blogg skulle hjälpa mot det här känns ju fruktansvärt tveksamt, men tja, man kan alltid ge det ett försök, och om inte annat dela med sig av sin misär, hehe.