Jag skulle ha vaknat, eller, blivit väckt av telefonen klockan tio i morse, men antingen var det så att morsan inte ringde, eller att mina bröder svarade innan jag han väckas av signalen. Det ledde till att jag vaknade ett par timmar senare än det var tänkt, närmare bestämt tjugo över tolv istället för, ja, tio.
Dagen började med att duscha och följa mina bröder till affären, det ledde till att min frisyr flippade, och nu har jag irriterat mig hela dagen. Det är en liten bit hår ur den tilltänkta luggen som flyger och far bäst den vill, och nu kan det väl närmast likna ett horn. Den övriga luggen är uppblåst på sig själv, så den är som vikt på ett krulligt sätt. Jag hatar att inte ha kontroll över mitt hår, och det har man inte när man går ut direkt efter en dusch.
Sen kom jag hem och lyssnade på Knutna Nävar, det argaste och mest göteborgska av alla arga göteborgsband. De har ju till och med gjort en låt som handlar om splittringen i det gamla KFML. Då har man för mycket fritid.
Jag har även använt den enormt bra firefoxpluginen StumbleUpon till att kolla runt på sjuhelsikes många fotografihemsidor, tokvärt. Jag laddade upp exempel från ett par sidor på min bilddagbok, så har du tråkigt kan du ju kolla in. Naturfotografi är så otroligt vackert, och bilder som föreställer nedlagda fabriker och ödelagda samhällen bör även de betraktas som naturfotografi, eftersom det ju trots allt är just det det är, det är ju ingen aktivitet där längre, och vad är det då, annat än en del av naturen?
På kvällen gick jag runt en sjuhelsikes massa, till Todd, till affären med Todd, märkte att affären var stängd, gick till OK, gick hem till Todd och Melander, kollade i deras bok "1001 Coctails", bestämde mig för att skaffa boken och dricka varenda en av de omskrivna drinkarna, märkte till min förskräckelse att de inte behandlade drinken White Russian, Todd kollade upp den på nätet och vi skulle preciiis till att göra oss en varsin (de hade sprit hemma! Mycket!) när jag märkte att jag behövde gå hem eftersom det är skola imorgon.
Jag blir förvånad över att jag kan skriva så förbannat mycket om så förbannat lite på så förbannat kort tid som jag har gjort nu.
Jag lovar, det kommer bli bättre snart, och inte bara redovisningar av mina dagar, lite analys och kritik också!
måndag 7 januari 2008
söndag 6 januari 2008
Överlag tycker jag rätt illa
Ja. Jag satt precis och läste igenom ett gäng bloggar, och jag tycker överlag rätt illa om det mesta och de flesta. I alla fall just nu och just här, alltsom oftast är det ju inte så. Folk borde lära sig vart gränsen går, och framför allt att stanna bakom den. När det blir för mycket är när det är som värst.
Jag blir så ångestfylld av hur tiden tycks röra sig fram och tillbaka, hela tiden. Den har ingen struktur, ingen jämn puls, utan beter sig snarare som någon med ett hjärtfel. Ibland är en dag flera, ibland är den en halv.
Men, att kräva att tiden ska anpassa sig efter mina begär är kanske ett smärre uttryck av hybris.
Igår umgicks jag med gamla vänner (Spazz, Robin Ohlson, Melander och min bror) hemma hos Spazz. Det var en skön och avslappnad stämning, vi spenderade hela eftermiddagen, kvällen och natten med att spela Dator- och konsollspel, DotA (ja, som i sången), Wario någonting till Wii, the legend of Zelda: Phantom Hourglass, Heroes of might and magic III och the Orance box till PS3. Det där var ganska onödig information, men det var i vilket fall jävligt trevligt.
Det var länge sedan vi umgicks så, och nu tänker säkert någon "men det är ju inte att umgås att sitta och spela tv-spel! Då umgås man inte!" och till det svarar jag inget annat än: fuck off. Att spela för att umgås är ett underbart kravlöst sätt, för faktiskt, kan man inte prata allvar samtidigt som man spelar så är man inget annat än dum i huvudet.
