Det finns i dag en grundlig irrlära i moralen, som särskilt i England är mycket hyllad: enligt den är omdömena "gott" och "ont" uppsamlingsställen för erfarenheter rörande "ändamålsenlig" och "oändamålsenlig"; enligt den är det som kallas gott det som uppehåller arten, det som kallas ont det som är skadligt för arten. I själva verket är emellertid de onda drifterna väl så ändamålsenliga, artuppehållande och oumbärliga som de goda - det är bara deras funktion som är en annan.
Ett lätt byte är för stolta naturer någonting föraktligt, de känner välbehag först vid anblicken av obrutna människor som skulle kunna bli deras fiender, och likaså vid anblicken av alla svårtillgängliga ägodelar; mot den som lider är de ofta hårda, ty han är inte värd deras strävan och stolthet - men desto förbindligare visar de sig mot sina likar, som det under alla förhållanden vore ärofullt att kämpa och brottas med, om någon gång ett tillfälle skulle yppa sig. I den behagliga känslan av detta perspektiv vande sig människorna i den ridderliga kasten vid en utsökt hövlighet mot varandra - Medlidande är den angenämaste känslan hos dem som har föga stolthet och inga utsikter till stora erövringar: för dem är det lätta bytet - och det är var och en som lider - något ljuvligt lockande. Man brukar hylla medlidandet som glädjeflickornas dygd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar