Och fan vad den röda hästen springer

Våren har kommit på fullaste allvar, och jag är kärare än någonsin i 'den söta tjejen på bussen'. Jag har uppnåt 1006 poster på Flashback och bytt tre muspekare på datorn. "Laddar i bakgrunden" är nu inte längre något timglas bredvid muspekaren, utan en galloperande röd häst, och varje gång jag ser den tänker jag "fan vad han springer, röda hästen", som ett minne från min göteborgsresa. Jonathan hade också den röda hästen. Den totala laddningen, det ensamma timglaset har bytts ut mot en dansande dinosaurie och den pekande handen på länkar är banan som skalas.
Internet har genast blivit ett mycket roligare tidsfördriv.

Överlag har jag tråkigt, och min anti-exhibitionism har fått mig att sluta skriva i bloggen. Jag har övervägt att gå till ett annat medium där man kan göra längre och med genomtänkta utläggningar, men jag kommer inte på något. Om jag skrev pamfletter skulle ingen kunna få tag i dem.
Internet - den förbannades välsignelse och plåga. Kanske.

I övrigt har jag blivit fanstastiskt fascinerad av regelbundenhet, matematik och allmäna linjära saker. Tänk lite som modernism, fyrtiotalet kanske.
Trots allt kan man ta ut matematiska formler för så gott som allting, och vem tycker inte att det här är sjukt vackert?


Imorgon far jag till Prag, men jag vet inte vad jag ska göra där. Det blir väl gå på Kafka-muséet, sen ska jag låta den morbida Hugo få utlopp genom att gå i den häftiga katedralen med mänskliga skelett från den tid då Prag led av pesten.

Om en meningslös vardag

Idag har jag läst igenom en hel tråd på forumet Flashback.
Tråden uppmätte ungefär femtio sidor.

Jag har fruktansvärt lite att göra om dagarna, hade jag inte suttit här hade jag varit hemma hos Todd och inte gjort särskilt mycket mer. Det förvånar mig att jag klarar av det (eller det gör jag väl inte riktigt), och jag undrar hur det kommer sig att jag inte har gjort någonting aktivt för att komma ur den här situationen. För faktiskt, jag är ganska asocial, inte särskilt rolig eller trevlig, jag tycker inte om så mycket, och jag har ingen aning om vars jag vill komma med den här meningen.

Om ganska precis tre (3) månader slutar skolan, och jag behöver inte längre utbilda mig. Antagligen kommer jag göra det, någon gång, men i första hand ska jag jobba. Frågan som jag ställer mig är huruvida jag ska bo hemma eller ej, och jag tror mig ha kommit fram till ett svar. Det lyder; Om morsan och farsan börjar kräva pengar av mig för att jag bor hemma (praxis hos föräldrar till barn som inte går i skolan men tjänar sitt uppehälle) så ska jag flytta om jag bara förlorar 1000-1500 spänn på det.

På att flytta skulle jag både tjäna och förlora ett gäng saker. För det första är jag så fruktansvärt van vid att alltid ha människor runt mig, det är en direkt konsekvens av att leva i en familj på fem personer där någon alltid är hemma. Då kan det vara både positivt och negativt att bo själv, till en början är det säkert skönt, precis som jag har tyckt att det har varit skönt när min familj har varit bortrest och jag har jobbat, men efter ett tag kan det säkert kännas jobbigt. Jag har förstås kompisar som skulle umgås med mig om jag bodde själv, men fortfarande.

Jag skulle leva en period i förfall vad gäller levnadsstandard, i en ostädad lägenhet som en direkt konsekvens av min morsas renlighetsmani (alla känner vi teorin om tes-antites-syntes), och jag skulle ses som ganska äcklig. I och för sig så skulle jag sluta vara en satans internet-exhibitionist i och med avsaknad av dator, så det skulle inte finnas någon som såg mig som ganska äcklig eftersom ingen skulle se mig, men ni hajar poängen.

Jag har praktiskt taget inga nämnvärda möbler att ta med mig i flytten, säng, bokhylla, skrivbord, fåtölj, tv, bänk till den och det är typ det. Jag äger en tallrik och fyra temuggar också. Hur skulle jag bo? Det skulle vara jag, mina instrument och min tv i en lägenhet med kök.

Den tiden den sorgen antar jag. Tja

Hat, en finare form av kärlek

Alla blir kära överallt nu när det är vår i luften, och det irriterar mig! Jag har länge haft något emot nästan allt, och särskilt kärlek. Det gör så att människor totalt släpper sina principer och "inser hur vacker världen Egentligen är", nu syftar jag på en person, nu syftar jag på Fiffi "Fernando". Jag har skällt ut honom både igår och idag, tidigare var det han och jag som hatade, och nu tycker han att allting är fint, sedan han fick flickvän.

Jag ska förtydliga, jag tycker inte illa om kärlek och lycka i sig, som hater måste man älska sådant och ha en romantikers själ, eftersom hatet är det skal som skyddar från törnar (hardened heart, my heart is hard..). Både jag och Fiffi har öppet erkänt att vi fastnar framför romantiska komedier och önskar att det var vi, och vi gråter till lyckliga program som Extreme make-over: Home edition. Vad jag irriterar mig på är människor som tycker att saker är mycket bättre än de är. För, faktiskt, hur fin världen än är i din rosafluffiga vardag betyder det inte att den är det egentligen. Världen är en elak plats och människor är idioter.

