Min rädsla för att skriva stor poesi

Nu är det över en månad sedan jag senast skrev något i den här bloggen, och det känns onekligen dumt - såhär i efterhand när jag har suttit och läst mina äldsta inlägg på den. Det är fruktansvärt hur man glömmer bort stora saker man känt och upplevt; hur jag älskade Fantomerna och Äcklet, hur jag upplevde saker och ting på helt andra sätt än hur jag minns dem och så vidare. Hur jag som tidigare till och med har fört dagbk för att inte den typen av minnen ska försvinna har lyckats falla till detta är ett mysterium, det är ju fruktansvärt att spegla sig i andra för att få en historisk översikt av sin egen person.

Jag minns inte vad jag hade för ursprungsidé för det här inlägget, men det känns inte så relevant såhär uppe i processen, jag kan ju försöka kämpa mig vidare, men jag blir avundsjuk på Hugo förra våren och hösten, han producerade långa inlägg med komiska detaljer och gliringar. Det känns inte som om jag är kapabel till det idag, och det efterföljande "varför?" lämnar jag hängandes.

För att anknyta till titeln förresten, så känner jag mig rätt insnöad på Oscar Wilde just nu, inte så det är löjligt, men han spelar roll i alla fall, och här har ni ett citat som förklarar titeln;

The only artists I have ever known, who are personally delightful, are bad artists. Good artists exist simply in what they make, and consequently are perfectly uninteresting in what they are. A great poet, a really great poet, is the most unpoetical of all creatures. But inferior poets are absolutely fascinating. The worse their rhymes are, the more picturesque they look. The mere fact of having published a book of second-rate sonnets makes a man quite irresistable. He lives the poetry that he cannot write. The others write the poetry they dare not realise.

Han har en helt klar poäng, problemet för mig är att jag inte lever den poesi jag är inkapabel att skriva. Jag önskar att jag vore beredd att ta tjuren vid hornen vid fler tillfällen, att bara kasta mig ut, men jag antar att jag är för bekväm. Det är också problematiskt i och med att jag tycker om att se på mig själv som en romantiker - och det är fan inte romantiskt att vara bekväm, romantik är starka känslor och stor vördnad för skönhet, inte bekvämlighet. Jag är i alla fall medveten om mig och mina skuggsidor, och existensialisten i mig skriker att det är upp till mig att göra något åt det, och nog fan börjar det väl bli dags.

Puss