Världens finaste

Ni som pratat med mig mer än en gång vet säkert att jag är kär både i Per Sindling-Larsen (även om jag är långt ifrån säker på att jag kan stava hans efternamn) och Annika Norlin. Därför blir det här så underbart jävla fint.
Jag kan inte räkna de gånger som jag suttit med ett fånigt leende över hela ansiktet då jag sett på Musik Med-versionen av Arjeplog - Annika har något genuint fint, lyckligt över sig när hon sitter på den där stenen i skogskyrkogården och spelar sin fina fina sång.

Annika står ju även för ett av sommarens finaste koncept (jag minns inte spelningen i detalj), jag såg henne på Popaganda, och när hon i Allt som var ditt kommer till låtens klimax och jag står med SUF Stockholm och med handen formad som en pistol skriker att "de jävlarna ska skjutas" känns allt bara så förbannat jävla bra. Det gör det även nu, och bara minnet av det ger mig en alldeles varm känsla i magen, och jag är verkligen inte den som vanligtvis blir nostalgisk eller tycker om det förflutna.
Sen gick jag i och för sig för tidigt från spelningen, för att gå till Frida som såg familjen. Tjejer får en att tappa konceptet.

Det är filmer som den här som får mig att efter ett par öl stå och ropa; "Per! Per! Per!" bakom en för mig vilt främmande man inne på Café Umbra, bara för att konstatera att det inte är Per, de är inte ens särskilt lika, men gud så gärna jag hade velat att det var han. Att bara få tacka honom, för allt.

Nu är det ju förresten så att bildkvalitén är försämrad i och med att jag gjort filmrutan lite mindre så att den inte ska sticka utanför i marginalen här på bloggen, men om ni vill se den i hög kvalitet så finns den här



17 dagar kvar tills dess att jag flyttar till Göteborg.

Herrejävlar

Det här är tamejfan det finaste jag sett, ungefär någonsin. Jag är fruktansvärt besviken för att de inte har gett möjligheten att ladda hem klippet från PSL, men gud. Jag blir alldeles varm i magen bara av att läsa undertexten:

Det är Action Biker och Ring Snuten som bjudit med sina vänner Ville Hopponen (Cats on Fire), Hanna Fahl (PSL, Kissing Mirrors), Mathias Nilsson (Twig) och Kajsa Tretow (A Smile and a Ribbon, The Budgies) för att tillsammans framföra en magisk PSL-version av Have Yourself a Merry Little Christmas.



Det där var banne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades.

Något av en virtuell minnesanteckning

Kära blogg

Idag har jag förspillt flera timmar med att sitta och längta efter en pipa och tobak till densamma. Jag har läst om piprökning, tittat på bilder på pipor, läst om piptobak och allt har lett mig fram till att bli otroligt jävla sugen. Jag har hittat två butiker i Göteborg som verkar bra, den ena som är till för finsmakerifasoner, och den andra som verkar bättre för nybörjare. Den första har en hemsida som finns på adressen http://www.brobergs.com/ och den andra finns på http://www.santaclara.se/.

Nu längtar jag om möjligt ännu mer efter att flytta.

Vem fan

I helgen blev jag kallad liberal i en diskussion om historieskrivning och dialektisk materialism i historien. Jag blev rysligt arg och det gnager fortfarande någonstans i bakhuvudet, vem fan är hon liksom, idealist och kallar MIG liberal.

Det var på efterfesten för Socialistiskt Forum, vilket var helballt.

Good times fo' a change, nigga!

(Tag inlägget nedan med all den ironi det förtjänar. Jag är ingen fördomsfull person egentligen, och ja, det står väl lite saker som man skulle kunna uppfatta som kränkande och så vidare. Men tänk på typ Dave Chapelle så lugnar sig känslorna, förhoppningsvis.)

Om du inte bott under en sten det senaste halvåret har du säkert märkt att det varit presidentval i USA. Å ena sidan hade vi John McCain som var en ganska skön snubbe som bara blivit sabbad av det republikanska partiet, han backade sin homeboy big B närhelst någon snackade skit om honom, och höll fast vid att big B är en gangsta med koll på sin shizzle även om de inte håller med varandra på vissa centrala frågor. Vid sin sida hade han den erkända MILFen Sarah Palin, hockeymorsa från staternas Jukkasjärvi, Alaska.

Det andra laget företräddes av tidigare nämnda Barack "big B" Obama. En riktig OG som enligt rykten ska vara både marxist, hamas-anhängare och allt annat möjligt smått och gott. Han har ett arabiskt mellannamn vilket fick vissa galna kristna i staterna att flippa totalt, men det är ju bara gangsta. Hans sidekick är ingenting någon vet något om, till skillnad från big pimpin'Cains homegirl, som alla vet något om.

Inatt konstaterades att Obama vunnit valet (jag har ingen aning med hur mycket eller så, och tänker inte kolla upp det för ett blogginläggs skull). Detta väckte ramaskri på jobbet, och på avdelningen har snacket gått hett kring vilka feta reformer Barack i egenskap av staternas första svarta president kommer genomföra.

Den första blir ganska självklart att legalisera marijuana i hela USA. Ministertitlarna kommer bytas ut mot "homegirl" och "homeboy", nationalsången byts ut mot antingen Straight Outta Compton av legendariska NWA, eller Nothin' but a G-thang av Dr. Dre feat. Snoop Dogg. Vita huset kommer byta färg, och heta "the Black crib" - båda flyglarna kommer självklart bytas ut till feta högtalare, och således omvandla den tidigare byggnaden till världens fetaste ghettoblaster.
Tal på proper engelska som passar sig för affärsmän? Glöm det! Från och med nu kommer talen hållas i nasal ton och vara proppade med feta slang, dessutom kommer de rimma.

Ministerposter kommer utdelas till människor som 50 Cent (försvarsminister), Ekonomiminister? - Wanda Sykes! Man kommer införa nya hederstitlar, ex. Malcolm X' Medal of Honor och Weathermen award.

(Jag vet att jag reserverade mig inledningsvis, men jag passar på att göra det igen. Läs inlägget och tänk att jag hade glimten i ögat.)

En lämnad

Sappho

II

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

Saker jag försummar

Läsning
Musicerande
Umgänge

Panic

Bäste läsare!
Det är ungefär så illa det låter, jag är enormt upprörd efter att ha läst det här, fy helvete säger jag bara, fy helvete. Vem fan var det som sa att han skulle äta sina egna testiklar innan han spelade med de andra igen? Vems manager är det som nu har drivit på i förhandlingarna gällandes återförening? Jag blir riktigt riktigt upprörd, men framför allt är jag besviken. Jättebesviken faktiskt, varför i helvete gör man såhär? Jag hoppas verkligen att han håller linjen på testiklar före pengar alltså.

Uppdat.

Det finns väl inget att säga, egentligen

Utdrag ur 'Den glada vetenskapen' av F. Nietzsche

Det finns i dag en grundlig irrlära i moralen, som särskilt i England är mycket hyllad: enligt den är omdömena "gott" och "ont" uppsamlingsställen för erfarenheter rörande "ändamålsenlig" och "oändamålsenlig"; enligt den är det som kallas gott det som uppehåller arten, det som kallas ont det som är skadligt för arten. I själva verket är emellertid de onda drifterna väl så ändamålsenliga, artuppehållande och oumbärliga som de goda - det är bara deras funktion som är en annan.



Ett lätt byte är för stolta naturer någonting föraktligt, de känner välbehag först vid anblicken av obrutna människor som skulle kunna bli deras fiender, och likaså vid anblicken av alla svårtillgängliga ägodelar; mot den som lider är de ofta hårda, ty han är inte värd deras strävan och stolthet - men desto förbindligare visar de sig mot sina likar, som det under alla förhållanden vore ärofullt att kämpa och brottas med, om någon gång ett tillfälle skulle yppa sig. I den behagliga känslan av detta perspektiv vande sig människorna i den ridderliga kasten vid en utsökt hövlighet mot varandra - Medlidande är den angenämaste känslan hos dem som har föga stolthet och inga utsikter till stora erövringar: för dem är det lätta bytet - och det är var och en som lider - något ljuvligt lockande. Man brukar hylla medlidandet som glädjeflickornas dygd.

'Svarta Svanor' av C. Snolisky

Svarta svanor, svarta svanor
Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer
I den nattligt dunkla våg.

Mörk, liksom i eld förkolnad,
Är den rika fjäderskrud,
Näbben, stum i blodig purpur,
Ännu bär om branden bud.

Hvita svanor tamt i vassen
Kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor
Ut, I barn af natt och glöd.

Utdrag ur 'the Animal Farm' av George Orwell

Several nights a week, after Mr Jones was asleep, they held secret meetings in the barn and expounded the principles of Animalism to the others. At the beginning they met with such stupidity and apathy. Some of the animals talked of the duty of loyalty to Mr Jones, whom they referred to as 'Master', or made elementary remarks such as 'Mr Jones feeds us. If he were gone, we should starve to death.' Others asked such questions as 'Why should we care what happens after we are dead?' or 'If this rebellion is to happen anyway, what difference does it make whether we work for it or not?', and the pigs had great difficulty in making them see that this was contrary to the spirit of Animalism. The stupidest questions of all were asked by Mollie, the white mare. The very first question shi asked Snowball was: 'Will there be sugar after the Rebellion?'
'No,' said Snowball firmly. 'We have no means of making sugar on this farm. Besides you do not need sugar. You will have all the oats and hay you want.'
'And shall I still be allowed to wear ribbons in my mane?' asked Mollie.
'Comrade', said Snowball, 'those ribbons that you are so devoted to are the badge of slavery. Can you not understand that liberty is worth more than ribbons?'
Molly agreed, but she did not sound very convinced.

The pigs had an even harder struggle to counteract the lies put about by Moses, the tame raven. Moses, who was Mr Jones' especial pet, was a spy and a tale-bearer, but he was also a clever talker. He claimed to know of the existance of a mysterious country called Sugarcandy Mountain, to which all animals went when they died. It was situated somewhere up in the sky, a little distance beyond the clouds, Moses said. In Sugarcandy Mountain it was Sunday seven days a week, clover was in season all the year round, and lump sugar and linseed cake grew on the hedges. The animals hated Moses because he told tales and did not work, but some of them belived in Sugarcandy Mountain, and the pigs had to argue very hard to persuade them that there was no such place.

Stick

Jag tänker inte skriva för dig, inte här, inte nu.

Utdrag ur 'Intimitet' av Jean-Paul Sartre

Lulu bet sig i läppen och ryste, för hon erierade sig att hon stönat. Det är inte sant, jag stönade inte, jag bara andades rätt häftigt, för han är så tung, när han ligger på mig kommer han mig att tappa andan. Han sa till mig: ”Du stönar, du njuter”; jag avskyr att tala när man gör det där, jag vill att man ska glömma bort sig själv, men han slutar aldrig upp med att säga en massa svinaktigheter. Jag stönade inte för det första, jag känna inte känna njutning, det är ett faktum, det har doktorn sagt, om jag inte gör det själv. Han vill inte tro det, det har aldrig vela tro på det, de säger allihop: ”Det är för att det har skötts illa från början, jag ska lära dig att njuta, jag”; jag lät dem säga sådär, jag visste mycket väl hur det var, sån är jag skapt, men det retar dem.

Någon gick uppför trappan. Det är någon som kommer hem. Måtte det bara, för Guds skull, inte vara han som kommer tillbaka. Det skulle han mycket väl kunna göra, om han fick lust igen. Det är inte han, det är tunga steg eller – hjärtat hoppade i bröstet på Lulu – om det var araben, han vet att jag är ensam, han kommer och bultar på dörren, jag kan inte, nej, jag står inte ut med det, nej, det var i våningen under, det var någon som kom hem, han sticker nyckeln i låset, han behöver tid på sig, han är full, jag undrar vad det är för några som bor här på hotellet, det måtte vara snygga typer; jag mötte en rödhårig en i eftermiddags i trappan och hon såg ut som en morfinist på ögonen. Jag stönade inte! Men naturligtvis kände jag litet som han höll på och fingrade, han kan konsten; jag avskyr såna som kan konsten, jag vill hellre ligga med en oskuld. De där händerna som går raka vägen dit de ska, som snuddar en smula, inte för mycket … de behandlar en som ett instrument de är stolta att de kan spela på. Jag avskyr att de får mig att känna, jag blir torr i halsen, jag är rädd och jag har en konstig smak i munnen och jag känner mig förödmjukad, för att de tror att de besegrar mig, jag skulle vilja klå Pierre när han tar på sig sin inbilska min och säger: ”Jag kan tekniken.” Gode Gud, att livet ska vara det där, att det är för det som man klär sig och tvättar sig och gör sig vacker och alla romaner är skrivna om det där och man tänker på det hela tiden och så är det till slut så där, man går in i ett rum med en karl som kväver en till hälften och som blöter ner en på magen till råga på allt. Jag vill sova, o, om jag bara kunde sova litet, i morgon ska jag resa hela natten, jag kommer att bli mörbultad. Jag skulle i alla fall vilja vara litet fräsch när jag promenerar i Nice, de säger att det är så vackert där nere, det finns små italienska gator och brokig tvätt som torkar i solen, jag ska sätta mig med mitt staffli och måla och små flickor kommer och tittar på vad jag gör. Vilket snusk! (Hon hade flyttat sig en bit och höften hade kommit emot den våta fläcken på lakanet.) Det är för att göra det där som han tar mig med sig. Ingen, ingen älskar mig. Han gick bredvid mig och jag var nära på att falla ihop och jag väntade på ett ömt ord, om han hade sagt ”Jag älskar dig” hade jag förstås inte följt med honom tillbaka, men jag skulle ha sagt något snällt och vi skulle ha skilts åt som goda vänner, jag väntade och väntade, han tog mig i armen och jag lät honom hålla mig i armen, Rirette var rasande, det är inte sant att han såg ut som en orangutang, men jag visste att hon tänkte något i den stilen, hon tittade på honom från sidan med sina otäcka ögon, det är häpnadsväckande vad hon kan vara nedrig, nå, i alla fall, när han tog mig i armen så gjorde jag inte motstånd, men det var inte mig han ville ha, han ville ha sin hustru, för att han har gift sig med mig och han är min man; han satte sig alltid på mig, han sade att han var intelligentare än ja, och allt som har hänt är hans fel, han behövde bara låta bli att sätta sig på sina höga hästar mot mig, så skulle jag fortfarande vara kvar hos honom. Jag är säker på att han inte saknar mig just nu, han gråter inte, han är förbannad, det är vad han är, och så är han så belåten för att han har sängen för sig ensam och han kan sträcka ut sina långa ben. Jag skulle vilja dö. Jag är så rädd att han ska tänka illa om mig; jag kunde ingenting säga honom när Rirette stod där med oss, hon pratade och pratade och verkade alldeles hysterisk. Hon är så belåten nu, hon skryter med att hon är så modig, vad det är nedrigt mot Henri som är mild som ett lamm. Jag ska gå. De kan i alla fall inte tvinga mig att lämna honom som en hund.

The alienation is my nation

Som ung kom du in i fabriken
och du var aldrig människa sen
du fjättrades vid mekaniken
på livstid korsfäst vid den

Du är blott en del av maskinen
ett nödvändigt dött supplement
som startspaken eller bensinen
- en avvägd driftskostnadsprocent

Din känsla, ditt hjärta, din plåga -
det mänskliga som i dig bor -
det sätter de aldrig i fråga
där uppe på trustens kontor

Var tanke som i dig kan födas
är blott ett fatalt rudiment
som snarast bör kapas och dödas
ty det ger inte trusten procent.

Idag började mitt arbete på Mecman, eller Rexroth Bosch Group som det nu för tiden (sedan ett flertal år) heter. Detta har förstört planerna på Emmaboda, och nu sitter jag istället och slipar på planer till en Göteborgs-resa. Någon form av semester måste man ju ändå ha.