Den du älskar är säkert helt fantastisk, och jag tycker att många människor är det, men det finns alltid något man ogillar med dem, och anledningen till att man tycker om, eller till och med älskar dem, är ju att de sidorna är små, och kanske till och med positiva (dålig är inte alltid synonymt med negativ). Bara för att du tycker att någon är bra så betyder inte det att alla andra också blir det.

Man måste alltid komma ihåg hur man tyckte om saker och ting även om man går igenom en förändring som gör att man ser lite ljusare på världen, så att man fortfarande kan se på den med någorlunda nyktra ögon.


Idag bestämde jag mig förresten för att gå på studentbalen här i Nyköping, det trodde jag inte, men jag kom på att jag behövde ha anledning till att använda min kostym i officiella sammanhang.

Nu svamlar jag, och ni ska veta att jag tycker antagligen om er även om jag hatar det mesta, annars hade jag ju inte skrivit det här för er, aight? Så ta inte åt er. Om det inte är Fiffi, då ska du ta åt dig, get a grip, man.

I dig your act!

Jag håller på att bli sjuk! Efter en lång, slitsam helg så börjar mitt osunda leverne ta ut sin rätt, och det känns som om jag blir kvar hemma imorgon.

Lustigt hur sinnesstämningen ändras när man blir sjuk.

Varför skriver jag det här? Det är ändå tråkigt och ovärt och ingen vill läsa det, tja.

The sanest days are mad

Det kändes onekligen lite taskigt att ha hypat min blogg en del för att sedan inte skriva så himla mycket innan jag lägger ned det igen. (Det var visst tio inlägg sedan jag började förra gången, till att jag spontant slutade, Helena.) Jag gjorde alltså inget aktivt beslut när jag slutade skriva blogginlägg, jag hatar er inte.

Saken är den att jag försöker försvinna mer och mer från internet, för att dra undan mattan för mig själv så att säga. Om jag inte har någonting att göra på internet så kommer jag sluta finnas här så förbannat mycket. Jag menar, knappt någon annan gör det, och de som gör det och spelar någon större roll kan jag ändå lätt nå på andra sätt (om jag inte går hela vägen ut med min masterplan och fimpar mobilen också).
Faktiskt, och inte för att vara elak, så är det ju så att de jag bara pratar med på internet är himla många, och jag skulle våga säga att de inte har någon större relevans för min fortlevnad. Tvärtom kanske man skulle börja leva mer "på riktigt" och inte sitta här, utan träffa människor, och vem vet, om världen leder oss rätt så korsas våra vägar! Ni som jag känner kan jag ju medvetet träffa liksom.

Om det finns någon som är i minoritetsposition och bara läser min blogg så kan jag ge en liten status-update:
Hade sportlov, jobbade på Mecman, lyssnar med på Morrissey, var sur för att Euskefeurat spelade i Stockholm och jag missade det, velar om att resa.

Mer är det inte så mycket som jag orkar skriva in i ett sådant här inlägg, det kanske kommer ett inlägg om något vackert, ett inlägg som Helenas, men det blir någon annan gång, och inte på samma nivå. Hon är ju proffs.

Tja

Banbrytande

Jag tänker bryta mot det som är normalt och skriva en kort bloggpost:

Jävlar, vad bra de två senaste dagarna har varit.

En sjuk dag

Idag är jag sjuk, och således hemma från skolan, därav passar jag på att skriva en blogpost, något jag inte gjort på över en vecka (förlåt (om du bryr dig)).

Den tomma veckan har inte inneburit så mycket, jag har läst ut Fantomerna och påbörjat Sartres Äcklet. Eller, påbörjat är nog inte det ord jag är ute efter, jag har ungefär en fjärdedel kvar. Det är en väldigt bra bok, den behandlar människans främlingskap från sig själv och samhället (vi känner den alla), men jag vet inte om jag tycker att den är så fantastisk på grund av att det är J.P. Sartre som har skrivit den, eller om det är så att den faktiskt är skitbra. Jag är ju trots allt något av en Sartre-junkie.
Sen vet jag inte om ni skulle finna den lika bra, jag menar, jag kanske är ganska ensam om att älska femsidors skildringar av en trädrot.

Men vad har jag gjort denna sjuka dag då? Jag har spelat lite gameboyspel, och framför allt har jag försökt få ned min ratio på tracker.twee.se, en fantastisk tracker! Grejen är den att jag hade en massa bonus, och den använde jag till att skaffa mig lite ratio. Man måste ha över 0.50 för att få tanka, och jag har 0.70, så jag kan skaffa skitmycket, något som leder till att jag sitter och skaffar allt jag någonsin har sett namedroppat på någon blogg. Typ.

För övrigt trodde jag lite naivt att våren hade kommit på allvar nu i veckan. Den där speciella känslan av att gatorna är torra och dammet från gruset som lagts ut för att förhindra den nu oexisterande (notera norrländska) halkan. Solen som sticker i ögonen med kritvitt ljus och värmen, framför allt värmen.
Men tji fick jag! Det ligger ett lager snö med ett djup på ungefär 0.4 cm över marken, och det är ju inte så farligt, rent praktiskt, men den psykologiska effekten är enorm! Fast man får se det från den ljusa sidan, solen skiner fortfarande, och jag tror inte att det är så farligt kallt.

Jag hoppas att morsan och farsan bestämmer sig för att skaffa en hund, det vore skönt att ha något att göra om dagarna, mer än att vänta på att Lost Odyssey kommer ut även i Europa.