Men kom då

Jag vaknade alldeles för tidigt med tanke på hur dags jag efter många om och men somnade. Såg på Dr. NO och tänkte att "den där Bond, han är en riktigt smooth operator". Nu är klockan snart halv tolv, och då är det inte många timmar sedan jag somnade. Antagligen behövde jag inte sova mer eftersom jag bara låg hela dagen igår, på grund av den näst mest extrema bakfyllan jag någonsin haft (när jag hade den värsta hade jag druckit diskmedel).

Men, när jag ser tillbaka på (det jag minns av) nyårsfirandet var det fint. Middag med pretentiösa diskussioner om konsten med Emil. Fast det var kanske inte så mycket av en diskussion som att jag kallade honom imbecill, undermänniska och annat mindre snällt. Dansande till smällare som blinkade likt stroboskop och kopiösa mängder vin. Efter ett tag började vi röra oss från Arnö in till Nyköping för att Emil skulle på någon fest, Forsman och Gustav skulle på hårdrocksfest och jag ville träffa Frida med sällskap. Matti följde med mig, och spenderade ett par timmar med att vara sur för att jag tvang honom att vara utomhus och frysa. Pratade med Frida, Ida och Malin i telefon för att hitta dem, jag var borttappad och sa;
"Men där borta sitter ju Matti, på en bänk, och är jättearg på mig!"
"Hahahaha"
"Skratta inte, det här är ALLVAR!"

Vi gick till hamnen, men jag minns inga raketer. Jag minns fint sällskap och en kyss och sen minns jag ingenting mer. När jag vaknade dagen efter kunde jag inte hitta mina glasögon, men fann ena glaset i min jackficka. Efter idogt sökande hittade jag bågarna på golvet, tydligen hade jag och Frida trillat. Vem som drog med vem i fallet lämnar vi osagt.


Frida står för fotot, jag står för den hästlika kindmuskelstrukturen.

Världens finaste

Ni som pratat med mig mer än en gång vet säkert att jag är kär både i Per Sindling-Larsen (även om jag är långt ifrån säker på att jag kan stava hans efternamn) och Annika Norlin. Därför blir det här så underbart jävla fint.
Jag kan inte räkna de gånger som jag suttit med ett fånigt leende över hela ansiktet då jag sett på Musik Med-versionen av Arjeplog - Annika har något genuint fint, lyckligt över sig när hon sitter på den där stenen i skogskyrkogården och spelar sin fina fina sång.

Annika står ju även för ett av sommarens finaste koncept (jag minns inte spelningen i detalj), jag såg henne på Popaganda, och när hon i Allt som var ditt kommer till låtens klimax och jag står med SUF Stockholm och med handen formad som en pistol skriker att "de jävlarna ska skjutas" känns allt bara så förbannat jävla bra. Det gör det även nu, och bara minnet av det ger mig en alldeles varm känsla i magen, och jag är verkligen inte den som vanligtvis blir nostalgisk eller tycker om det förflutna.
Sen gick jag i och för sig för tidigt från spelningen, för att gå till Frida som såg familjen. Tjejer får en att tappa konceptet.

Det är filmer som den här som får mig att efter ett par öl stå och ropa; "Per! Per! Per!" bakom en för mig vilt främmande man inne på Café Umbra, bara för att konstatera att det inte är Per, de är inte ens särskilt lika, men gud så gärna jag hade velat att det var han. Att bara få tacka honom, för allt.

Nu är det ju förresten så att bildkvalitén är försämrad i och med att jag gjort filmrutan lite mindre så att den inte ska sticka utanför i marginalen här på bloggen, men om ni vill se den i hög kvalitet så finns den här



17 dagar kvar tills dess att jag flyttar till Göteborg.

Herrejävlar

Det här är tamejfan det finaste jag sett, ungefär någonsin. Jag är fruktansvärt besviken för att de inte har gett möjligheten att ladda hem klippet från PSL, men gud. Jag blir alldeles varm i magen bara av att läsa undertexten:

Det är Action Biker och Ring Snuten som bjudit med sina vänner Ville Hopponen (Cats on Fire), Hanna Fahl (PSL, Kissing Mirrors), Mathias Nilsson (Twig) och Kajsa Tretow (A Smile and a Ribbon, The Budgies) för att tillsammans framföra en magisk PSL-version av Have Yourself a Merry Little Christmas.



