Det kändes onekligen lite taskigt att ha hypat min blogg en del för att sedan inte skriva så himla mycket innan jag lägger ned det igen. (Det var visst tio inlägg sedan jag började förra gången, till att jag spontant slutade, Helena.) Jag gjorde alltså inget aktivt beslut när jag slutade skriva blogginlägg, jag hatar er inte.
Saken är den att jag försöker försvinna mer och mer från internet, för att dra undan mattan för mig själv så att säga. Om jag inte har någonting att göra på internet så kommer jag sluta finnas här så förbannat mycket. Jag menar, knappt någon annan gör det, och de som gör det och spelar någon större roll kan jag ändå lätt nå på andra sätt (om jag inte går hela vägen ut med min masterplan och fimpar mobilen också).
Faktiskt, och inte för att vara elak, så är det ju så att de jag bara pratar med på internet är himla många, och jag skulle våga säga att de inte har någon större relevans för min fortlevnad. Tvärtom kanske man skulle börja leva mer "på riktigt" och inte sitta här, utan träffa människor, och vem vet, om världen leder oss rätt så korsas våra vägar! Ni som jag känner kan jag ju medvetet träffa liksom.
Om det finns någon som är i minoritetsposition och bara läser min blogg så kan jag ge en liten status-update:
Hade sportlov, jobbade på Mecman, lyssnar med på Morrissey, var sur för att Euskefeurat spelade i Stockholm och jag missade det, velar om att resa.
Mer är det inte så mycket som jag orkar skriva in i ett sådant här inlägg, det kanske kommer ett inlägg om något vackert, ett inlägg som Helenas, men det blir någon annan gång, och inte på samma nivå. Hon är ju proffs.
Tja
onsdag 27 februari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
