Banbrytande

Jag tänker bryta mot det som är normalt och skriva en kort bloggpost:

Jävlar, vad bra de två senaste dagarna har varit.

En sjuk dag

Idag är jag sjuk, och således hemma från skolan, därav passar jag på att skriva en blogpost, något jag inte gjort på över en vecka (förlåt (om du bryr dig)).

Den tomma veckan har inte inneburit så mycket, jag har läst ut Fantomerna och påbörjat Sartres Äcklet. Eller, påbörjat är nog inte det ord jag är ute efter, jag har ungefär en fjärdedel kvar. Det är en väldigt bra bok, den behandlar människans främlingskap från sig själv och samhället (vi känner den alla), men jag vet inte om jag tycker att den är så fantastisk på grund av att det är J.P. Sartre som har skrivit den, eller om det är så att den faktiskt är skitbra. Jag är ju trots allt något av en Sartre-junkie.
Sen vet jag inte om ni skulle finna den lika bra, jag menar, jag kanske är ganska ensam om att älska femsidors skildringar av en trädrot.

Men vad har jag gjort denna sjuka dag då? Jag har spelat lite gameboyspel, och framför allt har jag försökt få ned min ratio på tracker.twee.se, en fantastisk tracker! Grejen är den att jag hade en massa bonus, och den använde jag till att skaffa mig lite ratio. Man måste ha över 0.50 för att få tanka, och jag har 0.70, så jag kan skaffa skitmycket, något som leder till att jag sitter och skaffar allt jag någonsin har sett namedroppat på någon blogg. Typ.

För övrigt trodde jag lite naivt att våren hade kommit på allvar nu i veckan. Den där speciella känslan av att gatorna är torra och dammet från gruset som lagts ut för att förhindra den nu oexisterande (notera norrländska) halkan. Solen som sticker i ögonen med kritvitt ljus och värmen, framför allt värmen.
Men tji fick jag! Det ligger ett lager snö med ett djup på ungefär 0.4 cm över marken, och det är ju inte så farligt, rent praktiskt, men den psykologiska effekten är enorm! Fast man får se det från den ljusa sidan, solen skiner fortfarande, och jag tror inte att det är så farligt kallt.

Jag hoppas att morsan och farsan bestämmer sig för att skaffa en hund, det vore skönt att ha något att göra om dagarna, mer än att vänta på att Lost Odyssey kommer ut även i Europa.

Den hårdaste helgen i hela mitt liv

Nu har jag inte bloggat sedan i fredags, det beror på att den här helgen, precis som inläggets titel antyder, var den hårdaste helgen i hela mitt liv. Egentligen var det inte tänkt att bli så hårt, utöver att jag skulle på punkspelning, men herrejävlar vad det slog slint!

Fredagkvällen utspelades hos Todd och Melander, jag och Daniel hade bestämt att vi skulle gå dit och hänga, dricka lite sprit kanske, men inte överdrivet. Senare märkte jag att även Haaga, Sketen och Purre skulle dit, varpå jag fattade att här skulle det inte bli någon lugn kväll.
Jag frågade Todd om vi skulle ta en varsin White Russian, men Mellan började gapa om att jag inte skulle ha någon sprit. Det var trots allt Todds vodka, så jag tog ett shotglas och satte mig i soffan och ställde vodkan på bordet.

Det är här hela skiten börjar spåra ur.