Vi skulle ha badat jacuzzi utomhus också, men vi kom på att vi skulle göra det vi kvart i tre (ja, 02.45) och då tyckte Spazzens föräldrar att det skulle låta för mycket när de skulle sova (i och med att den står utanför deras fönster).
Vi blev uppe till klockan sex, jag spelade Zelda mot japaner och amerikaner, dessutom försökte jag byta pokémon med folk från ovan nämnda länder, men de hade orimliga krav. Jag älskar internet.
Nu mår jag lite bättre än jag gjorde tidigare, då jag var arg och upprörd. Det är i alla fall tur att man har vänner, även om vi träffas så sällan, men det blir väl lätt så, när folk arbetar, går i skolan och bor långt från varandra.
Jag borde träffa alla jag tycker om mycket mer, alla borde bo närmre varandra, och man borde inte behöva betala för att åka runt. Dessutom borde man inte behöva lägga så mycket tid på skolan och annat, det betyder så förbannat mycket mer att ha välmående sociala relationer än att ha massa onödig kunskap om onödiga saker.
Kasst inlägg, tjarå
Jag blir så ångestfylld av hur tiden tycks röra sig fram och tillbaka, hela tiden. Den har ingen struktur, ingen jämn puls, utan beter sig snarare som någon med ett hjärtfel. Ibland är en dag flera, ibland är den en halv.
Men, att kräva att tiden ska anpassa sig efter mina begär är kanske ett smärre uttryck av hybris.
Igår umgicks jag med gamla vänner (Spazz, Robin Ohlson, Melander och min bror) hemma hos Spazz. Det var en skön och avslappnad stämning, vi spenderade hela eftermiddagen, kvällen och natten med att spela Dator- och konsollspel, DotA (ja, som i sången), Wario någonting till Wii, the legend of Zelda: Phantom Hourglass, Heroes of might and magic III och the Orance box till PS3. Det där var ganska onödig information, men det var i vilket fall jävligt trevligt.
Det var länge sedan vi umgicks så, och nu tänker säkert någon "men det är ju inte att umgås att sitta och spela tv-spel! Då umgås man inte!" och till det svarar jag inget annat än: fuck off. Att spela för att umgås är ett underbart kravlöst sätt, för faktiskt, kan man inte prata allvar samtidigt som man spelar så är man inget annat än dum i huvudet.
Vi skulle ha badat jacuzzi utomhus också, men vi kom på att vi skulle göra det vi kvart i tre (ja, 02.45) och då tyckte Spazzens föräldrar att det skulle låta för mycket när de skulle sova (i och med att den står utanför deras fönster).
Vi blev uppe till klockan sex, jag spelade Zelda mot japaner och amerikaner, dessutom försökte jag byta pokémon med folk från ovan nämnda länder, men de hade orimliga krav. Jag älskar internet.
Nu mår jag lite bättre än jag gjorde tidigare, då jag var arg och upprörd. Det är i alla fall tur att man har vänner, även om vi träffas så sällan, men det blir väl lätt så, när folk arbetar, går i skolan och bor långt från varandra.
Jag borde träffa alla jag tycker om mycket mer, alla borde bo närmre varandra, och man borde inte behöva betala för att åka runt. Dessutom borde man inte behöva lägga så mycket tid på skolan och annat, det betyder så förbannat mycket mer att ha välmående sociala relationer än att ha massa onödig kunskap om onödiga saker.
Kasst inlägg, tjarå
Nostalgi 2
Ja, det är väldigt old news, och ja, det känns som om min blogg skulle börja bli någon slags videoblogg. Men vad fan, jag hade inte sett det här klippet förrän ikväll då Daniel länkade det till mig.
Jag har ju varit så bitter över att Hellström har sjunkit ned i kommersialismens träsk (jo, han har alltid varit kommersiell, men han har gjort sin egen grej och inte spelat för vad marknaden kräver i början av sin karriär, någon han gjorde från skiva två och framåt, som jag uppfattade det. I vilket fall var det dåligt.) men nu går han och gör något sånt här. Talet i början gör mig tårögd, och jag kan bara tänka mig hur glada Adam och Love måste vara för att få den här hyllningen från Håkan Hellström. Deras första EP heter ju "En hyllning till Håkan Hellström" för fan. EPn som "Och alla platserna" släpptes på.
Kanske överdriver jag det här, men det betyder så mycket för mig. Att se att det kanske finns något i den mannen ändå, och att den fartfyllda sambagöteborgspopen inte är utdöende.
Kanske är det för att jag somnade klockan sju imorse och vaknade klockan tio, kanske är det ett sätt att kanalisera mina upprörda känslor över allt möjligt anat, men likförbannat blir jag tårögd av att höra göteborgs storhet yttra orden:
Jag har ju varit så bitter över att Hellström har sjunkit ned i kommersialismens träsk (jo, han har alltid varit kommersiell, men han har gjort sin egen grej och inte spelat för vad marknaden kräver i början av sin karriär, någon han gjorde från skiva två och framåt, som jag uppfattade det. I vilket fall var det dåligt.) men nu går han och gör något sånt här. Talet i början gör mig tårögd, och jag kan bara tänka mig hur glada Adam och Love måste vara för att få den här hyllningen från Håkan Hellström. Deras första EP heter ju "En hyllning till Håkan Hellström" för fan. EPn som "Och alla platserna" släpptes på.
Kanske överdriver jag det här, men det betyder så mycket för mig. Att se att det kanske finns något i den mannen ändå, och att den fartfyllda sambagöteborgspopen inte är utdöende.
Kanske är det för att jag somnade klockan sju imorse och vaknade klockan tio, kanske är det ett sätt att kanalisera mina upprörda känslor över allt möjligt anat, men likförbannat blir jag tårögd av att höra göteborgs storhet yttra orden:
Vi har repat rätt hårt för att repa in den här låten nu, och vi kan inte alls göra den alls lika bra som de, och det ber vi om ursäkt för. Men, det här handlar om något annat. Det handlar om att betala tillbaka.
lördag 5 januari 2008
Girls are not to be trusted
Jag pratade så mycket om "jag och Daniel" i mitt förra inlägg (jag gör gärna det, vi funkar bra tillsammans) att jag måste länka till den här så jävla underbara komikern som han hade hittat genom Niklas. Så sjukt bra grejer att det inte är sant, små grejer som är så grymma när man kommer på dem. Som i att han har samma musik i alla klippen i filmen nedan!
Vi har även den här fantastiska, som handlar om en ung mans lycka i att få en ny cykel!
Vi har även den här fantastiska, som handlar om en ung mans lycka i att få en ny cykel!
fredag 4 januari 2008
I just wanted more than this, I just wanted more than a kiss!
Titeln är tagen från en text till en låt som tar mig tillbaka till årskurs åtta på Hedebyskolan. Låten heter Daddys Boy och är gjord av labradorbandet Corduroy Utd. Jag kan minnas hur man började formas, jag gillade högstadiet.
Jag och Daniel lyssnade på hans storebror Andreas råd om allt som gällde musik, och nog hade han bättre smak då än nu. Då tipsade han om Your place or mine och just Corduroy Utd. bland andra, nu är det mest electronica, och vem behöver det?
Just det citatet som står i titeln ovan hade jag dessutom skrivet i mitt skåp, och jag undrar om det finns kvar? Vi lyssnade på Peggy Lejonhjärta, Håkan Hellström, Broder Daniel, Svensk Pop, Suburban Kids With Biblical Names, kollade på musikbyrån (eller, jag gjorde, jag vet inte med resten av poptrean) och så kallade vi Your place or mine för punk. Jag minns så tydligt när vi stolt spelade YPOM inne i Jontes "klassrum" och han kommenterade med "fy fan vad pop", ett uttryck som tidigare bara var just Broder Daniel, Håkan, och resten av det sjukt uppenbara.
Marcus skaffade en vit snedlugg, Daniel (som ju, faktiskt, kallades för Broder Daniel av sin bror) köpte Peggy Lejonhjärtas skiva, och jag, ja jag vet inte. Jag struntade i att gå på lektionerna (jag brukar säga att jag gick på ungefär hälften av alla lektioner i åttan och nian, ett påstående i vilket lögnen lutar mot underdrift) och satt inne hos Jonte, drack kaffe, pratade elevdemokrati, pratade politik och lyssnade på musik.
