I just wanted more than this, I just wanted more than a kiss!

Titeln är tagen från en text till en låt som tar mig tillbaka till årskurs åtta på Hedebyskolan. Låten heter Daddys Boy och är gjord av labradorbandet Corduroy Utd. Jag kan minnas hur man började formas, jag gillade högstadiet.
Jag och Daniel lyssnade på hans storebror Andreas råd om allt som gällde musik, och nog hade han bättre smak då än nu. Då tipsade han om Your place or mine och just Corduroy Utd. bland andra, nu är det mest electronica, och vem behöver det?
Just det citatet som står i titeln ovan hade jag dessutom skrivet i mitt skåp, och jag undrar om det finns kvar? Vi lyssnade på Peggy Lejonhjärta, Håkan Hellström, Broder Daniel, Svensk Pop, Suburban Kids With Biblical Names, kollade på musikbyrån (eller, jag gjorde, jag vet inte med resten av poptrean) och så kallade vi Your place or mine för punk. Jag minns så tydligt när vi stolt spelade YPOM inne i Jontes "klassrum" och han kommenterade med "fy fan vad pop", ett uttryck som tidigare bara var just Broder Daniel, Håkan, och resten av det sjukt uppenbara.
Marcus skaffade en vit snedlugg, Daniel (som ju, faktiskt, kallades för Broder Daniel av sin bror) köpte Peggy Lejonhjärtas skiva, och jag, ja jag vet inte. Jag struntade i att gå på lektionerna (jag brukar säga att jag gick på ungefär hälften av alla lektioner i åttan och nian, ett påstående i vilket lögnen lutar mot underdrift) och satt inne hos Jonte, drack kaffe, pratade elevdemokrati, pratade politik och lyssnade på musik.

Nu har jag som ingen överblick för vad jag skriver, men jag fortsätter från den här högstadieåterblicken. Fan, det var good times.

Idag har jag i alla fall åkt hem från mina morföräldrar och lämnat västerbottniskan bakom mig. (På allvar, ni skulle ha pratat med mig när jag var där (undantaget Marcus), det var sanslöst. Det är svårt att hålla sig borta från dialekten när man har den från hemmet och är så positivt inställd som jag är, haha.)
Planet hem var en timme och tjugo minuter försenat. Från början hade jag och morsan tänkt ta bilen med tanke på att min mormor är väldigt sjuk i cancer och allt möjligt som kommer på köpet med det dåliga immunförsvaret, men sen blev hon lite bättre och vi kunde ta flyget. I vilket fall så upprörde det mig att när jag spelade Zelda: Phantom Hourglass i väntan på flygplanet såg jag två flickor i åttaårsåldern (fantastiskt ord, försök hitta ett annat med tre å i!) som också spelade Zelda, varpå jag kände mig kränkt.

Jag kom hem och pratade om döden med Helena, om att leva länge, om när man dör, om att vilja leva länge, om att leva länge jämfört med de uppoffringar man måste göra i ungdomen för att göra det, vanliga dödsorsaker och så vidare. Jag satt och kollade på SCB (statistiska centralbyrån) efter statistik om just den här saken, och herregud vad jag älskar den institutionen. Det är kanske det bästa som Sverige har gjort, är det något jag skulle kunna kalla mig stolt över när det gäller att vara svensk är det just att staten alltid har varit så jävla bra på att föra statistik och arkivera saker.
Som kommunist (ja, vi måste ta tillbaka ordet. Det är inget skällsord, och inget att vara rädd för) är det ännu mer givande att ha tillgång till så öppen statistik som SCB, exempelvis är 28% av alla barn mellan 0-17 år med båda föräldrar födda utanför Sverige klassificerade som fattiga enligt svensk standard. Vad är det för jävla skit, va? Är det att skämma bort invandrare?
All borgerlig och reaktionär propaganda faller när man testar den mot verkligen.