Daniel sitter och hetsar, jag drar shot efter shot, och tycker att rummet blir varmare och varmare, börjar uttala storordade hyllningar till diverse diktatorer som Stalin och Mao, och efter ett tag har jag druckit en halv sjuttis vodka. Med min nätta kroppshydda på ungefär 55 kilo är det JÄVLIGT mycket sprit, och jag svär litegrann åt de andra gästerna och går iväg och ringer Helena.
Väl ute går jag runt i en kvart, och jag tror att samtalet mest bestod i att jag inte hade någon aning om var jag var, trots att jag bara gick omkring lite i Fänsåker, jag tror att jag mötte någon med en hund också. Efter ett tag kom jag tillbaka till Melander, och det första jag gör är att ramla omkull på köksgolvet, klockan är kanske halv tio, och efter detta är det kolsvart.
Genom att tala med andra festdeltagare har jag förstått att jag fick stryk av Melander, sedan sagt att jag ska gå på promenad, och bara försvunnit. Väl på promenaden pratade jag med Helena igen i en trettiofem minuter, och enligt henne bestod samtalet nästan uteslutande av att jag mumlade om att jag hade ramlat, att jag gick mitt i vägen utan reflex och att mina händer blödde.
Det var onekligen snällt av henne att stå ut med det samtalet, jag hade blivit otroligt irriterad, haha.
När jag väl kom hem (notera, vid det här laget är klockan kanske tio-halv elva) så svär jag, tar av mig jackan och skorna, ramlar ned för trappen, svär åt mina bröder som spelar guitar hero, går in på toan, går in på mitt rum (och här konstaterade jag på morgonen att jag hade lagt sängöverkastet vid soptunnan och massa andra dumma saker) och är där i ungefär tio minuter, sedan går jag in på toan igen, och vid halv ett vaknar jag där inne, under badrumsmattan.

Jag var bakis hela lördagen, men på kvällen var det punkspelning. Bakis och jävlig åkte jag dit med Daniel, Matti och Robin Hatt, det var sjysst, band spelade och så vidare. Ett problem var att Matti inte hade förstått min vädjan om att han skulle köpa Tonic Water (han förstod inte vad jag menade när jag sa "Köp tonic water!"), så jag groggade Gin 50/50 med avslagen cola jag hade i jackfickan.
Resten av kvällen förflöt med barn (vi snackar nittiotreor, det var i alla fall det yngsta jag har fått bekräftat) som var fulla, ungefär åttio personer i ett litet litet hus, Daniels glasögon som punkare moshar sönder, jag som blir inkastad i mosh och slår mig, Klaas som får spela alldeles för lite och så vidare.

Igår (söndag) hade jag fruktansvärt ont i kroppen, överallt, inklusive träningsvärk på framsidan av smalbenen och även på framsidan av halsen, på strupen. Helt sjukt.

Om jag inte visste bättre kändes det som vår

Det är fantastiskt vad lite ljus gör för människan, med ljus menar jag förstås solen. Idag var det så bra väder som det inte har varit på, ja, längre än jag minns just nu. På något sätt känns det konstigt att vilja vara utomhus, men framför allt känns det skönt att slippa vintern. Skönt att kunna gå ut med uppknäppt jacka i början av januari, och skönt att inte skaka av köld (vilket jag lätt gör, jag har inte så mycket underhudsfett.)

Jag har funderat lite över det där årets-konceptet som folk kör med, och framför allt på "årets skivsläpp". Det står mellan Cats on Fires platta The province complains och Jens Lekmans Night falls over Kortedala. Just nu måste jag säga att Cats on Fire har övertaget. Visst, Jens släppte en Fantastisk platta, och jag har lyssnat på honom mer än någon annan artist i år, men det är ändå de äldre grejerna som är bäst. Jag menar, EPn han släppte i samband med USA-turnén 2005 är något av det bästa som någonsin släppts.
Men Cats on fire har ändå något speciellt, kanske var det att spelningen med dem var betydligt bättre än den med Jens, kanske har jag lyssnat sönder Jens, kanske är det Mattias speciella frisyr, jag vet inte, men likförbannat så slår mitt hjärta ett extra slag när jag hör första tonerna i I am the white-mantled king, jag menar, vem är så genialisk att man skriver en låt om att bädda sin säng? Tja, Mattias såklart.

Fast jag har ju så otroligt dålig koll på tiden att jag inte vet alls vad som har släppts i år. Emmaboda '07 hade kunnat vara för fem år sedan, jag har verkligen ingen koll. Hade jag inte vetat att det var ett halvår sedan så hade jag lätt kunnat övertygas om att det var fem.

Nu ska jag njuta lite mer av denna vårlika dag, läsa mer i Fantomerna (den måste ju ta slut någon gång), och hjälpa morsan he undan julpyntet.

Ok, jag laddar upp en ball bild på mig från kvällen hemma hos Spazz.

En svartsjuk jävel

Jag läser (fortfarande) en bok som heter Fantomerna, skriven av en Klas Östergren. Till en början var den inte så givande, febrilt namedroppande av parisiska gator och oförståelig handling om en, eller snarare två, huvudkaraktärer, skiljda åt i tid och rum, som jag verkligen inte kunde känna igen mig i.

Sedan hittade den unge mannen (båda är unga, men en är äldre) kärleken, och så började jag känna igen mig. Han blev hopplöst förälskad i en i hans ögon underbar flicka som enligt honom var alldeles för bra för honom. Men trots allt så svansade han runt henne jämt, och de började älska varandra, de hade det bra, och framförallt var de lyckliga. Problemet var att hans känsla av att hon var för bra för honom bara växte, och den blev till ett trauma, han kunde inte släppa det, och för att lindra det för honom självklara uppbrottet började han göra det han var bäst på, bete sig satiriskt, förlöjliga henne inför deras gemensamma vänner och bete sig idiotiskt. Han förstorar alla problem, och ser rivaler i alla, alla passar henne bättre än han.

Till slut bestämmer han sig, för att han inte ska bli helt förkrossad av att hennes kärlek svalnar tänker han att det är bäst att ta det säkra före det osäkra och göra det enda logiska för sin egen överlevnad; avsluta det på egen hand. Så han går till henne, och helt okänsligt säger han det till henne, att det är bäst om det inte fortsätter längre, att de går skiljda vägar. Han säger inte det han känner inuti, viljan att bara hålla henne så länge det bara går, helst för alltid. Säga hur mycket han älskar henne, förklara att det är ett fåfängt försök, att inte den största poeten kan göra känslan rättvisa.
Nej helt kallt förklarar han att han ska röka upp sitt halva paket cigaretter, för att sedan gå. Helt lealös sitter hon framför honom på golvet, lägger huvudet i hans knä, och redan ångrar han sig, känner att det är fel. Låter röken ringla sig upp mot taket, men han har ju bestämt sig, det är såhär det måste sluta.
Så han går hem, och känner sig olyckligare än någonsin, han börjar boxas, för att känna musklerna arbeta vilket gör att man slipper tänka, känna. En dag blir han uppringd av en gemensam vän som förklarar att hon inte alls var för bra för honom, att hon älskade honom mer än något annat, och att alla såg det utom han, på grund av sin svartsjuka som inte hade någon grund annat än hans egen känsla av otillräcklighet. Nu när han har lämnat henne har hon legat som paralyserad i två veckor, stirrandes orörlig mot ett tomt tak.

Längre än så har jag inte kommit, men nog fan känner jag igen mig. Osäkerheten håller oss från att säga det vi vill säga och göra det vi vill göra. Om vi bara insåg hur bra vi faktiskt är, och vågade älska dem vi faktiskt vill, och säga det till dem så skulle det göra så mycket för både vår egen lycka och andras.
Men vågar vi? Vi borde, men varför gör vi inte? Alla vet ju att vi borde, men ändå? Är vi för stolta för att erkänna att vi helt enkelt inte vågar, att vi inte vågar riskera nederlaget? Men är det ändå inte bättre än att gå omkring och låtsas som ingenting?
Vi borde låta känslorna blomma ut i sin fulla skönhet och uppmuntra det. Vi är inte mer än det vi visar för andra att vi är, och om vi håller allting inom oss är vi ingenting. Vi är inte mer än det vi gör, och om vi inte gör något åt våra känslor så kommer vi aldrig finnas. Problemet med det vi gör är att vi måste hållas ansvariga för det, vi kan alltid, och måste alltid hållas ansvariga för det. Kanske är det det vi är så rädda för? Att ansvara för sin kärlek, att öppet skrika ut till världen "ja, jag älskar henne"? Är det inte det vi alla vill, skrika ut sin kärlek åt alla håll och kanter, men det går inte. Restriktioner överallt, men mest finns de hos en själv.