Nu har jag som ingen överblick för vad jag skriver, men jag fortsätter från den här högstadieåterblicken. Fan, det var good times.
Idag har jag i alla fall åkt hem från mina morföräldrar och lämnat västerbottniskan bakom mig. (På allvar, ni skulle ha pratat med mig när jag var där (undantaget Marcus), det var sanslöst. Det är svårt att hålla sig borta från dialekten när man har den från hemmet och är så positivt inställd som jag är, haha.)
Planet hem var en timme och tjugo minuter försenat. Från början hade jag och morsan tänkt ta bilen med tanke på att min mormor är väldigt sjuk i cancer och allt möjligt som kommer på köpet med det dåliga immunförsvaret, men sen blev hon lite bättre och vi kunde ta flyget. I vilket fall så upprörde det mig att när jag spelade Zelda: Phantom Hourglass i väntan på flygplanet såg jag två flickor i åttaårsåldern (fantastiskt ord, försök hitta ett annat med tre å i!) som också spelade Zelda, varpå jag kände mig kränkt.
Jag kom hem och pratade om döden med Helena, om att leva länge, om när man dör, om att vilja leva länge, om att leva länge jämfört med de uppoffringar man måste göra i ungdomen för att göra det, vanliga dödsorsaker och så vidare. Jag satt och kollade på SCB (statistiska centralbyrån) efter statistik om just den här saken, och herregud vad jag älskar den institutionen. Det är kanske det bästa som Sverige har gjort, är det något jag skulle kunna kalla mig stolt över när det gäller att vara svensk är det just att staten alltid har varit så jävla bra på att föra statistik och arkivera saker.
Som kommunist (ja, vi måste ta tillbaka ordet. Det är inget skällsord, och inget att vara rädd för) är det ännu mer givande att ha tillgång till så öppen statistik som SCB, exempelvis är 28% av alla barn mellan 0-17 år med båda föräldrar födda utanför Sverige klassificerade som fattiga enligt svensk standard. Vad är det för jävla skit, va? Är det att skämma bort invandrare?
All borgerlig och reaktionär propaganda faller när man testar den mot verkligen.
Jag och Daniel lyssnade på hans storebror Andreas råd om allt som gällde musik, och nog hade han bättre smak då än nu. Då tipsade han om Your place or mine och just Corduroy Utd. bland andra, nu är det mest electronica, och vem behöver det?
Just det citatet som står i titeln ovan hade jag dessutom skrivet i mitt skåp, och jag undrar om det finns kvar? Vi lyssnade på Peggy Lejonhjärta, Håkan Hellström, Broder Daniel, Svensk Pop, Suburban Kids With Biblical Names, kollade på musikbyrån (eller, jag gjorde, jag vet inte med resten av poptrean) och så kallade vi Your place or mine för punk. Jag minns så tydligt när vi stolt spelade YPOM inne i Jontes "klassrum" och han kommenterade med "fy fan vad pop", ett uttryck som tidigare bara var just Broder Daniel, Håkan, och resten av det sjukt uppenbara.
Marcus skaffade en vit snedlugg, Daniel (som ju, faktiskt, kallades för Broder Daniel av sin bror) köpte Peggy Lejonhjärtas skiva, och jag, ja jag vet inte. Jag struntade i att gå på lektionerna (jag brukar säga att jag gick på ungefär hälften av alla lektioner i åttan och nian, ett påstående i vilket lögnen lutar mot underdrift) och satt inne hos Jonte, drack kaffe, pratade elevdemokrati, pratade politik och lyssnade på musik.
Nu har jag som ingen överblick för vad jag skriver, men jag fortsätter från den här högstadieåterblicken. Fan, det var good times.
Idag har jag i alla fall åkt hem från mina morföräldrar och lämnat västerbottniskan bakom mig. (På allvar, ni skulle ha pratat med mig när jag var där (undantaget Marcus), det var sanslöst. Det är svårt att hålla sig borta från dialekten när man har den från hemmet och är så positivt inställd som jag är, haha.)