Den jobbiga flickan

Idag var det en jobbig tjej som började skriva till mig på bilddagboken.se, se själva hur jobbig hon var.



Ascenseur 22:jun, 17:18
Precis min tanke.
Jag trodde det var du som gjort dem först.

Avant-Garde 22:jun, 17:19
Hehe, det kan man tro, men jag har aldrig tid att rita!

Ascenseur 22:jun, 17:20
Jaså det säger du.
Då måste du vara särdeles upptagen, såattsäga.

Avant-Garde 22:jun, 17:22
Nä, det är väl snarare så att jag inte tar mig tid, hehe. Dessutom skulle jag hellre göra andra saker än att rita om jag skulle ta mig tid. Det är en ganska överskattad sysselsättning.

Ascenseur 22:jun, 17:25
Jaså det säger du, jaha ja.
Ja min sysselsättning är för tillfäller en diktbok med diverse bilder.
Vad för sysselsättningar är viktiga för dig då?

Avant-Garde 22:jun, 17:27
Äsch, textkonst ska stå för sig själv, bildkonsten, t-t-t. Jag kan Kanske låta gå för expressionistisk bildkonst, men fan.

Jag läser eller skriver hellre än ritar/målar. Det är något man skulle kunna göra på sidan av, eller, det är nog min tredje grej. I första hand skrivande, i andra hand musicerande och i tredje målande.

Ascenseur 22:jun, 17:30
Hm, du låter väldigt instängd i en liten glaskål, typ ungefär.
Man borde blanda och exprimentera i mitt tycke annars kommer man ingen vart.
Tex. Bild och film, filma ett stillastående ting, exempelvis.

Avant-Garde 22:jun, 17:32
T-t-t, man är inte instängd så länge man väljer det själv, eller åtminstone är medveten om att man låter bli att välja.

Film - fine, det kan vara bra, samma som teater. Bild har jag svårt för, det blir oftast bara krystat och jobbigt. Samma gäller i och för sig även filmen.

Ascenseur 22:jun, 17:35
Ja, det mesta kan bli krystat och jobbigt, speciellt texter då försöket till att bli poetisk ofta kan misslyckas totalt.

Avant-Garde 22:jun, 17:37
Mm, därför försöker jag mig inte ens på att skriva seriös poesi, det närmaste jag kommit är någon form av dadaistisk expressionism. Konsten måste alltid vara allvarlig, seriös, ärlig och vacker, sen skiter jag i om den är krystad, men är den krystad faller den oftast på det tredje kriteriet.

Ascenseur 22:jun, 17:41
Hm, ja precis.
Det återstår då inget annat än att skita i om det blir krystat.
Det blir än mer krystat när man är rädd för det och då kan man lika gära lägga ned allt och dö.
Precis så.

Avant-Garde 22:jun, 17:45
Nej, det handlar om att skita i allt som har med kritik att göra och skita i saker som inte kan bli vackra, sen kan man skratta åt sig själv för att man är så jävla gravallvarlig men det är det enda man kan vara för annars kan man lika gärna vara med i Big Brother.

Ascenseur 22:jun, 17:52
Ja sagtoch gjort.
Du verkar ju ganska gravallvarlig du.
Det är alltid lika roligt att veta allt om alla vid första ja.
saken så att säga.

Avant-Garde 22:jun, 17:53
Vad annars ska man vara. Nejmen jag är aldrig allvarlig, men jag är ganska allvarlig med det. Jag är bäst på förutfattade meningar, om det var det du menade. Jag är världens fördomsfullaste människa, och det är så otroligt skönt!

Ascenseur 22:jun, 17:55
Jag tror jag är världens fördomsfullaste.
Jag tror alla är dumma som rört vid en fotboll, vilket är sant.
Förresten verkar du extremt intrasslad och jobbig om jag skall vara ärlig.

Avant-Garde 22:jun, 18:04
T-t-t, där har du nog fel, för nog är vi många som har rört vid fotbollar. Tack, fast jag skulle våga säga att jag inte är det minsta intrasslad, bara lite krånglig. Jobbig har jag inget emot att vara, då låter folk en vara i fred.

Ascenseur 22:jun, 18:06
Haha, skönt för dig!
Som enstöring kan jag hålla med dig.
Jävla folk, man bara tröttnar och vill hem, vara själv med kreativitet.

Avant-Garde 22:jun, 18:07
Mm, men uppenbarligen funkar det inte ens att ha "stick" som enda text på presentationen och vara otrevlig. Folk suger som satan, de kan sticka allihopa, särskilt folk som tror att de är något, vilket de inte är. Det är ingen av oss.

Ascenseur 22:jun, 18:12
Haha, jag kände hur det stack till där va.
Jo, ja, jo du har rätt hörrödu.
Jag är nog bara allmännt trött på att vara arg tror jag, på att vilja strypas och övriga roliga fakta och sådant.

Avant-Garde 22:jun, 18:15
Jag har helt rätt, men man ska inte vara förbannad, det löser ingenting. Man kan lika gärna försöka ha roligt med/åt dem, jag menar, man måste inse det fina i att sitta på en parkbänk och killarna i förrförra årets new era-keps säger "Fy fan, kolla på de där jävlarna" åt en. Eller tycka att den biffiga killen som säger att ma måste skilja på Sveriges landslag och "vanlig jävla negerfotboll" är ganska gullig.

Ascenseur 22:jun, 18:18
Jo jo det var inte riktigt det jag pratade om.
Denna ilska består nog mest av annat slag.
För det första har jag insett att, ingenting.
Allt är bajs egentligen men ändå inte, därav denna förvirring.
+ att jag inte gillar dem som hugger tag med vassa klor i allt jag vill ha inklusive en snäll sak.

Avant-Garde 22:jun, 18:28
T-t-t, irrationell ilska..

Ascenseur 22:jun, 18:30
Nej, jag är för trött för att förstå.

Avant-Garde 22:jun, 18:30
Låt mig förtydliga förresten, det är det mänskliga ansvaret att veta sånt som varför man är arg och förklara ilskan.

Ascenseur 22:jun, 18:36
Jaså, menar du att jag skall förklara?

Avant-Garde 22:jun, 18:39
Jag menar att du ska kunna förklara, annars är det inte någon riktig ilska utan bara poserad sådan.

Ascenseur 22:jun, 18:45
Sure sure.
Jag kan ju alltid börja förklara för en okänd person.
Det är så att jag är kär.
En man som har flickvän som klamrar sig fast, som jag hatar.
Så enkelt var det.

Avant-Garde 22:jun, 18:47
Jamen dåså, det där är ju inte så konstigt alls.

Ascenseur 22:jun, 18:48
Nej inte alls.
Nej inte alls.
Men det gör mig inte direkt glad.
När hela jävla sommarlovet finns framför mig.

Avant-Garde 22:jun, 18:52
Äsch, lycka är en satans illusion. Men jag står bakom teorin att om personen i fråga är för dum för att fatta att man är grym så är personen som sagt jävligt dum och då är frågan varför jag skulle vilja ha något med den att göra? Och som en konsekvens av att jag inte vill ha med personen i fråga att göra så bryr jag mig inte ett skit om den. Jävligt enkelt, rationellt och bra.

Ascenseur 22:jun, 18:55
Mm, smart.
Men jag är rädd att jag börjat bli som en blödig jävla tant.
Vad fan befinner man sig i för ålder.
Dessa tankar har tidigare cirkulerat i mitt huvud ocskå.
Fuck the world fuck em all fuckers.

Avant-Garde 22:jun, 18:57
Äh, som ungdom ska man alltid vara sån, men det är bara att skita i det. Alla suger så det är bara att skita i dem, jag har de vänner jag vill ha så jag behöver inte försöka visa mig bra eller trevlig eller inbjudande.

Ascenseur 22:jun, 18:59
Nej, du kan skatta dig lycklig, uppenbarligen.
Mina vänner vill bara cykla.

Avant-Garde 22:jun, 19:33
T-t-t, då får man göra något åt det.

Synvilla

Idag fick jag från en skylt vid entrén till affären intrycket av att de på ICA Trossen i Trosa sålde rumpstek från Mört, det tyckte jag var väldigt konstigt, och jag funderade; "Jasså, det kanske var dumt att slänga tillbaka alla de där mörtarna jag sett som skräpfisk alla dessa år". Men så märkte jag att det handlade om mört nötkött, det var bara konstigt radbrutet.

Götz, en jävla man.

GÖTZ. Om jag omfamnar dig, stöter du bort mig då?
HILDA. Nej.
GÖTZ. Inte ens om jag gör det med orent hjärta?
HILDA. Vågar du röra mig, är det för att ditt hjärta är rent.
GÖTZ. Hilda, hur kan man älska varandra utan skam? Lustan är den mest föraktliga av våra synder.
HILDA. Se på mig, titta noga. Se på mina ögon, mina läppar, min hals, mina armar - är jag en synd?
GÖTZ. Du är vacker. Skönhten, det är det Onda.

Sartre, han hade koll på hur fan man skrev ett drama alltså. Nu när jag läser igenom bara det här korta utdraget ser jag i och för sig att man skulle kunna ta det som en diss mot skönheten från Sartres håll, men så är självklart inte fallet.

Det här inlägget kommer nu att rinna ut i sanden, jag ber er ha överseende. Jag tänker skriva ett till, bättre, snart.

Min rädsla för att skriva stor poesi

Nu är det över en månad sedan jag senast skrev något i den här bloggen, och det känns onekligen dumt - såhär i efterhand när jag har suttit och läst mina äldsta inlägg på den. Det är fruktansvärt hur man glömmer bort stora saker man känt och upplevt; hur jag älskade Fantomerna och Äcklet, hur jag upplevde saker och ting på helt andra sätt än hur jag minns dem och så vidare. Hur jag som tidigare till och med har fört dagbk för att inte den typen av minnen ska försvinna har lyckats falla till detta är ett mysterium, det är ju fruktansvärt att spegla sig i andra för att få en historisk översikt av sin egen person.

Jag minns inte vad jag hade för ursprungsidé för det här inlägget, men det känns inte så relevant såhär uppe i processen, jag kan ju försöka kämpa mig vidare, men jag blir avundsjuk på Hugo förra våren och hösten, han producerade långa inlägg med komiska detaljer och gliringar. Det känns inte som om jag är kapabel till det idag, och det efterföljande "varför?" lämnar jag hängandes.

För att anknyta till titeln förresten, så känner jag mig rätt insnöad på Oscar Wilde just nu, inte så det är löjligt, men han spelar roll i alla fall, och här har ni ett citat som förklarar titeln;

The only artists I have ever known, who are personally delightful, are bad artists. Good artists exist simply in what they make, and consequently are perfectly uninteresting in what they are. A great poet, a really great poet, is the most unpoetical of all creatures. But inferior poets are absolutely fascinating. The worse their rhymes are, the more picturesque they look. The mere fact of having published a book of second-rate sonnets makes a man quite irresistable. He lives the poetry that he cannot write. The others write the poetry they dare not realise.

Han har en helt klar poäng, problemet för mig är att jag inte lever den poesi jag är inkapabel att skriva. Jag önskar att jag vore beredd att ta tjuren vid hornen vid fler tillfällen, att bara kasta mig ut, men jag antar att jag är för bekväm. Det är också problematiskt i och med att jag tycker om att se på mig själv som en romantiker - och det är fan inte romantiskt att vara bekväm, romantik är starka känslor och stor vördnad för skönhet, inte bekvämlighet. Jag är i alla fall medveten om mig och mina skuggsidor, och existensialisten i mig skriker att det är upp till mig att göra något åt det, och nog fan börjar det väl bli dags.

Puss

Och fan vad den röda hästen springer

Våren har kommit på fullaste allvar, och jag är kärare än någonsin i 'den söta tjejen på bussen'. Jag har uppnåt 1006 poster på Flashback och bytt tre muspekare på datorn. "Laddar i bakgrunden" är nu inte längre något timglas bredvid muspekaren, utan en galloperande röd häst, och varje gång jag ser den tänker jag "fan vad han springer, röda hästen", som ett minne från min göteborgsresa. Jonathan hade också den röda hästen. Den totala laddningen, det ensamma timglaset har bytts ut mot en dansande dinosaurie och den pekande handen på länkar är banan som skalas.
Internet har genast blivit ett mycket roligare tidsfördriv.

Överlag har jag tråkigt, och min anti-exhibitionism har fått mig att sluta skriva i bloggen. Jag har övervägt att gå till ett annat medium där man kan göra längre och med genomtänkta utläggningar, men jag kommer inte på något. Om jag skrev pamfletter skulle ingen kunna få tag i dem.
Internet - den förbannades välsignelse och plåga. Kanske.

I övrigt har jag blivit fanstastiskt fascinerad av regelbundenhet, matematik och allmäna linjära saker. Tänk lite som modernism, fyrtiotalet kanske.
Trots allt kan man ta ut matematiska formler för så gott som allting, och vem tycker inte att det här är sjukt vackert?


Imorgon far jag till Prag, men jag vet inte vad jag ska göra där. Det blir väl gå på Kafka-muséet, sen ska jag låta den morbida Hugo få utlopp genom att gå i den häftiga katedralen med mänskliga skelett från den tid då Prag led av pesten.

Om en meningslös vardag

Idag har jag läst igenom en hel tråd på forumet Flashback.
Tråden uppmätte ungefär femtio sidor.

Jag har fruktansvärt lite att göra om dagarna, hade jag inte suttit här hade jag varit hemma hos Todd och inte gjort särskilt mycket mer. Det förvånar mig att jag klarar av det (eller det gör jag väl inte riktigt), och jag undrar hur det kommer sig att jag inte har gjort någonting aktivt för att komma ur den här situationen. För faktiskt, jag är ganska asocial, inte särskilt rolig eller trevlig, jag tycker inte om så mycket, och jag har ingen aning om vars jag vill komma med den här meningen.

Om ganska precis tre (3) månader slutar skolan, och jag behöver inte längre utbilda mig. Antagligen kommer jag göra det, någon gång, men i första hand ska jag jobba. Frågan som jag ställer mig är huruvida jag ska bo hemma eller ej, och jag tror mig ha kommit fram till ett svar. Det lyder; Om morsan och farsan börjar kräva pengar av mig för att jag bor hemma (praxis hos föräldrar till barn som inte går i skolan men tjänar sitt uppehälle) så ska jag flytta om jag bara förlorar 1000-1500 spänn på det.

På att flytta skulle jag både tjäna och förlora ett gäng saker. För det första är jag så fruktansvärt van vid att alltid ha människor runt mig, det är en direkt konsekvens av att leva i en familj på fem personer där någon alltid är hemma. Då kan det vara både positivt och negativt att bo själv, till en början är det säkert skönt, precis som jag har tyckt att det har varit skönt när min familj har varit bortrest och jag har jobbat, men efter ett tag kan det säkert kännas jobbigt. Jag har förstås kompisar som skulle umgås med mig om jag bodde själv, men fortfarande.

Jag skulle leva en period i förfall vad gäller levnadsstandard, i en ostädad lägenhet som en direkt konsekvens av min morsas renlighetsmani (alla känner vi teorin om tes-antites-syntes), och jag skulle ses som ganska äcklig. I och för sig så skulle jag sluta vara en satans internet-exhibitionist i och med avsaknad av dator, så det skulle inte finnas någon som såg mig som ganska äcklig eftersom ingen skulle se mig, men ni hajar poängen.

Jag har praktiskt taget inga nämnvärda möbler att ta med mig i flytten, säng, bokhylla, skrivbord, fåtölj, tv, bänk till den och det är typ det. Jag äger en tallrik och fyra temuggar också. Hur skulle jag bo? Det skulle vara jag, mina instrument och min tv i en lägenhet med kök.

Den tiden den sorgen antar jag. Tja

Hat, en finare form av kärlek

Alla blir kära överallt nu när det är vår i luften, och det irriterar mig! Jag har länge haft något emot nästan allt, och särskilt kärlek. Det gör så att människor totalt släpper sina principer och "inser hur vacker världen Egentligen är", nu syftar jag på en person, nu syftar jag på Fiffi "Fernando". Jag har skällt ut honom både igår och idag, tidigare var det han och jag som hatade, och nu tycker han att allting är fint, sedan han fick flickvän.

Jag ska förtydliga, jag tycker inte illa om kärlek och lycka i sig, som hater måste man älska sådant och ha en romantikers själ, eftersom hatet är det skal som skyddar från törnar (hardened heart, my heart is hard..). Både jag och Fiffi har öppet erkänt att vi fastnar framför romantiska komedier och önskar att det var vi, och vi gråter till lyckliga program som Extreme make-over: Home edition. Vad jag irriterar mig på är människor som tycker att saker är mycket bättre än de är. För, faktiskt, hur fin världen än är i din rosafluffiga vardag betyder det inte att den är det egentligen. Världen är en elak plats och människor är idioter.

Den du älskar är säkert helt fantastisk, och jag tycker att många människor är det, men det finns alltid något man ogillar med dem, och anledningen till att man tycker om, eller till och med älskar dem, är ju att de sidorna är små, och kanske till och med positiva (dålig är inte alltid synonymt med negativ). Bara för att du tycker att någon är bra så betyder inte det att alla andra också blir det.

Man måste alltid komma ihåg hur man tyckte om saker och ting även om man går igenom en förändring som gör att man ser lite ljusare på världen, så att man fortfarande kan se på den med någorlunda nyktra ögon.


Idag bestämde jag mig förresten för att gå på studentbalen här i Nyköping, det trodde jag inte, men jag kom på att jag behövde ha anledning till att använda min kostym i officiella sammanhang.

Nu svamlar jag, och ni ska veta att jag tycker antagligen om er även om jag hatar det mesta, annars hade jag ju inte skrivit det här för er, aight? Så ta inte åt er. Om det inte är Fiffi, då ska du ta åt dig, get a grip, man.

I dig your act!

Jag håller på att bli sjuk! Efter en lång, slitsam helg så börjar mitt osunda leverne ta ut sin rätt, och det känns som om jag blir kvar hemma imorgon.

Lustigt hur sinnesstämningen ändras när man blir sjuk.

Varför skriver jag det här? Det är ändå tråkigt och ovärt och ingen vill läsa det, tja.

The sanest days are mad

Det kändes onekligen lite taskigt att ha hypat min blogg en del för att sedan inte skriva så himla mycket innan jag lägger ned det igen. (Det var visst tio inlägg sedan jag började förra gången, till att jag spontant slutade, Helena.) Jag gjorde alltså inget aktivt beslut när jag slutade skriva blogginlägg, jag hatar er inte.

Saken är den att jag försöker försvinna mer och mer från internet, för att dra undan mattan för mig själv så att säga. Om jag inte har någonting att göra på internet så kommer jag sluta finnas här så förbannat mycket. Jag menar, knappt någon annan gör det, och de som gör det och spelar någon större roll kan jag ändå lätt nå på andra sätt (om jag inte går hela vägen ut med min masterplan och fimpar mobilen också).
Faktiskt, och inte för att vara elak, så är det ju så att de jag bara pratar med på internet är himla många, och jag skulle våga säga att de inte har någon större relevans för min fortlevnad. Tvärtom kanske man skulle börja leva mer "på riktigt" och inte sitta här, utan träffa människor, och vem vet, om världen leder oss rätt så korsas våra vägar! Ni som jag känner kan jag ju medvetet träffa liksom.

Om det finns någon som är i minoritetsposition och bara läser min blogg så kan jag ge en liten status-update:
Hade sportlov, jobbade på Mecman, lyssnar med på Morrissey, var sur för att Euskefeurat spelade i Stockholm och jag missade det, velar om att resa.

Mer är det inte så mycket som jag orkar skriva in i ett sådant här inlägg, det kanske kommer ett inlägg om något vackert, ett inlägg som Helenas, men det blir någon annan gång, och inte på samma nivå. Hon är ju proffs.

Tja

Banbrytande

Jag tänker bryta mot det som är normalt och skriva en kort bloggpost:

Jävlar, vad bra de två senaste dagarna har varit.

En sjuk dag

Idag är jag sjuk, och således hemma från skolan, därav passar jag på att skriva en blogpost, något jag inte gjort på över en vecka (förlåt (om du bryr dig)).

Den tomma veckan har inte inneburit så mycket, jag har läst ut Fantomerna och påbörjat Sartres Äcklet. Eller, påbörjat är nog inte det ord jag är ute efter, jag har ungefär en fjärdedel kvar. Det är en väldigt bra bok, den behandlar människans främlingskap från sig själv och samhället (vi känner den alla), men jag vet inte om jag tycker att den är så fantastisk på grund av att det är J.P. Sartre som har skrivit den, eller om det är så att den faktiskt är skitbra. Jag är ju trots allt något av en Sartre-junkie.
Sen vet jag inte om ni skulle finna den lika bra, jag menar, jag kanske är ganska ensam om att älska femsidors skildringar av en trädrot.

Men vad har jag gjort denna sjuka dag då? Jag har spelat lite gameboyspel, och framför allt har jag försökt få ned min ratio på tracker.twee.se, en fantastisk tracker! Grejen är den att jag hade en massa bonus, och den använde jag till att skaffa mig lite ratio. Man måste ha över 0.50 för att få tanka, och jag har 0.70, så jag kan skaffa skitmycket, något som leder till att jag sitter och skaffar allt jag någonsin har sett namedroppat på någon blogg. Typ.

För övrigt trodde jag lite naivt att våren hade kommit på allvar nu i veckan. Den där speciella känslan av att gatorna är torra och dammet från gruset som lagts ut för att förhindra den nu oexisterande (notera norrländska) halkan. Solen som sticker i ögonen med kritvitt ljus och värmen, framför allt värmen.
Men tji fick jag! Det ligger ett lager snö med ett djup på ungefär 0.4 cm över marken, och det är ju inte så farligt, rent praktiskt, men den psykologiska effekten är enorm! Fast man får se det från den ljusa sidan, solen skiner fortfarande, och jag tror inte att det är så farligt kallt.

Jag hoppas att morsan och farsan bestämmer sig för att skaffa en hund, det vore skönt att ha något att göra om dagarna, mer än att vänta på att Lost Odyssey kommer ut även i Europa.

Den hårdaste helgen i hela mitt liv

Nu har jag inte bloggat sedan i fredags, det beror på att den här helgen, precis som inläggets titel antyder, var den hårdaste helgen i hela mitt liv. Egentligen var det inte tänkt att bli så hårt, utöver att jag skulle på punkspelning, men herrejävlar vad det slog slint!

Fredagkvällen utspelades hos Todd och Melander, jag och Daniel hade bestämt att vi skulle gå dit och hänga, dricka lite sprit kanske, men inte överdrivet. Senare märkte jag att även Haaga, Sketen och Purre skulle dit, varpå jag fattade att här skulle det inte bli någon lugn kväll.
Jag frågade Todd om vi skulle ta en varsin White Russian, men Mellan började gapa om att jag inte skulle ha någon sprit. Det var trots allt Todds vodka, så jag tog ett shotglas och satte mig i soffan och ställde vodkan på bordet.

Det är här hela skiten börjar spåra ur.

Daniel sitter och hetsar, jag drar shot efter shot, och tycker att rummet blir varmare och varmare, börjar uttala storordade hyllningar till diverse diktatorer som Stalin och Mao, och efter ett tag har jag druckit en halv sjuttis vodka. Med min nätta kroppshydda på ungefär 55 kilo är det JÄVLIGT mycket sprit, och jag svär litegrann åt de andra gästerna och går iväg och ringer Helena.
Väl ute går jag runt i en kvart, och jag tror att samtalet mest bestod i att jag inte hade någon aning om var jag var, trots att jag bara gick omkring lite i Fänsåker, jag tror att jag mötte någon med en hund också. Efter ett tag kom jag tillbaka till Melander, och det första jag gör är att ramla omkull på köksgolvet, klockan är kanske halv tio, och efter detta är det kolsvart.
Genom att tala med andra festdeltagare har jag förstått att jag fick stryk av Melander, sedan sagt att jag ska gå på promenad, och bara försvunnit. Väl på promenaden pratade jag med Helena igen i en trettiofem minuter, och enligt henne bestod samtalet nästan uteslutande av att jag mumlade om att jag hade ramlat, att jag gick mitt i vägen utan reflex och att mina händer blödde.
Det var onekligen snällt av henne att stå ut med det samtalet, jag hade blivit otroligt irriterad, haha.
När jag väl kom hem (notera, vid det här laget är klockan kanske tio-halv elva) så svär jag, tar av mig jackan och skorna, ramlar ned för trappen, svär åt mina bröder som spelar guitar hero, går in på toan, går in på mitt rum (och här konstaterade jag på morgonen att jag hade lagt sängöverkastet vid soptunnan och massa andra dumma saker) och är där i ungefär tio minuter, sedan går jag in på toan igen, och vid halv ett vaknar jag där inne, under badrumsmattan.

Jag var bakis hela lördagen, men på kvällen var det punkspelning. Bakis och jävlig åkte jag dit med Daniel, Matti och Robin Hatt, det var sjysst, band spelade och så vidare. Ett problem var att Matti inte hade förstått min vädjan om att han skulle köpa Tonic Water (han förstod inte vad jag menade när jag sa "Köp tonic water!"), så jag groggade Gin 50/50 med avslagen cola jag hade i jackfickan.
Resten av kvällen förflöt med barn (vi snackar nittiotreor, det var i alla fall det yngsta jag har fått bekräftat) som var fulla, ungefär åttio personer i ett litet litet hus, Daniels glasögon som punkare moshar sönder, jag som blir inkastad i mosh och slår mig, Klaas som får spela alldeles för lite och så vidare.

Igår (söndag) hade jag fruktansvärt ont i kroppen, överallt, inklusive träningsvärk på framsidan av smalbenen och även på framsidan av halsen, på strupen. Helt sjukt.

Om jag inte visste bättre kändes det som vår

Det är fantastiskt vad lite ljus gör för människan, med ljus menar jag förstås solen. Idag var det så bra väder som det inte har varit på, ja, längre än jag minns just nu. På något sätt känns det konstigt att vilja vara utomhus, men framför allt känns det skönt att slippa vintern. Skönt att kunna gå ut med uppknäppt jacka i början av januari, och skönt att inte skaka av köld (vilket jag lätt gör, jag har inte så mycket underhudsfett.)

Jag har funderat lite över det där årets-konceptet som folk kör med, och framför allt på "årets skivsläpp". Det står mellan Cats on Fires platta The province complains och Jens Lekmans Night falls over Kortedala. Just nu måste jag säga att Cats on Fire har övertaget. Visst, Jens släppte en Fantastisk platta, och jag har lyssnat på honom mer än någon annan artist i år, men det är ändå de äldre grejerna som är bäst. Jag menar, EPn han släppte i samband med USA-turnén 2005 är något av det bästa som någonsin släppts.
Men Cats on fire har ändå något speciellt, kanske var det att spelningen med dem var betydligt bättre än den med Jens, kanske har jag lyssnat sönder Jens, kanske är det Mattias speciella frisyr, jag vet inte, men likförbannat så slår mitt hjärta ett extra slag när jag hör första tonerna i I am the white-mantled king, jag menar, vem är så genialisk att man skriver en låt om att bädda sin säng? Tja, Mattias såklart.

Fast jag har ju så otroligt dålig koll på tiden att jag inte vet alls vad som har släppts i år. Emmaboda '07 hade kunnat vara för fem år sedan, jag har verkligen ingen koll. Hade jag inte vetat att det var ett halvår sedan så hade jag lätt kunnat övertygas om att det var fem.

Nu ska jag njuta lite mer av denna vårlika dag, läsa mer i Fantomerna (den måste ju ta slut någon gång), och hjälpa morsan he undan julpyntet.

Ok, jag laddar upp en ball bild på mig från kvällen hemma hos Spazz.

En svartsjuk jävel

Jag läser (fortfarande) en bok som heter Fantomerna, skriven av en Klas Östergren. Till en början var den inte så givande, febrilt namedroppande av parisiska gator och oförståelig handling om en, eller snarare två, huvudkaraktärer, skiljda åt i tid och rum, som jag verkligen inte kunde känna igen mig i.

Sedan hittade den unge mannen (båda är unga, men en är äldre) kärleken, och så började jag känna igen mig. Han blev hopplöst förälskad i en i hans ögon underbar flicka som enligt honom var alldeles för bra för honom. Men trots allt så svansade han runt henne jämt, och de började älska varandra, de hade det bra, och framförallt var de lyckliga. Problemet var att hans känsla av att hon var för bra för honom bara växte, och den blev till ett trauma, han kunde inte släppa det, och för att lindra det för honom självklara uppbrottet började han göra det han var bäst på, bete sig satiriskt, förlöjliga henne inför deras gemensamma vänner och bete sig idiotiskt. Han förstorar alla problem, och ser rivaler i alla, alla passar henne bättre än han.

Till slut bestämmer han sig, för att han inte ska bli helt förkrossad av att hennes kärlek svalnar tänker han att det är bäst att ta det säkra före det osäkra och göra det enda logiska för sin egen överlevnad; avsluta det på egen hand. Så han går till henne, och helt okänsligt säger han det till henne, att det är bäst om det inte fortsätter längre, att de går skiljda vägar. Han säger inte det han känner inuti, viljan att bara hålla henne så länge det bara går, helst för alltid. Säga hur mycket han älskar henne, förklara att det är ett fåfängt försök, att inte den största poeten kan göra känslan rättvisa.
Nej helt kallt förklarar han att han ska röka upp sitt halva paket cigaretter, för att sedan gå. Helt lealös sitter hon framför honom på golvet, lägger huvudet i hans knä, och redan ångrar han sig, känner att det är fel. Låter röken ringla sig upp mot taket, men han har ju bestämt sig, det är såhär det måste sluta.
Så han går hem, och känner sig olyckligare än någonsin, han börjar boxas, för att känna musklerna arbeta vilket gör att man slipper tänka, känna. En dag blir han uppringd av en gemensam vän som förklarar att hon inte alls var för bra för honom, att hon älskade honom mer än något annat, och att alla såg det utom han, på grund av sin svartsjuka som inte hade någon grund annat än hans egen känsla av otillräcklighet. Nu när han har lämnat henne har hon legat som paralyserad i två veckor, stirrandes orörlig mot ett tomt tak.

Längre än så har jag inte kommit, men nog fan känner jag igen mig. Osäkerheten håller oss från att säga det vi vill säga och göra det vi vill göra. Om vi bara insåg hur bra vi faktiskt är, och vågade älska dem vi faktiskt vill, och säga det till dem så skulle det göra så mycket för både vår egen lycka och andras.
Men vågar vi? Vi borde, men varför gör vi inte? Alla vet ju att vi borde, men ändå? Är vi för stolta för att erkänna att vi helt enkelt inte vågar, att vi inte vågar riskera nederlaget? Men är det ändå inte bättre än att gå omkring och låtsas som ingenting?
Vi borde låta känslorna blomma ut i sin fulla skönhet och uppmuntra det. Vi är inte mer än det vi visar för andra att vi är, och om vi håller allting inom oss är vi ingenting. Vi är inte mer än det vi gör, och om vi inte gör något åt våra känslor så kommer vi aldrig finnas. Problemet med det vi gör är att vi måste hållas ansvariga för det, vi kan alltid, och måste alltid hållas ansvariga för det. Kanske är det det vi är så rädda för? Att ansvara för sin kärlek, att öppet skrika ut till världen "ja, jag älskar henne"? Är det inte det vi alla vill, skrika ut sin kärlek åt alla håll och kanter, men det går inte. Restriktioner överallt, men mest finns de hos en själv.