På tal om kärlek såg jag en dramadokumentär om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir (som jag skrev i ett sms till Helena, fantastiskt efternamn, "vacker att se"). Två av världshistoriens största tänkare, i en minst sagt underlig kärleksrelation, men vad kan man vänta sig av existentialister (eller i (åtminstone) Sartres fall sedemera situationister)?

Ja herregud, nog borde vi vara öppnare med våra känslor. Man mår bra av att skrika och gråta ibland, och ibland är det bra att bara sitta tyst med någon man tycker förbannat mycket om.

(Nej, jag har inte träffat "någon speciell" idag, jag har umgåtts med Todd (visserligen speciell, men inte på något sätt som är förankrat i den här texten), och vi kollade på krigsdokumentärer.)

En dag med Knutna Nävar

Jag skulle ha vaknat, eller, blivit väckt av telefonen klockan tio i morse, men antingen var det så att morsan inte ringde, eller att mina bröder svarade innan jag han väckas av signalen. Det ledde till att jag vaknade ett par timmar senare än det var tänkt, närmare bestämt tjugo över tolv istället för, ja, tio.
Dagen började med att duscha och följa mina bröder till affären, det ledde till att min frisyr flippade, och nu har jag irriterat mig hela dagen. Det är en liten bit hår ur den tilltänkta luggen som flyger och far bäst den vill, och nu kan det väl närmast likna ett horn. Den övriga luggen är uppblåst på sig själv, så den är som vikt på ett krulligt sätt. Jag hatar att inte ha kontroll över mitt hår, och det har man inte när man går ut direkt efter en dusch.
Sen kom jag hem och lyssnade på Knutna Nävar, det argaste och mest göteborgska av alla arga göteborgsband. De har ju till och med gjort en låt som handlar om splittringen i det gamla KFML. Då har man för mycket fritid.
Jag har även använt den enormt bra firefoxpluginen StumbleUpon till att kolla runt på sjuhelsikes många fotografihemsidor, tokvärt. Jag laddade upp exempel från ett par sidor på min bilddagbok, så har du tråkigt kan du ju kolla in. Naturfotografi är så otroligt vackert, och bilder som föreställer nedlagda fabriker och ödelagda samhällen bör även de betraktas som naturfotografi, eftersom det ju trots allt är just det det är, det är ju ingen aktivitet där längre, och vad är det då, annat än en del av naturen?
På kvällen gick jag runt en sjuhelsikes massa, till Todd, till affären med Todd, märkte att affären var stängd, gick till OK, gick hem till Todd och Melander, kollade i deras bok "1001 Coctails", bestämde mig för att skaffa boken och dricka varenda en av de omskrivna drinkarna, märkte till min förskräckelse att de inte behandlade drinken White Russian, Todd kollade upp den på nätet och vi skulle preciiis till att göra oss en varsin (de hade sprit hemma! Mycket!) när jag märkte att jag behövde gå hem eftersom det är skola imorgon.

Jag blir förvånad över att jag kan skriva så förbannat mycket om så förbannat lite på så förbannat kort tid som jag har gjort nu.
Jag lovar, det kommer bli bättre snart, och inte bara redovisningar av mina dagar, lite analys och kritik också!

Överlag tycker jag rätt illa

Ja. Jag satt precis och läste igenom ett gäng bloggar, och jag tycker överlag rätt illa om det mesta och de flesta. I alla fall just nu och just här, alltsom oftast är det ju inte så. Folk borde lära sig vart gränsen går, och framför allt att stanna bakom den. När det blir för mycket är när det är som värst.
Jag blir så ångestfylld av hur tiden tycks röra sig fram och tillbaka, hela tiden. Den har ingen struktur, ingen jämn puls, utan beter sig snarare som någon med ett hjärtfel. Ibland är en dag flera, ibland är den en halv.

Men, att kräva att tiden ska anpassa sig efter mina begär är kanske ett smärre uttryck av hybris.


Igår umgicks jag med gamla vänner (Spazz, Robin Ohlson, Melander och min bror) hemma hos Spazz. Det var en skön och avslappnad stämning, vi spenderade hela eftermiddagen, kvällen och natten med att spela Dator- och konsollspel, DotA (ja, som i sången), Wario någonting till Wii, the legend of Zelda: Phantom Hourglass, Heroes of might and magic III och the Orance box till PS3. Det där var ganska onödig information, men det var i vilket fall jävligt trevligt.
Det var länge sedan vi umgicks så, och nu tänker säkert någon "men det är ju inte att umgås att sitta och spela tv-spel! Då umgås man inte!" och till det svarar jag inget annat än: fuck off. Att spela för att umgås är ett underbart kravlöst sätt, för faktiskt, kan man inte prata allvar samtidigt som man spelar så är man inget annat än dum i huvudet.
Vi skulle ha badat jacuzzi utomhus också, men vi kom på att vi skulle göra det vi kvart i tre (ja, 02.45) och då tyckte Spazzens föräldrar att det skulle låta för mycket när de skulle sova (i och med att den står utanför deras fönster).
Vi blev uppe till klockan sex, jag spelade Zelda mot japaner och amerikaner, dessutom försökte jag byta pokémon med folk från ovan nämnda länder, men de hade orimliga krav. Jag älskar internet.

Nu mår jag lite bättre än jag gjorde tidigare, då jag var arg och upprörd. Det är i alla fall tur att man har vänner, även om vi träffas så sällan, men det blir väl lätt så, när folk arbetar, går i skolan och bor långt från varandra.
Jag borde träffa alla jag tycker om mycket mer, alla borde bo närmre varandra, och man borde inte behöva betala för att åka runt. Dessutom borde man inte behöva lägga så mycket tid på skolan och annat, det betyder så förbannat mycket mer att ha välmående sociala relationer än att ha massa onödig kunskap om onödiga saker.

Kasst inlägg, tjarå

Nostalgi 2

Ja, det är väldigt old news, och ja, det känns som om min blogg skulle börja bli någon slags videoblogg. Men vad fan, jag hade inte sett det här klippet förrän ikväll då Daniel länkade det till mig.
Jag har ju varit så bitter över att Hellström har sjunkit ned i kommersialismens träsk (jo, han har alltid varit kommersiell, men han har gjort sin egen grej och inte spelat för vad marknaden kräver i början av sin karriär, någon han gjorde från skiva två och framåt, som jag uppfattade det. I vilket fall var det dåligt.) men nu går han och gör något sånt här. Talet i början gör mig tårögd, och jag kan bara tänka mig hur glada Adam och Love måste vara för att få den här hyllningen från Håkan Hellström. Deras första EP heter ju "En hyllning till Håkan Hellström" för fan. EPn som "Och alla platserna" släpptes på.

Kanske överdriver jag det här, men det betyder så mycket för mig. Att se att det kanske finns något i den mannen ändå, och att den fartfyllda sambagöteborgspopen inte är utdöende.
Kanske är det för att jag somnade klockan sju imorse och vaknade klockan tio, kanske är det ett sätt att kanalisera mina upprörda känslor över allt möjligt anat, men likförbannat blir jag tårögd av att höra göteborgs storhet yttra orden:

Vi har repat rätt hårt för att repa in den här låten nu, och vi kan inte alls göra den alls lika bra som de, och det ber vi om ursäkt för. Men, det här handlar om något annat. Det handlar om att betala tillbaka.

Girls are not to be trusted

Jag pratade så mycket om "jag och Daniel" i mitt förra inlägg (jag gör gärna det, vi funkar bra tillsammans) att jag måste länka till den här så jävla underbara komikern som han hade hittat genom Niklas. Så sjukt bra grejer att det inte är sant, små grejer som är så grymma när man kommer på dem. Som i att han har samma musik i alla klippen i filmen nedan!



Vi har även den här fantastiska, som handlar om en ung mans lycka i att få en ny cykel!

I just wanted more than this, I just wanted more than a kiss!

Titeln är tagen från en text till en låt som tar mig tillbaka till årskurs åtta på Hedebyskolan. Låten heter Daddys Boy och är gjord av labradorbandet Corduroy Utd. Jag kan minnas hur man började formas, jag gillade högstadiet.
Jag och Daniel lyssnade på hans storebror Andreas råd om allt som gällde musik, och nog hade han bättre smak då än nu. Då tipsade han om Your place or mine och just Corduroy Utd. bland andra, nu är det mest electronica, och vem behöver det?
Just det citatet som står i titeln ovan hade jag dessutom skrivet i mitt skåp, och jag undrar om det finns kvar? Vi lyssnade på Peggy Lejonhjärta, Håkan Hellström, Broder Daniel, Svensk Pop, Suburban Kids With Biblical Names, kollade på musikbyrån (eller, jag gjorde, jag vet inte med resten av poptrean) och så kallade vi Your place or mine för punk. Jag minns så tydligt när vi stolt spelade YPOM inne i Jontes "klassrum" och han kommenterade med "fy fan vad pop", ett uttryck som tidigare bara var just Broder Daniel, Håkan, och resten av det sjukt uppenbara.
Marcus skaffade en vit snedlugg, Daniel (som ju, faktiskt, kallades för Broder Daniel av sin bror) köpte Peggy Lejonhjärtas skiva, och jag, ja jag vet inte. Jag struntade i att gå på lektionerna (jag brukar säga att jag gick på ungefär hälften av alla lektioner i åttan och nian, ett påstående i vilket lögnen lutar mot underdrift) och satt inne hos Jonte, drack kaffe, pratade elevdemokrati, pratade politik och lyssnade på musik.

Nu har jag som ingen överblick för vad jag skriver, men jag fortsätter från den här högstadieåterblicken. Fan, det var good times.

Idag har jag i alla fall åkt hem från mina morföräldrar och lämnat västerbottniskan bakom mig. (På allvar, ni skulle ha pratat med mig när jag var där (undantaget Marcus), det var sanslöst. Det är svårt att hålla sig borta från dialekten när man har den från hemmet och är så positivt inställd som jag är, haha.)
Planet hem var en timme och tjugo minuter försenat. Från början hade jag och morsan tänkt ta bilen med tanke på att min mormor är väldigt sjuk i cancer och allt möjligt som kommer på köpet med det dåliga immunförsvaret, men sen blev hon lite bättre och vi kunde ta flyget. I vilket fall så upprörde det mig att när jag spelade Zelda: Phantom Hourglass i väntan på flygplanet såg jag två flickor i åttaårsåldern (fantastiskt ord, försök hitta ett annat med tre å i!) som också spelade Zelda, varpå jag kände mig kränkt.

Jag kom hem och pratade om döden med Helena, om att leva länge, om när man dör, om att vilja leva länge, om att leva länge jämfört med de uppoffringar man måste göra i ungdomen för att göra det, vanliga dödsorsaker och så vidare. Jag satt och kollade på SCB (statistiska centralbyrån) efter statistik om just den här saken, och herregud vad jag älskar den institutionen. Det är kanske det bästa som Sverige har gjort, är det något jag skulle kunna kalla mig stolt över när det gäller att vara svensk är det just att staten alltid har varit så jävla bra på att föra statistik och arkivera saker.
Som kommunist (ja, vi måste ta tillbaka ordet. Det är inget skällsord, och inget att vara rädd för) är det ännu mer givande att ha tillgång till så öppen statistik som SCB, exempelvis är 28% av alla barn mellan 0-17 år med båda föräldrar födda utanför Sverige klassificerade som fattiga enligt svensk standard. Vad är det för jävla skit, va? Är det att skämma bort invandrare?
All borgerlig och reaktionär propaganda faller när man testar den mot verkligen.

