torsdag 22 november 2007

torsdag 15 november 2007

Vi lever allihop på kanten av en grop som bara växer

Ok, citatet i titeln handlar om Boliden, och det är från låten "Gropen" av det helt underbara bandet Euskefeurat, men jag tror att det kan passa in på så mycket annat. Ett universellt uttryck för världen idag.

I vilket fall, jag tror att jag ska gå till en psykolog, och kolla om jag är typ deprimerad eller något, för det kan inte vara tänkt att det ska vara såhär. Jag vaknar varje natt av att jag drömmer mardrömmar, vardagen känns som ett enda mähä och så vidare. Jag tänker mest att det är väl inte tänkt att man ska känna så? Nog för att man är en popare, men någon jävla gräns får det finnas! Jag vill i alla fall kunna få en natts sömn.

Fast i vilket fall så var det sjysst igår när snön hade fallit hela tisdagen, och så på onsdagmorgonen hade det precis slutat snöa, det var lagom mänsklig inverkan på den genom plogade vägar och i övrigt var den orörd, och när solen gick upp så var det något speciellt.

Ja herregud, meningslöst inlägg. Något har slagit fel!

torsdag 8 november 2007

Om döden

Jag satt precis och snackade lite med Helena nu, och så ledde mina tankar in sig på döden, genom Cornelis Vreeswijk. För visst är det så, när man inte har möjlighet att sakna någon som levande, blir personen mycket mer av en trygghet. När man har kännt någon levande så är man van vid en från två sidor utvecklandes relation, båda parter rör sig, båda parter får ändrade uppfattningar.
Med de döda är det annorlunda. Har man inte haft någon relation så kan man inte riktigt beröras av deras död på samma sätt (individuella, sen kan man beröras principiellt, de flesta blir illa berörda av tsunamivågen eller 9/11, även om de inte kände någon som berördes), och istället lämnas man med att bara kunna ha en relation till en fix bild. Det finns en gräns för hur stor personen kan vara, hur mycket man kan känna till om honom/henne, hur mycket han/hon kan ha gjort.
Det här ger en trygghet. Man kan stilla sig, och börja bestämma sig för vad man känner inför personens livsverk, det kommer ju aldrig förändras. Man har profilerat sig, och den profilen kommer aldrig förändras. För vi vet ju alla att man egentligen inte kan göra något i någon annans namn, det går ju folk inte på. Jag tror i alla fall inte att gamle gubben Alfred Nobel hade lämnat ut priser till samma personer som Nobelkommitén, jag tror inte att Ernesto Guevara skulle vilja vara med överallt, eller åka på vänskapligt besök hos Iran, även om han hade en del knasiga idéer.
Ja, den största tryggheten finns i det döda, det icke levande, som en stabil vägg att alltid luta sig mot. Men samtidigt saknar det döda då lite magi som finns i det levande, man utvecklas ju inte i förhållande till det döda, och det döda utvecklas inte i förhållande till en själv, till skillnad från det levande.
Nej nu går jag och spelar en blues.

onsdag 7 november 2007

Om Cornelis


Cornelis, ja, Vreeswijk alltså. Gång på gång glömmer jag hans charm, hans djup, det fantastiska i hans person. Hans talang för musik- och textskrivande, den hittar djup i mig, känslor som jag själv inte visste att jag hade. Han släpper själen fri, han inspirerar till underverk, till skicklighet, men även till att våga ta det lugnt, ligga på sofflocket en helg, eller kanske en dag man egentligen borde arbeta på, om det är så.
Han påminner om allt som är fint. Det yviga, det äkta, det melankoliska, en lågmäld styrka, en varm, mänsklig, famn att vara trygg i när det behövs. Han känns som någon som inte hade något behov av att vara mer än han faktiskt var. Såna män görs inte längre.

Något speciellt är det.

En djup titel

Idag var jag och köpte mig tre akvarellfärger till, en blå, en violett och en varm röd. Det var egentligen bara blå jag saknade. Därtill köpte jag tre penslar, såna kan man aldrig ha för många av, och nu hoppas jag att det kommer bli mer målande av. Tidigare har avsaknaden av en sjysst blå nyans hållit mig tillbaka, men nu är frågan om jag kommer hitta någon annan ursäkt. Jag hoppas inte.

I övrigt har det varit en trevlig dag, med otrevligt väder. Skön temperatur, skönt ljus, men det var elakt regn. Ni vet, när dropparna hänger i luften och avvaktar tills man går förbi, och de lägger sig, inte så beröringen känns, men kylan förstoras genom dem och det blir i längden outhärdligt. Hade jag inte gått i skolan hade jag suttit inomhus och lyssnat på lite bedroom-pop, druckit en kopp te, kanske spelat en ton på mandolinen och helst suttit vid ett fönster, fyra trappor upp och blickat ut över de gulnade löven. Men det händer inte, inte här, inte mig.
Jag satt i skolan, gjorde inte mycket innan jag hade fotografisk bild. Förbannad på samhällskunskapen som vanligt, jag ska nog hoppa av den kursen. Måste kolla om den behövs för något som kanske verkar intressant. Jag tror inte att den gör det.
Men fotot är kul. Jag och Matti är där en och en halv timme innan och pysslar med framkallningsvätskor, negativ och hårtorkar. Det är en underbar konst, fotografi. Känslan av äkthet som finns i ett nyframkallat negativ, den är svåråtkomlig för ens den minst pretantiösa popsången. Och äkthet är ju faktiskt det viktigaste vad det gäller konst, enligt mig. Ärlighet, sanning, en känsla av inblick, ett ögonblicks sann insyn. Den åsikten står stick i stäv med min åsikt om att det inte finns någon sanning.
Mina krav är komplexa.

tisdag 6 november 2007

Vart ska jag gå när det är i mig helvetet brinner?

