We're eighteen years old, we've barely been born

Jag vet, jag skriver alldeles för lite i den här nedrans bloggen. Jag vill skriva betydligt mer, men det går som inte. Det blir aldrig tillräckligt fint, givande eller intressant. Ibland vill jag bara skriva ett litet inlägg, om fina saker som bakgrundsmelodin i A smile and a ribbons fantastiska låt Baby's breath, eller om hur facinerande det är med saker som underjordsvattenreserven som finns i Nyköping och användes fram till 1966 och sedan dess har stått tom. Det måste vara något så fantastiskt intressant att gå in i den och bara kolla, vara, känna.
Ibland behöver man sådana intryck för att känna hur man lever, och när jag känner så känner jag mig även desperat i mig själv, som inte slår slag i saken och vågar ta mig ner, agera för att leva. Den sociala fabriken äter upp mig inifrån.

Kolla, nu är jag där igen, tråkighet.
Men i brist på annat kan jag ge ett par tips:
Burning Hearts, ett finskt popband som de flesta som läser här antagligen redan har hört, men om ni inte har gjort det så har ni en fin stund framför er. Deras låt I lost my colour vision är absolut bäst, en klar åtta, om inte högre!
Det andra tipset är ett göteborgsband vid namn Tellus about the moon. Jag fick ett tips om dem från den om svensk pop allvetande Hannes, trots att hans riktiga area of expertise är gitarrpop, och inte twee! Båda låtarna på deras myspace är fantastiskt bra, lyssna!

Så, nu har jag i alla fall skrivit något, och det är ibland bättre än inget, och i det här fallet tror jag att det kan vara så. Nu ska jag gå på en innebandymatch och äta en korv, inte soja.
Hejdå!