Västerbottens kustland

Det trodde ni inte? Att den här bloggen inte var död?
Men nu sitter jag hos mina morföräldrar som bor utanför det lilla samhället Lövånger som ligger i Västerbotten, därav titeln på det här inlägget.

Jag noterade att jag inte har publicerat ett inlägg på ganska exakt en månad, eller ja, en månad och två dagar om man ska vara helt exakt. Men, tänker jag, vad gör det? Det har som ändå inte hänt så mycket, och jag har som inte haft något att skriva om.
Julen förflöt som den ska, lugn, men ändå inte skön. Jag menar, vem tycker egentligen att det är skönt att sitta med en julklappshetsig lillebror, en som försöker spela nonchalant, och föräldrar som inte ens kan tänka sig att låta sin myndige son dricka öl till maten.
Sen kom nyår, och däremellan hann jag umgås med Todd, men det var väl allt. Eller ja, jag var upp till Stockholm en sväng, med morsan för att handla kläder. Todd nämnde när vi pratade om någonting att det hade pågått "sedan jul", och jag blev helt ställt, och tänkte att det är ju hur länge sedan som helst. Jag har verkligen ingen tidsuppfattning what so ever, och det är egentligen ganska skönt. Att låta dagarna flyta ihop till en grå massa är väl egentligen inte så jäkla illa när man tänker efter?
Nyår var också ungefär som det var tänkt. Dagen innan skulle jag ha träffat Edith för en fika när hon kom hem till Stockholm igen. Det var ju där jag skulle fira nyår. Men på eftermiddagen hemma hos Marcus i Flemingsberg fick jag ett sms i vilket det stod att den unga damens far hade blivit sjuk och behövde uppsöka sjukhus. Därav kunde vi inte ses, och det blev en kväll hemma hos Marcus i stället. Vi åt fläskkotlett och kollade på Ogifta par, en film som skiljer sig.
Jag har nog aldrig sett en film som behandlar en så bitter man. Jävlar säger jag bara, det var så fantastiskt att se, och den bidrog med ett par lysande citat som "Att prata med dig är som att spegla sig i ett kaleidoskop [...] Jasså? Så jag är blind nu också? Men det är ju förbannat jävla passande, en blind och ett kaleidoskop!" Jag och Tomas skrattade i alla fall så vi vred oss på golvet.
Där uppe klarade jag även ut spelet Zelda: Phantom hourglass, och nu känns mitt liv en aning mindre meningsfullt. Jag hatar efter-spel-ångesten.

Väl här uppe ska jag egentligen skriva på en rapport som jag har i uppgift att göra till kursen Svenska C, fast jag ska även lämna in den till Mona som är lärare i Samhällskunskap C. Den behandlar språkbruket i Vänsterpartiets respektive Moderaternas riksdagsgrupper. Ni tycker antagligen att ämnet låter fruktansvärt tråkigt, men jag tycker att det är ganska intressant, annars hade jag ju aldrig valt det, inte sant?
Fast nu blir det ju så att jag ändå inte skriver den, utan istället blåser liv i min gamla (eller tja, det beror ju på hur man definerar gammal) blogg.

Imorgon ska jag kanske träffa Helena, det beror på hur bra min mormor mår. Hon har sådan yrsel idag att hon inte ens kan sätta sig upp på kökssoffan, utan måste ligga ned för att inte spy. Vi tror att det är vätskebrist (hon går ju på cellgiftsbehandling) så om det inte är bättre tills imorgon måste hon in till sjukhuset. Om hon gör det så ska jag kolla om jag kan åka upp till Piteå. Det vore onekligen trevligt.

Nu ska jag försöka ta mig i kragen så att jag inte måste skriva förbannat mycket rapport när jag kommer hem, utan kanske faktiskt kan vara ganska klar tills dess, eller i alla fall innan helgen är slut. Det vore ju onekligen skönt att slippa IG i Svenska C och Samhällskunskap C.

Kanske skriver jag igen någon annan dag, om inte annat får jag helt enkelt be er överleva trots bristande livsessens i form av min blogg ;)