Den hårdaste helgen i hela mitt liv

Nu har jag inte bloggat sedan i fredags, det beror på att den här helgen, precis som inläggets titel antyder, var den hårdaste helgen i hela mitt liv. Egentligen var det inte tänkt att bli så hårt, utöver att jag skulle på punkspelning, men herrejävlar vad det slog slint!

Fredagkvällen utspelades hos Todd och Melander, jag och Daniel hade bestämt att vi skulle gå dit och hänga, dricka lite sprit kanske, men inte överdrivet. Senare märkte jag att även Haaga, Sketen och Purre skulle dit, varpå jag fattade att här skulle det inte bli någon lugn kväll.
Jag frågade Todd om vi skulle ta en varsin White Russian, men Mellan började gapa om att jag inte skulle ha någon sprit. Det var trots allt Todds vodka, så jag tog ett shotglas och satte mig i soffan och ställde vodkan på bordet.

Det är här hela skiten börjar spåra ur.

Daniel sitter och hetsar, jag drar shot efter shot, och tycker att rummet blir varmare och varmare, börjar uttala storordade hyllningar till diverse diktatorer som Stalin och Mao, och efter ett tag har jag druckit en halv sjuttis vodka. Med min nätta kroppshydda på ungefär 55 kilo är det JÄVLIGT mycket sprit, och jag svär litegrann åt de andra gästerna och går iväg och ringer Helena.
Väl ute går jag runt i en kvart, och jag tror att samtalet mest bestod i att jag inte hade någon aning om var jag var, trots att jag bara gick omkring lite i Fänsåker, jag tror att jag mötte någon med en hund också. Efter ett tag kom jag tillbaka till Melander, och det första jag gör är att ramla omkull på köksgolvet, klockan är kanske halv tio, och efter detta är det kolsvart.
Genom att tala med andra festdeltagare har jag förstått att jag fick stryk av Melander, sedan sagt att jag ska gå på promenad, och bara försvunnit. Väl på promenaden pratade jag med Helena igen i en trettiofem minuter, och enligt henne bestod samtalet nästan uteslutande av att jag mumlade om att jag hade ramlat, att jag gick mitt i vägen utan reflex och att mina händer blödde.
Det var onekligen snällt av henne att stå ut med det samtalet, jag hade blivit otroligt irriterad, haha.
När jag väl kom hem (notera, vid det här laget är klockan kanske tio-halv elva) så svär jag, tar av mig jackan och skorna, ramlar ned för trappen, svär åt mina bröder som spelar guitar hero, går in på toan, går in på mitt rum (och här konstaterade jag på morgonen att jag hade lagt sängöverkastet vid soptunnan och massa andra dumma saker) och är där i ungefär tio minuter, sedan går jag in på toan igen, och vid halv ett vaknar jag där inne, under badrumsmattan.

Jag var bakis hela lördagen, men på kvällen var det punkspelning. Bakis och jävlig åkte jag dit med Daniel, Matti och Robin Hatt, det var sjysst, band spelade och så vidare. Ett problem var att Matti inte hade förstått min vädjan om att han skulle köpa Tonic Water (han förstod inte vad jag menade när jag sa "Köp tonic water!"), så jag groggade Gin 50/50 med avslagen cola jag hade i jackfickan.
Resten av kvällen förflöt med barn (vi snackar nittiotreor, det var i alla fall det yngsta jag har fått bekräftat) som var fulla, ungefär åttio personer i ett litet litet hus, Daniels glasögon som punkare moshar sönder, jag som blir inkastad i mosh och slår mig, Klaas som får spela alldeles för lite och så vidare.

Igår (söndag) hade jag fruktansvärt ont i kroppen, överallt, inklusive träningsvärk på framsidan av smalbenen och även på framsidan av halsen, på strupen. Helt sjukt.