Lulu bet sig i läppen och ryste, för hon erierade sig att hon stönat. Det är inte sant, jag stönade inte, jag bara andades rätt häftigt, för han är så tung, när han ligger på mig kommer han mig att tappa andan. Han sa till mig: ”Du stönar, du njuter”; jag avskyr att tala när man gör det där, jag vill att man ska glömma bort sig själv, men han slutar aldrig upp med att säga en massa svinaktigheter. Jag stönade inte för det första, jag känna inte känna njutning, det är ett faktum, det har doktorn sagt, om jag inte gör det själv. Han vill inte tro det, det har aldrig vela tro på det, de säger allihop: ”Det är för att det har skötts illa från början, jag ska lära dig att njuta, jag”; jag lät dem säga sådär, jag visste mycket väl hur det var, sån är jag skapt, men det retar dem.
Någon gick uppför trappan. Det är någon som kommer hem. Måtte det bara, för Guds skull, inte vara han som kommer tillbaka. Det skulle han mycket väl kunna göra, om han fick lust igen. Det är inte han, det är tunga steg eller – hjärtat hoppade i bröstet på Lulu – om det var araben, han vet att jag är ensam, han kommer och bultar på dörren, jag kan inte, nej, jag står inte ut med det, nej, det var i våningen under, det var någon som kom hem, han sticker nyckeln i låset, han behöver tid på sig, han är full, jag undrar vad det är för några som bor här på hotellet, det måtte vara snygga typer; jag mötte en rödhårig en i eftermiddags i trappan och hon såg ut som en morfinist på ögonen. Jag stönade inte! Men naturligtvis kände jag litet som han höll på och fingrade, han kan konsten; jag avskyr såna som kan konsten, jag vill hellre ligga med en oskuld. De där händerna som går raka vägen dit de ska, som snuddar en smula, inte för mycket … de behandlar en som ett instrument de är stolta att de kan spela på. Jag avskyr att de får mig att känna, jag blir torr i halsen, jag är rädd och jag har en konstig smak i munnen och jag känner mig förödmjukad, för att de tror att de besegrar mig, jag skulle vilja klå Pierre när han tar på sig sin inbilska min och säger: ”Jag kan tekniken.” Gode Gud, att livet ska vara det där, att det är för det som man klär sig och tvättar sig och gör sig vacker och alla romaner är skrivna om det där och man tänker på det hela tiden och så är det till slut så där, man går in i ett rum med en karl som kväver en till hälften och som blöter ner en på magen till råga på allt. Jag vill sova, o, om jag bara kunde sova litet, i morgon ska jag resa hela natten, jag kommer att bli mörbultad. Jag skulle i alla fall vilja vara litet fräsch när jag promenerar i Nice, de säger att det är så vackert där nere, det finns små italienska gator och brokig tvätt som torkar i solen, jag ska sätta mig med mitt staffli och måla och små flickor kommer och tittar på vad jag gör. Vilket snusk! (Hon hade flyttat sig en bit och höften hade kommit emot den våta fläcken på lakanet.) Det är för att göra det där som han tar mig med sig. Ingen, ingen älskar mig. Han gick bredvid mig och jag var nära på att falla ihop och jag väntade på ett ömt ord, om han hade sagt ”Jag älskar dig” hade jag förstås inte följt med honom tillbaka, men jag skulle ha sagt något snällt och vi skulle ha skilts åt som goda vänner, jag väntade och väntade, han tog mig i armen och jag lät honom hålla mig i armen, Rirette var rasande, det är inte sant att han såg ut som en orangutang, men jag visste att hon tänkte något i den stilen, hon tittade på honom från sidan med sina otäcka ögon, det är häpnadsväckande vad hon kan vara nedrig, nå, i alla fall, när han tog mig i armen så gjorde jag inte motstånd, men det var inte mig han ville ha, han ville ha sin hustru, för att han har gift sig med mig och han är min man; han satte sig alltid på mig, han sade att han var intelligentare än ja, och allt som har hänt är hans fel, han behövde bara låta bli att sätta sig på sina höga hästar mot mig, så skulle jag fortfarande vara kvar hos honom. Jag är säker på att han inte saknar mig just nu, han gråter inte, han är förbannad, det är vad han är, och så är han så belåten för att han har sängen för sig ensam och han kan sträcka ut sina långa ben. Jag skulle vilja dö. Jag är så rädd att han ska tänka illa om mig; jag kunde ingenting säga honom när Rirette stod där med oss, hon pratade och pratade och verkade alldeles hysterisk. Hon är så belåten nu, hon skryter med att hon är så modig, vad det är nedrigt mot Henri som är mild som ett lamm. Jag ska gå. De kan i alla fall inte tvinga mig att lämna honom som en hund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar