En svartsjuk jävel

Jag läser (fortfarande) en bok som heter Fantomerna, skriven av en Klas Östergren. Till en början var den inte så givande, febrilt namedroppande av parisiska gator och oförståelig handling om en, eller snarare två, huvudkaraktärer, skiljda åt i tid och rum, som jag verkligen inte kunde känna igen mig i.

Sedan hittade den unge mannen (båda är unga, men en är äldre) kärleken, och så började jag känna igen mig. Han blev hopplöst förälskad i en i hans ögon underbar flicka som enligt honom var alldeles för bra för honom. Men trots allt så svansade han runt henne jämt, och de började älska varandra, de hade det bra, och framförallt var de lyckliga. Problemet var att hans känsla av att hon var för bra för honom bara växte, och den blev till ett trauma, han kunde inte släppa det, och för att lindra det för honom självklara uppbrottet började han göra det han var bäst på, bete sig satiriskt, förlöjliga henne inför deras gemensamma vänner och bete sig idiotiskt. Han förstorar alla problem, och ser rivaler i alla, alla passar henne bättre än han.

Till slut bestämmer han sig, för att han inte ska bli helt förkrossad av att hennes kärlek svalnar tänker han att det är bäst att ta det säkra före det osäkra och göra det enda logiska för sin egen överlevnad; avsluta det på egen hand. Så han går till henne, och helt okänsligt säger han det till henne, att det är bäst om det inte fortsätter längre, att de går skiljda vägar. Han säger inte det han känner inuti, viljan att bara hålla henne så länge det bara går, helst för alltid. Säga hur mycket han älskar henne, förklara att det är ett fåfängt försök, att inte den största poeten kan göra känslan rättvisa.
Nej helt kallt förklarar han att han ska röka upp sitt halva paket cigaretter, för att sedan gå. Helt lealös sitter hon framför honom på golvet, lägger huvudet i hans knä, och redan ångrar han sig, känner att det är fel. Låter röken ringla sig upp mot taket, men han har ju bestämt sig, det är såhär det måste sluta.
Så han går hem, och känner sig olyckligare än någonsin, han börjar boxas, för att känna musklerna arbeta vilket gör att man slipper tänka, känna. En dag blir han uppringd av en gemensam vän som förklarar att hon inte alls var för bra för honom, att hon älskade honom mer än något annat, och att alla såg det utom han, på grund av sin svartsjuka som inte hade någon grund annat än hans egen känsla av otillräcklighet. Nu när han har lämnat henne har hon legat som paralyserad i två veckor, stirrandes orörlig mot ett tomt tak.

Längre än så har jag inte kommit, men nog fan känner jag igen mig. Osäkerheten håller oss från att säga det vi vill säga och göra det vi vill göra. Om vi bara insåg hur bra vi faktiskt är, och vågade älska dem vi faktiskt vill, och säga det till dem så skulle det göra så mycket för både vår egen lycka och andras.
Men vågar vi? Vi borde, men varför gör vi inte? Alla vet ju att vi borde, men ändå? Är vi för stolta för att erkänna att vi helt enkelt inte vågar, att vi inte vågar riskera nederlaget? Men är det ändå inte bättre än att gå omkring och låtsas som ingenting?
Vi borde låta känslorna blomma ut i sin fulla skönhet och uppmuntra det. Vi är inte mer än det vi visar för andra att vi är, och om vi håller allting inom oss är vi ingenting. Vi är inte mer än det vi gör, och om vi inte gör något åt våra känslor så kommer vi aldrig finnas. Problemet med det vi gör är att vi måste hållas ansvariga för det, vi kan alltid, och måste alltid hållas ansvariga för det. Kanske är det det vi är så rädda för? Att ansvara för sin kärlek, att öppet skrika ut till världen "ja, jag älskar henne"? Är det inte det vi alla vill, skrika ut sin kärlek åt alla håll och kanter, men det går inte. Restriktioner överallt, men mest finns de hos en själv.

På tal om kärlek såg jag en dramadokumentär om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir (som jag skrev i ett sms till Helena, fantastiskt efternamn, "vacker att se"). Två av världshistoriens största tänkare, i en minst sagt underlig kärleksrelation, men vad kan man vänta sig av existentialister (eller i (åtminstone) Sartres fall sedemera situationister)?

Ja herregud, nog borde vi vara öppnare med våra känslor. Man mår bra av att skrika och gråta ibland, och ibland är det bra att bara sitta tyst med någon man tycker förbannat mycket om.

(Nej, jag har inte träffat "någon speciell" idag, jag har umgåtts med Todd (visserligen speciell, men inte på något sätt som är förankrat i den här texten), och vi kollade på krigsdokumentärer.)