Västerbottens kustland

Det trodde ni inte? Att den här bloggen inte var död?
Men nu sitter jag hos mina morföräldrar som bor utanför det lilla samhället Lövånger som ligger i Västerbotten, därav titeln på det här inlägget.

Jag noterade att jag inte har publicerat ett inlägg på ganska exakt en månad, eller ja, en månad och två dagar om man ska vara helt exakt. Men, tänker jag, vad gör det? Det har som ändå inte hänt så mycket, och jag har som inte haft något att skriva om.
Julen förflöt som den ska, lugn, men ändå inte skön. Jag menar, vem tycker egentligen att det är skönt att sitta med en julklappshetsig lillebror, en som försöker spela nonchalant, och föräldrar som inte ens kan tänka sig att låta sin myndige son dricka öl till maten.
Sen kom nyår, och däremellan hann jag umgås med Todd, men det var väl allt. Eller ja, jag var upp till Stockholm en sväng, med morsan för att handla kläder. Todd nämnde när vi pratade om någonting att det hade pågått "sedan jul", och jag blev helt ställt, och tänkte att det är ju hur länge sedan som helst. Jag har verkligen ingen tidsuppfattning what so ever, och det är egentligen ganska skönt. Att låta dagarna flyta ihop till en grå massa är väl egentligen inte så jäkla illa när man tänker efter?
Nyår var också ungefär som det var tänkt. Dagen innan skulle jag ha träffat Edith för en fika när hon kom hem till Stockholm igen. Det var ju där jag skulle fira nyår. Men på eftermiddagen hemma hos Marcus i Flemingsberg fick jag ett sms i vilket det stod att den unga damens far hade blivit sjuk och behövde uppsöka sjukhus. Därav kunde vi inte ses, och det blev en kväll hemma hos Marcus i stället. Vi åt fläskkotlett och kollade på Ogifta par, en film som skiljer sig.
Jag har nog aldrig sett en film som behandlar en så bitter man. Jävlar säger jag bara, det var så fantastiskt att se, och den bidrog med ett par lysande citat som "Att prata med dig är som att spegla sig i ett kaleidoskop [...] Jasså? Så jag är blind nu också? Men det är ju förbannat jävla passande, en blind och ett kaleidoskop!" Jag och Tomas skrattade i alla fall så vi vred oss på golvet.
Där uppe klarade jag även ut spelet Zelda: Phantom hourglass, och nu känns mitt liv en aning mindre meningsfullt. Jag hatar efter-spel-ångesten.

Väl här uppe ska jag egentligen skriva på en rapport som jag har i uppgift att göra till kursen Svenska C, fast jag ska även lämna in den till Mona som är lärare i Samhällskunskap C. Den behandlar språkbruket i Vänsterpartiets respektive Moderaternas riksdagsgrupper. Ni tycker antagligen att ämnet låter fruktansvärt tråkigt, men jag tycker att det är ganska intressant, annars hade jag ju aldrig valt det, inte sant?
Fast nu blir det ju så att jag ändå inte skriver den, utan istället blåser liv i min gamla (eller tja, det beror ju på hur man definerar gammal) blogg.

Imorgon ska jag kanske träffa Helena, det beror på hur bra min mormor mår. Hon har sådan yrsel idag att hon inte ens kan sätta sig upp på kökssoffan, utan måste ligga ned för att inte spy. Vi tror att det är vätskebrist (hon går ju på cellgiftsbehandling) så om det inte är bättre tills imorgon måste hon in till sjukhuset. Om hon gör det så ska jag kolla om jag kan åka upp till Piteå. Det vore onekligen trevligt.

Nu ska jag försöka ta mig i kragen så att jag inte måste skriva förbannat mycket rapport när jag kommer hem, utan kanske faktiskt kan vara ganska klar tills dess, eller i alla fall innan helgen är slut. Det vore ju onekligen skönt att slippa IG i Svenska C och Samhällskunskap C.

Kanske skriver jag igen någon annan dag, om inte annat får jag helt enkelt be er överleva trots bristande livsessens i form av min blogg ;)