Planet hem var en timme och tjugo minuter försenat. Från början hade jag och morsan tänkt ta bilen med tanke på att min mormor är väldigt sjuk i cancer och allt möjligt som kommer på köpet med det dåliga immunförsvaret, men sen blev hon lite bättre och vi kunde ta flyget. I vilket fall så upprörde det mig att när jag spelade Zelda: Phantom Hourglass i väntan på flygplanet såg jag två flickor i åttaårsåldern (fantastiskt ord, försök hitta ett annat med tre å i!) som också spelade Zelda, varpå jag kände mig kränkt.
Jag kom hem och pratade om döden med Helena, om att leva länge, om när man dör, om att vilja leva länge, om att leva länge jämfört med de uppoffringar man måste göra i ungdomen för att göra det, vanliga dödsorsaker och så vidare. Jag satt och kollade på SCB (statistiska centralbyrån) efter statistik om just den här saken, och herregud vad jag älskar den institutionen. Det är kanske det bästa som Sverige har gjort, är det något jag skulle kunna kalla mig stolt över när det gäller att vara svensk är det just att staten alltid har varit så jävla bra på att föra statistik och arkivera saker.
Som kommunist (ja, vi måste ta tillbaka ordet. Det är inget skällsord, och inget att vara rädd för) är det ännu mer givande att ha tillgång till så öppen statistik som SCB, exempelvis är 28% av alla barn mellan 0-17 år med båda föräldrar födda utanför Sverige klassificerade som fattiga enligt svensk standard. Vad är det för jävla skit, va? Är det att skämma bort invandrare?
All borgerlig och reaktionär propaganda faller när man testar den mot verkligen.
onsdag 2 januari 2008
Västerbottens kustland
Det trodde ni inte? Att den här bloggen inte var död?
Men nu sitter jag hos mina morföräldrar som bor utanför det lilla samhället Lövånger som ligger i Västerbotten, därav titeln på det här inlägget.
Jag noterade att jag inte har publicerat ett inlägg på ganska exakt en månad, eller ja, en månad och två dagar om man ska vara helt exakt. Men, tänker jag, vad gör det? Det har som ändå inte hänt så mycket, och jag har som inte haft något att skriva om.
Julen förflöt som den ska, lugn, men ändå inte skön. Jag menar, vem tycker egentligen att det är skönt att sitta med en julklappshetsig lillebror, en som försöker spela nonchalant, och föräldrar som inte ens kan tänka sig att låta sin myndige son dricka öl till maten.
Sen kom nyår, och däremellan hann jag umgås med Todd, men det var väl allt. Eller ja, jag var upp till Stockholm en sväng, med morsan för att handla kläder. Todd nämnde när vi pratade om någonting att det hade pågått "sedan jul", och jag blev helt ställt, och tänkte att det är ju hur länge sedan som helst. Jag har verkligen ingen tidsuppfattning what so ever, och det är egentligen ganska skönt. Att låta dagarna flyta ihop till en grå massa är väl egentligen inte så jäkla illa när man tänker efter?
Nyår var också ungefär som det var tänkt. Dagen innan skulle jag ha träffat Edith för en fika när hon kom hem till Stockholm igen. Det var ju där jag skulle fira nyår. Men på eftermiddagen hemma hos Marcus i Flemingsberg fick jag ett sms i vilket det stod att den unga damens far hade blivit sjuk och behövde uppsöka sjukhus. Därav kunde vi inte ses, och det blev en kväll hemma hos Marcus i stället. Vi åt fläskkotlett och kollade på Ogifta par, en film som skiljer sig.
Jag har nog aldrig sett en film som behandlar en så bitter man. Jävlar säger jag bara, det var så fantastiskt att se, och den bidrog med ett par lysande citat som "Att prata med dig är som att spegla sig i ett kaleidoskop [...] Jasså? Så jag är blind nu också? Men det är ju förbannat jävla passande, en blind och ett kaleidoskop!" Jag och Tomas skrattade i alla fall så vi vred oss på golvet.
Där uppe klarade jag även ut spelet Zelda: Phantom hourglass, och nu känns mitt liv en aning mindre meningsfullt. Jag hatar efter-spel-ångesten.
Väl här uppe ska jag egentligen skriva på en rapport som jag har i uppgift att göra till kursen Svenska C, fast jag ska även lämna in den till Mona som är lärare i Samhällskunskap C. Den behandlar språkbruket i Vänsterpartiets respektive Moderaternas riksdagsgrupper. Ni tycker antagligen att ämnet låter fruktansvärt tråkigt, men jag tycker att det är ganska intressant, annars hade jag ju aldrig valt det, inte sant?
Fast nu blir det ju så att jag ändå inte skriver den, utan istället blåser liv i min gamla (eller tja, det beror ju på hur man definerar gammal) blogg.
Imorgon ska jag kanske träffa Helena, det beror på hur bra min mormor mår. Hon har sådan yrsel idag att hon inte ens kan sätta sig upp på kökssoffan, utan måste ligga ned för att inte spy. Vi tror att det är vätskebrist (hon går ju på cellgiftsbehandling) så om det inte är bättre tills imorgon måste hon in till sjukhuset. Om hon gör det så ska jag kolla om jag kan åka upp till Piteå. Det vore onekligen trevligt.
Nu ska jag försöka ta mig i kragen så att jag inte måste skriva förbannat mycket rapport när jag kommer hem, utan kanske faktiskt kan vara ganska klar tills dess, eller i alla fall innan helgen är slut. Det vore ju onekligen skönt att slippa IG i Svenska C och Samhällskunskap C.
Kanske skriver jag igen någon annan dag, om inte annat får jag helt enkelt be er överleva trots bristande livsessens i form av min blogg ;)
Men nu sitter jag hos mina morföräldrar som bor utanför det lilla samhället Lövånger som ligger i Västerbotten, därav titeln på det här inlägget.
Jag noterade att jag inte har publicerat ett inlägg på ganska exakt en månad, eller ja, en månad och två dagar om man ska vara helt exakt. Men, tänker jag, vad gör det? Det har som ändå inte hänt så mycket, och jag har som inte haft något att skriva om.
Julen förflöt som den ska, lugn, men ändå inte skön. Jag menar, vem tycker egentligen att det är skönt att sitta med en julklappshetsig lillebror, en som försöker spela nonchalant, och föräldrar som inte ens kan tänka sig att låta sin myndige son dricka öl till maten.
Sen kom nyår, och däremellan hann jag umgås med Todd, men det var väl allt. Eller ja, jag var upp till Stockholm en sväng, med morsan för att handla kläder. Todd nämnde när vi pratade om någonting att det hade pågått "sedan jul", och jag blev helt ställt, och tänkte att det är ju hur länge sedan som helst. Jag har verkligen ingen tidsuppfattning what so ever, och det är egentligen ganska skönt. Att låta dagarna flyta ihop till en grå massa är väl egentligen inte så jäkla illa när man tänker efter?
Nyår var också ungefär som det var tänkt. Dagen innan skulle jag ha träffat Edith för en fika när hon kom hem till Stockholm igen. Det var ju där jag skulle fira nyår. Men på eftermiddagen hemma hos Marcus i Flemingsberg fick jag ett sms i vilket det stod att den unga damens far hade blivit sjuk och behövde uppsöka sjukhus. Därav kunde vi inte ses, och det blev en kväll hemma hos Marcus i stället. Vi åt fläskkotlett och kollade på Ogifta par, en film som skiljer sig.
Jag har nog aldrig sett en film som behandlar en så bitter man. Jävlar säger jag bara, det var så fantastiskt att se, och den bidrog med ett par lysande citat som "Att prata med dig är som att spegla sig i ett kaleidoskop [...] Jasså? Så jag är blind nu också? Men det är ju förbannat jävla passande, en blind och ett kaleidoskop!" Jag och Tomas skrattade i alla fall så vi vred oss på golvet.
Där uppe klarade jag även ut spelet Zelda: Phantom hourglass, och nu känns mitt liv en aning mindre meningsfullt. Jag hatar efter-spel-ångesten.
Väl här uppe ska jag egentligen skriva på en rapport som jag har i uppgift att göra till kursen Svenska C, fast jag ska även lämna in den till Mona som är lärare i Samhällskunskap C. Den behandlar språkbruket i Vänsterpartiets respektive Moderaternas riksdagsgrupper. Ni tycker antagligen att ämnet låter fruktansvärt tråkigt, men jag tycker att det är ganska intressant, annars hade jag ju aldrig valt det, inte sant?