Jag vill fly.

Springa, springa så långt vägarna tar mig och så länge världen orkar snurra.
Jag vill ta mig bort från allt påfrestande, påträngande, påtvingande. Ta mig någonstans där man bara kan känna sig tillfreds, känna sig lugn, man är önskad, där man önskar stanna. Men världen är för stor, mitt liv är för litet. Vad är det som krävs? Ska man prioritera bort saker för att "lyckas"? Ska man tvingas välja mellan olika lyckor? Jag vet ju vad som krävs, det går bara inte att kräva det, ingenting går. Den här världen är skit, den passar mig. Systemet trycker oss till marken, tvingar oss. Jag vill ha möjligheter, jag vill inte slänga bort mitt liv i den torra, plågande öken vi kallar Sverige. Inte för att jag vill det i något annat land heller, det är precis samma problem här som där, och om vi inte tar tag i dem kommer vi aldrig bli lyckliga.

Vi behöver alla mer kärlek, i motsats till ensamhet.
Vi behöver alla mer melankoli, i motsats till desperation.

Den här världen förtjänar mer skönhet. Skönhet förtjänar att uppskattas.
Och det är det här de kallar livet.

Hemma från Flen


Så, då var alltså min intensivkursutbildning för körkort i Flen över. En vecka, ensam med fem människor man inte känner instängd i en stad man känner sämre än människorna har, för mig, varit praktiskt taget uteslutande positiv.
Eftersom jag inte kände människorna eller staden så blev det mycket tid för sig själv. Visst, man skulle plugga på teori bakom framförandet av bilar, men gjorde jag det? Ja lite, men bara första dagarna. Resten av tiden gick åt till att bara, ja, koppla av. Laga lite mat, läsa lite bok, prata lite med människor man inte känner. Vissa skulle säga att man lär känna sig själv, men jag ställer mig tveksam till att man kan känna sig själv, lika lite som man kan känna någon annan människa helt. Jag tror nästan att det är lättare att lära känna en annan människa, än det är att lära känna sig själv. Umgås man mycket med någon så kan man se personen i olika sammansättningar och så vidare, man kan analysera och lära sig.

När det kommer till en själv så är det där svårare. Många, jag också, vill tro att man står över det där när man känner till det. Att "jag vet ju att man anpassar sig till sociala sammansättningar, men jag vet ju det, så jag kan låta bli". Men nej, det kan man inte. Så fort man träffar människor så kommer man på hur man ska bete sig för att klara situationen. Jag kan till och med erkänna att, för att inte känna mig som värsta outsidern och vara ensam i en vecka så bröt jag till och med arm. Det trodde jag att jag hade gjort för sista gången någon idrottslektion i nian, men där satt jag vid köksbordet med koftan uppdragen och med armbågen på bordsskivan, brytandes arm med en brottare.
Men hur ska man reagera på det då? Ska jag skämmas? Ska jag försöka bortförklara mig? Nej det tycker jag inte (trots att jag sitter här och skriver ett bloginlägg om det), eftersom det är ett sätt att överleva. När jag tänker på det så blir jag faktiskt lite sur på de som tar sig själva på så förbannat stort allvar. Trots att man kanske inte tycker om att spela fotboll, bryta arm eller vara grabbig, så måste man kunna acceptera att man måste göra det, om det är vad som krävs för att klara sig i ett arbetslag, en politisk grupp eller varför inte ett litet hus i Flen.
Alla som är medlemmar av gruppen kommer in med sina förutsättningar, sina förväntningar och sina förutfattade meningar. Det är det man har att bygga från, och man kan bara försöka få det att bli så bra man kan, men utan att dra sig undan för att det inte blir precis som man vill.

Väl hemma från Flen har jag än en gång märkt hur trött jag är på den slentrianmässiga vardagen hemma. Hur trött jag faktiskt är på skolan, hur trött jag är på bussen, på maten, på vägen hem, på datorn. Men nu är det ännu tydligare, jag har något som verkligen visar hur trött jag i praktiken är på skolan, på skolarbete, på tvång.
Alla känner ni väl till kursen Projektarbete? Alla känner ni väl även till hur lätt den kursen är, man avsätter en timme i veckan och har goda förutsättningar för att få ett VG.
I den kursen fick jag idag en IG-varning.
Den enda anledningen är att jag klarar helt enkelt inte av att arbeta. Inte med kravmässigt arbete. Jag är så otroligt slut på allt som tvingas på en. Så fort det inte handlar om att man måste göra något så är jag snabb att göra det, och jag gör det bra. Jag fick till exempel 61 rätt av 65 möjliga på teoriprovet för körkort.
Jag måste få fly ett tag, hitta någon frihet. Jag spelar inte mycket musik längre. Jag orkar helt enkelt inte. Förut spelade jag ukulele och gitarr uppmot sex timmar om dagen, nu plockar jag inte ens upp instrumentet ur stolen det ligger i. Det känns som inte värt. Jag måste hitta något nytt, en ny kanal, en ny luftbubbla, annars kommer jag förstöras, som så många innan mig. Som en majoritet av mänskligheten innan mig.

Imorgon är det jag som köper fler akvarellfärger, något jag anser mig ha råd med efter att ha lagt planerna på att köpa en dator på hyllan.