Det där var banne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades.

Något av en virtuell minnesanteckning

Kära blogg

Idag har jag förspillt flera timmar med att sitta och längta efter en pipa och tobak till densamma. Jag har läst om piprökning, tittat på bilder på pipor, läst om piptobak och allt har lett mig fram till att bli otroligt jävla sugen. Jag har hittat två butiker i Göteborg som verkar bra, den ena som är till för finsmakerifasoner, och den andra som verkar bättre för nybörjare. Den första har en hemsida som finns på adressen http://www.brobergs.com/ och den andra finns på http://www.santaclara.se/.

Nu längtar jag om möjligt ännu mer efter att flytta.

Vem fan

I helgen blev jag kallad liberal i en diskussion om historieskrivning och dialektisk materialism i historien. Jag blev rysligt arg och det gnager fortfarande någonstans i bakhuvudet, vem fan är hon liksom, idealist och kallar MIG liberal.

Det var på efterfesten för Socialistiskt Forum, vilket var helballt.

Good times fo' a change, nigga!

(Tag inlägget nedan med all den ironi det förtjänar. Jag är ingen fördomsfull person egentligen, och ja, det står väl lite saker som man skulle kunna uppfatta som kränkande och så vidare. Men tänk på typ Dave Chapelle så lugnar sig känslorna, förhoppningsvis.)

Om du inte bott under en sten det senaste halvåret har du säkert märkt att det varit presidentval i USA. Å ena sidan hade vi John McCain som var en ganska skön snubbe som bara blivit sabbad av det republikanska partiet, han backade sin homeboy big B närhelst någon snackade skit om honom, och höll fast vid att big B är en gangsta med koll på sin shizzle även om de inte håller med varandra på vissa centrala frågor. Vid sin sida hade han den erkända MILFen Sarah Palin, hockeymorsa från staternas Jukkasjärvi, Alaska.

Det andra laget företräddes av tidigare nämnda Barack "big B" Obama. En riktig OG som enligt rykten ska vara både marxist, hamas-anhängare och allt annat möjligt smått och gott. Han har ett arabiskt mellannamn vilket fick vissa galna kristna i staterna att flippa totalt, men det är ju bara gangsta. Hans sidekick är ingenting någon vet något om, till skillnad från big pimpin'Cains homegirl, som alla vet något om.

Inatt konstaterades att Obama vunnit valet (jag har ingen aning med hur mycket eller så, och tänker inte kolla upp det för ett blogginläggs skull). Detta väckte ramaskri på jobbet, och på avdelningen har snacket gått hett kring vilka feta reformer Barack i egenskap av staternas första svarta president kommer genomföra.

Den första blir ganska självklart att legalisera marijuana i hela USA. Ministertitlarna kommer bytas ut mot "homegirl" och "homeboy", nationalsången byts ut mot antingen Straight Outta Compton av legendariska NWA, eller Nothin' but a G-thang av Dr. Dre feat. Snoop Dogg. Vita huset kommer byta färg, och heta "the Black crib" - båda flyglarna kommer självklart bytas ut till feta högtalare, och således omvandla den tidigare byggnaden till världens fetaste ghettoblaster.
Tal på proper engelska som passar sig för affärsmän? Glöm det! Från och med nu kommer talen hållas i nasal ton och vara proppade med feta slang, dessutom kommer de rimma.

Ministerposter kommer utdelas till människor som 50 Cent (försvarsminister), Ekonomiminister? - Wanda Sykes! Man kommer införa nya hederstitlar, ex. Malcolm X' Medal of Honor och Weathermen award.

(Jag vet att jag reserverade mig inledningsvis, men jag passar på att göra det igen. Läs inlägget och tänk att jag hade glimten i ögat.)

En lämnad

Sappho

II

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.