Fast nu blir det ju så att jag ändå inte skriver den, utan istället blåser liv i min gamla (eller tja, det beror ju på hur man definerar gammal) blogg.
Imorgon ska jag kanske träffa Helena, det beror på hur bra min mormor mår. Hon har sådan yrsel idag att hon inte ens kan sätta sig upp på kökssoffan, utan måste ligga ned för att inte spy. Vi tror att det är vätskebrist (hon går ju på cellgiftsbehandling) så om det inte är bättre tills imorgon måste hon in till sjukhuset. Om hon gör det så ska jag kolla om jag kan åka upp till Piteå. Det vore onekligen trevligt.
Nu ska jag försöka ta mig i kragen så att jag inte måste skriva förbannat mycket rapport när jag kommer hem, utan kanske faktiskt kan vara ganska klar tills dess, eller i alla fall innan helgen är slut. Det vore ju onekligen skönt att slippa IG i Svenska C och Samhällskunskap C.
Kanske skriver jag igen någon annan dag, om inte annat får jag helt enkelt be er överleva trots bristande livsessens i form av min blogg ;)
lördag 1 december 2007
We're eighteen years old, we've barely been born
Jag vet, jag skriver alldeles för lite i den här nedrans bloggen. Jag vill skriva betydligt mer, men det går som inte. Det blir aldrig tillräckligt fint, givande eller intressant. Ibland vill jag bara skriva ett litet inlägg, om fina saker som bakgrundsmelodin i A smile and a ribbons fantastiska låt Baby's breath, eller om hur facinerande det är med saker som underjordsvattenreserven som finns i Nyköping och användes fram till 1966 och sedan dess har stått tom. Det måste vara något så fantastiskt intressant att gå in i den och bara kolla, vara, känna.
Ibland behöver man sådana intryck för att känna hur man lever, och när jag känner så känner jag mig även desperat i mig själv, som inte slår slag i saken och vågar ta mig ner, agera för att leva. Den sociala fabriken äter upp mig inifrån.
Kolla, nu är jag där igen, tråkighet.
Men i brist på annat kan jag ge ett par tips:
Burning Hearts, ett finskt popband som de flesta som läser här antagligen redan har hört, men om ni inte har gjort det så har ni en fin stund framför er. Deras låt I lost my colour vision är absolut bäst, en klar åtta, om inte högre!
Det andra tipset är ett göteborgsband vid namn Tellus about the moon. Jag fick ett tips om dem från den om svensk pop allvetande Hannes, trots att hans riktiga area of expertise är gitarrpop, och inte twee! Båda låtarna på deras myspace är fantastiskt bra, lyssna!
Så, nu har jag i alla fall skrivit något, och det är ibland bättre än inget, och i det här fallet tror jag att det kan vara så. Nu ska jag gå på en innebandymatch och äta en korv, inte soja.
Hejdå!
Ibland behöver man sådana intryck för att känna hur man lever, och när jag känner så känner jag mig även desperat i mig själv, som inte slår slag i saken och vågar ta mig ner, agera för att leva. Den sociala fabriken äter upp mig inifrån.
Kolla, nu är jag där igen, tråkighet.
Men i brist på annat kan jag ge ett par tips:
Burning Hearts, ett finskt popband som de flesta som läser här antagligen redan har hört, men om ni inte har gjort det så har ni en fin stund framför er. Deras låt I lost my colour vision är absolut bäst, en klar åtta, om inte högre!
Det andra tipset är ett göteborgsband vid namn Tellus about the moon. Jag fick ett tips om dem från den om svensk pop allvetande Hannes, trots att hans riktiga area of expertise är gitarrpop, och inte twee! Båda låtarna på deras myspace är fantastiskt bra, lyssna!
Så, nu har jag i alla fall skrivit något, och det är ibland bättre än inget, och i det här fallet tror jag att det kan vara så. Nu ska jag gå på en innebandymatch och äta en korv, inte soja.
Hejdå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
