måndag 29 december 2008

Världens finaste

Ni som pratat med mig mer än en gång vet säkert att jag är kär både i Per Sindling-Larsen (även om jag är långt ifrån säker på att jag kan stava hans efternamn) och Annika Norlin. Därför blir det här så underbart jävla fint.
Jag kan inte räkna de gånger som jag suttit med ett fånigt leende över hela ansiktet då jag sett på Musik Med-versionen av Arjeplog - Annika har något genuint fint, lyckligt över sig när hon sitter på den där stenen i skogskyrkogården och spelar sin fina fina sång.

Annika står ju även för ett av sommarens finaste koncept (jag minns inte spelningen i detalj), jag såg henne på Popaganda, och när hon i Allt som var ditt kommer till låtens klimax och jag står med SUF Stockholm och med handen formad som en pistol skriker att "de jävlarna ska skjutas" känns allt bara så förbannat jävla bra. Det gör det även nu, och bara minnet av det ger mig en alldeles varm känsla i magen, och jag är verkligen inte den som vanligtvis blir nostalgisk eller tycker om det förflutna.
Sen gick jag i och för sig för tidigt från spelningen, för att gå till Frida som såg familjen. Tjejer får en att tappa konceptet.

Det är filmer som den här som får mig att efter ett par öl stå och ropa; "Per! Per! Per!" bakom en för mig vilt främmande man inne på Café Umbra, bara för att konstatera att det inte är Per, de är inte ens särskilt lika, men gud så gärna jag hade velat att det var han. Att bara få tacka honom, för allt.

Nu är det ju förresten så att bildkvalitén är försämrad i och med att jag gjort filmrutan lite mindre så att den inte ska sticka utanför i marginalen här på bloggen, men om ni vill se den i hög kvalitet så finns den här



17 dagar kvar tills dess att jag flyttar till Göteborg.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, Annika är helt enkelt ljuvlig.

Anonym sa...

familjenspelningen på popaganda var fin. alla människor i publiken kändes lite som en mjuk vägg, du vet, som man kunde luta sig emot utan att ramla, men som man samtidigt kunde tränga sig igenom hur lätt som helst. allt var helt svart, förutom lamporna som blinkade helt hysteriskt, och det kändes inte riktigt verkligt. det var som att befinna sig i någonting oändligt. lite som att falla i rymden tror jag.