På tal om kärlek såg jag en dramadokumentär om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir (som jag skrev i ett sms till Helena, fantastiskt efternamn, "vacker att se"). Två av världshistoriens största tänkare, i en minst sagt underlig kärleksrelation, men vad kan man vänta sig av existentialister (eller i (åtminstone) Sartres fall sedemera situationister)?

Ja herregud, nog borde vi vara öppnare med våra känslor. Man mår bra av att skrika och gråta ibland, och ibland är det bra att bara sitta tyst med någon man tycker förbannat mycket om.

(Nej, jag har inte träffat "någon speciell" idag, jag har umgåtts med Todd (visserligen speciell, men inte på något sätt som är förankrat i den här texten), och vi kollade på krigsdokumentärer.)

En dag med Knutna Nävar

Jag skulle ha vaknat, eller, blivit väckt av telefonen klockan tio i morse, men antingen var det så att morsan inte ringde, eller att mina bröder svarade innan jag han väckas av signalen. Det ledde till att jag vaknade ett par timmar senare än det var tänkt, närmare bestämt tjugo över tolv istället för, ja, tio.
Dagen började med att duscha och följa mina bröder till affären, det ledde till att min frisyr flippade, och nu har jag irriterat mig hela dagen. Det är en liten bit hår ur den tilltänkta luggen som flyger och far bäst den vill, och nu kan det väl närmast likna ett horn. Den övriga luggen är uppblåst på sig själv, så den är som vikt på ett krulligt sätt. Jag hatar att inte ha kontroll över mitt hår, och det har man inte när man går ut direkt efter en dusch.
Sen kom jag hem och lyssnade på Knutna Nävar, det argaste och mest göteborgska av alla arga göteborgsband. De har ju till och med gjort en låt som handlar om splittringen i det gamla KFML. Då har man för mycket fritid.
Jag har även använt den enormt bra firefoxpluginen StumbleUpon till att kolla runt på sjuhelsikes många fotografihemsidor, tokvärt. Jag laddade upp exempel från ett par sidor på min bilddagbok, så har du tråkigt kan du ju kolla in. Naturfotografi är så otroligt vackert, och bilder som föreställer nedlagda fabriker och ödelagda samhällen bör även de betraktas som naturfotografi, eftersom det ju trots allt är just det det är, det är ju ingen aktivitet där längre, och vad är det då, annat än en del av naturen?
På kvällen gick jag runt en sjuhelsikes massa, till Todd, till affären med Todd, märkte att affären var stängd, gick till OK, gick hem till Todd och Melander, kollade i deras bok "1001 Coctails", bestämde mig för att skaffa boken och dricka varenda en av de omskrivna drinkarna, märkte till min förskräckelse att de inte behandlade drinken White Russian, Todd kollade upp den på nätet och vi skulle preciiis till att göra oss en varsin (de hade sprit hemma! Mycket!) när jag märkte att jag behövde gå hem eftersom det är skola imorgon.

Jag blir förvånad över att jag kan skriva så förbannat mycket om så förbannat lite på så förbannat kort tid som jag har gjort nu.
Jag lovar, det kommer bli bättre snart, och inte bara redovisningar av mina dagar, lite analys och kritik också!

Överlag tycker jag rätt illa

Ja. Jag satt precis och läste igenom ett gäng bloggar, och jag tycker överlag rätt illa om det mesta och de flesta. I alla fall just nu och just här, alltsom oftast är det ju inte så. Folk borde lära sig vart gränsen går, och framför allt att stanna bakom den. När det blir för mycket är när det är som värst.
Jag blir så ångestfylld av hur tiden tycks röra sig fram och tillbaka, hela tiden. Den har ingen struktur, ingen jämn puls, utan beter sig snarare som någon med ett hjärtfel. Ibland är en dag flera, ibland är den en halv.

Men, att kräva att tiden ska anpassa sig efter mina begär är kanske ett smärre uttryck av hybris.


Igår umgicks jag med gamla vänner (Spazz, Robin Ohlson, Melander och min bror) hemma hos Spazz. Det var en skön och avslappnad stämning, vi spenderade hela eftermiddagen, kvällen och natten med att spela Dator- och konsollspel, DotA (ja, som i sången), Wario någonting till Wii, the legend of Zelda: Phantom Hourglass, Heroes of might and magic III och the Orance box till PS3. Det där var ganska onödig information, men det var i vilket fall jävligt trevligt.
Det var länge sedan vi umgicks så, och nu tänker säkert någon "men det är ju inte att umgås att sitta och spela tv-spel! Då umgås man inte!" och till det svarar jag inget annat än: fuck off. Att spela för att umgås är ett underbart kravlöst sätt, för faktiskt, kan man inte prata allvar samtidigt som man spelar så är man inget annat än dum i huvudet.
Vi skulle ha badat jacuzzi utomhus också, men vi kom på att vi skulle göra det vi kvart i tre (ja, 02.45) och då tyckte Spazzens föräldrar att det skulle låta för mycket när de skulle sova (i och med att den står utanför deras fönster).
Vi blev uppe till klockan sex, jag spelade Zelda mot japaner och amerikaner, dessutom försökte jag byta pokémon med folk från ovan nämnda länder, men de hade orimliga krav. Jag älskar internet.

Nu mår jag lite bättre än jag gjorde tidigare, då jag var arg och upprörd. Det är i alla fall tur att man har vänner, även om vi träffas så sällan, men det blir väl lätt så, när folk arbetar, går i skolan och bor långt från varandra.
Jag borde träffa alla jag tycker om mycket mer, alla borde bo närmre varandra, och man borde inte behöva betala för att åka runt. Dessutom borde man inte behöva lägga så mycket tid på skolan och annat, det betyder så förbannat mycket mer att ha välmående sociala relationer än att ha massa onödig kunskap om onödiga saker.

Kasst inlägg, tjarå

Nostalgi 2

Ja, det är väldigt old news, och ja, det känns som om min blogg skulle börja bli någon slags videoblogg. Men vad fan, jag hade inte sett det här klippet förrän ikväll då Daniel länkade det till mig.
Jag har ju varit så bitter över att Hellström har sjunkit ned i kommersialismens träsk (jo, han har alltid varit kommersiell, men han har gjort sin egen grej och inte spelat för vad marknaden kräver i början av sin karriär, någon han gjorde från skiva två och framåt, som jag uppfattade det. I vilket fall var det dåligt.) men nu går han och gör något sånt här. Talet i början gör mig tårögd, och jag kan bara tänka mig hur glada Adam och Love måste vara för att få den här hyllningen från Håkan Hellström. Deras första EP heter ju "En hyllning till Håkan Hellström" för fan. EPn som "Och alla platserna" släpptes på.

Kanske överdriver jag det här, men det betyder så mycket för mig. Att se att det kanske finns något i den mannen ändå, och att den fartfyllda sambagöteborgspopen inte är utdöende.
Kanske är det för att jag somnade klockan sju imorse och vaknade klockan tio, kanske är det ett sätt att kanalisera mina upprörda känslor över allt möjligt anat, men likförbannat blir jag tårögd av att höra göteborgs storhet yttra orden:

Vi har repat rätt hårt för att repa in den här låten nu, och vi kan inte alls göra den alls lika bra som de, och det ber vi om ursäkt för. Men, det här handlar om något annat. Det handlar om att betala tillbaka.

Girls are not to be trusted

Jag pratade så mycket om "jag och Daniel" i mitt förra inlägg (jag gör gärna det, vi funkar bra tillsammans) att jag måste länka till den här så jävla underbara komikern som han hade hittat genom Niklas. Så sjukt bra grejer att det inte är sant, små grejer som är så grymma när man kommer på dem. Som i att han har samma musik i alla klippen i filmen nedan!



Vi har även den här fantastiska, som handlar om en ung mans lycka i att få en ny cykel!

I just wanted more than this, I just wanted more than a kiss!

Titeln är tagen från en text till en låt som tar mig tillbaka till årskurs åtta på Hedebyskolan. Låten heter Daddys Boy och är gjord av labradorbandet Corduroy Utd. Jag kan minnas hur man började formas, jag gillade högstadiet.
Jag och Daniel lyssnade på hans storebror Andreas råd om allt som gällde musik, och nog hade han bättre smak då än nu. Då tipsade han om Your place or mine och just Corduroy Utd. bland andra, nu är det mest electronica, och vem behöver det?
Just det citatet som står i titeln ovan hade jag dessutom skrivet i mitt skåp, och jag undrar om det finns kvar? Vi lyssnade på Peggy Lejonhjärta, Håkan Hellström, Broder Daniel, Svensk Pop, Suburban Kids With Biblical Names, kollade på musikbyrån (eller, jag gjorde, jag vet inte med resten av poptrean) och så kallade vi Your place or mine för punk. Jag minns så tydligt när vi stolt spelade YPOM inne i Jontes "klassrum" och han kommenterade med "fy fan vad pop", ett uttryck som tidigare bara var just Broder Daniel, Håkan, och resten av det sjukt uppenbara.
Marcus skaffade en vit snedlugg, Daniel (som ju, faktiskt, kallades för Broder Daniel av sin bror) köpte Peggy Lejonhjärtas skiva, och jag, ja jag vet inte. Jag struntade i att gå på lektionerna (jag brukar säga att jag gick på ungefär hälften av alla lektioner i åttan och nian, ett påstående i vilket lögnen lutar mot underdrift) och satt inne hos Jonte, drack kaffe, pratade elevdemokrati, pratade politik och lyssnade på musik.

Nu har jag som ingen överblick för vad jag skriver, men jag fortsätter från den här högstadieåterblicken. Fan, det var good times.

Idag har jag i alla fall åkt hem från mina morföräldrar och lämnat västerbottniskan bakom mig. (På allvar, ni skulle ha pratat med mig när jag var där (undantaget Marcus), det var sanslöst. Det är svårt att hålla sig borta från dialekten när man har den från hemmet och är så positivt inställd som jag är, haha.)
Planet hem var en timme och tjugo minuter försenat. Från början hade jag och morsan tänkt ta bilen med tanke på att min mormor är väldigt sjuk i cancer och allt möjligt som kommer på köpet med det dåliga immunförsvaret, men sen blev hon lite bättre och vi kunde ta flyget. I vilket fall så upprörde det mig att när jag spelade Zelda: Phantom Hourglass i väntan på flygplanet såg jag två flickor i åttaårsåldern (fantastiskt ord, försök hitta ett annat med tre å i!) som också spelade Zelda, varpå jag kände mig kränkt.

Jag kom hem och pratade om döden med Helena, om att leva länge, om när man dör, om att vilja leva länge, om att leva länge jämfört med de uppoffringar man måste göra i ungdomen för att göra det, vanliga dödsorsaker och så vidare. Jag satt och kollade på SCB (statistiska centralbyrån) efter statistik om just den här saken, och herregud vad jag älskar den institutionen. Det är kanske det bästa som Sverige har gjort, är det något jag skulle kunna kalla mig stolt över när det gäller att vara svensk är det just att staten alltid har varit så jävla bra på att föra statistik och arkivera saker.
Som kommunist (ja, vi måste ta tillbaka ordet. Det är inget skällsord, och inget att vara rädd för) är det ännu mer givande att ha tillgång till så öppen statistik som SCB, exempelvis är 28% av alla barn mellan 0-17 år med båda föräldrar födda utanför Sverige klassificerade som fattiga enligt svensk standard. Vad är det för jävla skit, va? Är det att skämma bort invandrare?
All borgerlig och reaktionär propaganda faller när man testar den mot verkligen.

Västerbottens kustland

Det trodde ni inte? Att den här bloggen inte var död?
Men nu sitter jag hos mina morföräldrar som bor utanför det lilla samhället Lövånger som ligger i Västerbotten, därav titeln på det här inlägget.

Jag noterade att jag inte har publicerat ett inlägg på ganska exakt en månad, eller ja, en månad och två dagar om man ska vara helt exakt. Men, tänker jag, vad gör det? Det har som ändå inte hänt så mycket, och jag har som inte haft något att skriva om.
Julen förflöt som den ska, lugn, men ändå inte skön. Jag menar, vem tycker egentligen att det är skönt att sitta med en julklappshetsig lillebror, en som försöker spela nonchalant, och föräldrar som inte ens kan tänka sig att låta sin myndige son dricka öl till maten.
Sen kom nyår, och däremellan hann jag umgås med Todd, men det var väl allt. Eller ja, jag var upp till Stockholm en sväng, med morsan för att handla kläder. Todd nämnde när vi pratade om någonting att det hade pågått "sedan jul", och jag blev helt ställt, och tänkte att det är ju hur länge sedan som helst. Jag har verkligen ingen tidsuppfattning what so ever, och det är egentligen ganska skönt. Att låta dagarna flyta ihop till en grå massa är väl egentligen inte så jäkla illa när man tänker efter?
Nyår var också ungefär som det var tänkt. Dagen innan skulle jag ha träffat Edith för en fika när hon kom hem till Stockholm igen. Det var ju där jag skulle fira nyår. Men på eftermiddagen hemma hos Marcus i Flemingsberg fick jag ett sms i vilket det stod att den unga damens far hade blivit sjuk och behövde uppsöka sjukhus. Därav kunde vi inte ses, och det blev en kväll hemma hos Marcus i stället. Vi åt fläskkotlett och kollade på Ogifta par, en film som skiljer sig.
Jag har nog aldrig sett en film som behandlar en så bitter man. Jävlar säger jag bara, det var så fantastiskt att se, och den bidrog med ett par lysande citat som "Att prata med dig är som att spegla sig i ett kaleidoskop [...] Jasså? Så jag är blind nu också? Men det är ju förbannat jävla passande, en blind och ett kaleidoskop!" Jag och Tomas skrattade i alla fall så vi vred oss på golvet.
Där uppe klarade jag även ut spelet Zelda: Phantom hourglass, och nu känns mitt liv en aning mindre meningsfullt. Jag hatar efter-spel-ångesten.

Väl här uppe ska jag egentligen skriva på en rapport som jag har i uppgift att göra till kursen Svenska C, fast jag ska även lämna in den till Mona som är lärare i Samhällskunskap C. Den behandlar språkbruket i Vänsterpartiets respektive Moderaternas riksdagsgrupper. Ni tycker antagligen att ämnet låter fruktansvärt tråkigt, men jag tycker att det är ganska intressant, annars hade jag ju aldrig valt det, inte sant?
Fast nu blir det ju så att jag ändå inte skriver den, utan istället blåser liv i min gamla (eller tja, det beror ju på hur man definerar gammal) blogg.

Imorgon ska jag kanske träffa Helena, det beror på hur bra min mormor mår. Hon har sådan yrsel idag att hon inte ens kan sätta sig upp på kökssoffan, utan måste ligga ned för att inte spy. Vi tror att det är vätskebrist (hon går ju på cellgiftsbehandling) så om det inte är bättre tills imorgon måste hon in till sjukhuset. Om hon gör det så ska jag kolla om jag kan åka upp till Piteå. Det vore onekligen trevligt.

Nu ska jag försöka ta mig i kragen så att jag inte måste skriva förbannat mycket rapport när jag kommer hem, utan kanske faktiskt kan vara ganska klar tills dess, eller i alla fall innan helgen är slut. Det vore ju onekligen skönt att slippa IG i Svenska C och Samhällskunskap C.

Kanske skriver jag igen någon annan dag, om inte annat får jag helt enkelt be er överleva trots bristande livsessens i form av min blogg ;)