Om en meningslös vardag

Idag har jag läst igenom en hel tråd på forumet Flashback.
Tråden uppmätte ungefär femtio sidor.

Jag har fruktansvärt lite att göra om dagarna, hade jag inte suttit här hade jag varit hemma hos Todd och inte gjort särskilt mycket mer. Det förvånar mig att jag klarar av det (eller det gör jag väl inte riktigt), och jag undrar hur det kommer sig att jag inte har gjort någonting aktivt för att komma ur den här situationen. För faktiskt, jag är ganska asocial, inte särskilt rolig eller trevlig, jag tycker inte om så mycket, och jag har ingen aning om vars jag vill komma med den här meningen.

Om ganska precis tre (3) månader slutar skolan, och jag behöver inte längre utbilda mig. Antagligen kommer jag göra det, någon gång, men i första hand ska jag jobba. Frågan som jag ställer mig är huruvida jag ska bo hemma eller ej, och jag tror mig ha kommit fram till ett svar. Det lyder; Om morsan och farsan börjar kräva pengar av mig för att jag bor hemma (praxis hos föräldrar till barn som inte går i skolan men tjänar sitt uppehälle) så ska jag flytta om jag bara förlorar 1000-1500 spänn på det.

På att flytta skulle jag både tjäna och förlora ett gäng saker. För det första är jag så fruktansvärt van vid att alltid ha människor runt mig, det är en direkt konsekvens av att leva i en familj på fem personer där någon alltid är hemma. Då kan det vara både positivt och negativt att bo själv, till en början är det säkert skönt, precis som jag har tyckt att det har varit skönt när min familj har varit bortrest och jag har jobbat, men efter ett tag kan det säkert kännas jobbigt. Jag har förstås kompisar som skulle umgås med mig om jag bodde själv, men fortfarande.

Jag skulle leva en period i förfall vad gäller levnadsstandard, i en ostädad lägenhet som en direkt konsekvens av min morsas renlighetsmani (alla känner vi teorin om tes-antites-syntes), och jag skulle ses som ganska äcklig. I och för sig så skulle jag sluta vara en satans internet-exhibitionist i och med avsaknad av dator, så det skulle inte finnas någon som såg mig som ganska äcklig eftersom ingen skulle se mig, men ni hajar poängen.

Jag har praktiskt taget inga nämnvärda möbler att ta med mig i flytten, säng, bokhylla, skrivbord, fåtölj, tv, bänk till den och det är typ det. Jag äger en tallrik och fyra temuggar också. Hur skulle jag bo? Det skulle vara jag, mina instrument och min tv i en lägenhet med kök.

Den tiden den sorgen antar jag. Tja

Hat, en finare form av kärlek

Alla blir kära överallt nu när det är vår i luften, och det irriterar mig! Jag har länge haft något emot nästan allt, och särskilt kärlek. Det gör så att människor totalt släpper sina principer och "inser hur vacker världen Egentligen är", nu syftar jag på en person, nu syftar jag på Fiffi "Fernando". Jag har skällt ut honom både igår och idag, tidigare var det han och jag som hatade, och nu tycker han att allting är fint, sedan han fick flickvän.

Jag ska förtydliga, jag tycker inte illa om kärlek och lycka i sig, som hater måste man älska sådant och ha en romantikers själ, eftersom hatet är det skal som skyddar från törnar (hardened heart, my heart is hard..). Både jag och Fiffi har öppet erkänt att vi fastnar framför romantiska komedier och önskar att det var vi, och vi gråter till lyckliga program som Extreme make-over: Home edition. Vad jag irriterar mig på är människor som tycker att saker är mycket bättre än de är. För, faktiskt, hur fin världen än är i din rosafluffiga vardag betyder det inte att den är det egentligen. Världen är en elak plats och människor är idioter.

Den du älskar är säkert helt fantastisk, och jag tycker att många människor är det, men det finns alltid något man ogillar med dem, och anledningen till att man tycker om, eller till och med älskar dem, är ju att de sidorna är små, och kanske till och med positiva (dålig är inte alltid synonymt med negativ). Bara för att du tycker att någon är bra så betyder inte det att alla andra också blir det.

Man måste alltid komma ihåg hur man tyckte om saker och ting även om man går igenom en förändring som gör att man ser lite ljusare på världen, så att man fortfarande kan se på den med någorlunda nyktra ögon.


Idag bestämde jag mig förresten för att gå på studentbalen här i Nyköping, det trodde jag inte, men jag kom på att jag behövde ha anledning till att använda min kostym i officiella sammanhang.

Nu svamlar jag, och ni ska veta att jag tycker antagligen om er även om jag hatar det mesta, annars hade jag ju inte skrivit det här för er, aight? Så ta inte åt er. Om det inte är Fiffi, då ska du ta åt dig, get a grip, man.

I dig your act!

Jag håller på att bli sjuk! Efter en lång, slitsam helg så börjar mitt osunda leverne ta ut sin rätt, och det känns som om jag blir kvar hemma imorgon.

Lustigt hur sinnesstämningen ändras när man blir sjuk.

Varför skriver jag det här? Det är ändå tråkigt och ovärt och ingen vill läsa det, tja.