We're eighteen years old, we've barely been born

Jag vet, jag skriver alldeles för lite i den här nedrans bloggen. Jag vill skriva betydligt mer, men det går som inte. Det blir aldrig tillräckligt fint, givande eller intressant. Ibland vill jag bara skriva ett litet inlägg, om fina saker som bakgrundsmelodin i A smile and a ribbons fantastiska låt Baby's breath, eller om hur facinerande det är med saker som underjordsvattenreserven som finns i Nyköping och användes fram till 1966 och sedan dess har stått tom. Det måste vara något så fantastiskt intressant att gå in i den och bara kolla, vara, känna.
Ibland behöver man sådana intryck för att känna hur man lever, och när jag känner så känner jag mig även desperat i mig själv, som inte slår slag i saken och vågar ta mig ner, agera för att leva. Den sociala fabriken äter upp mig inifrån.

Kolla, nu är jag där igen, tråkighet.
Men i brist på annat kan jag ge ett par tips:
Burning Hearts, ett finskt popband som de flesta som läser här antagligen redan har hört, men om ni inte har gjort det så har ni en fin stund framför er. Deras låt I lost my colour vision är absolut bäst, en klar åtta, om inte högre!
Det andra tipset är ett göteborgsband vid namn Tellus about the moon. Jag fick ett tips om dem från den om svensk pop allvetande Hannes, trots att hans riktiga area of expertise är gitarrpop, och inte twee! Båda låtarna på deras myspace är fantastiskt bra, lyssna!

Så, nu har jag i alla fall skrivit något, och det är ibland bättre än inget, och i det här fallet tror jag att det kan vara så. Nu ska jag gå på en innebandymatch och äta en korv, inte soja.
Hejdå!

Det går bara inte.

Vi lever allihop på kanten av en grop som bara växer

Ok, citatet i titeln handlar om Boliden, och det är från låten "Gropen" av det helt underbara bandet Euskefeurat, men jag tror att det kan passa in på så mycket annat. Ett universellt uttryck för världen idag.

I vilket fall, jag tror att jag ska gå till en psykolog, och kolla om jag är typ deprimerad eller något, för det kan inte vara tänkt att det ska vara såhär. Jag vaknar varje natt av att jag drömmer mardrömmar, vardagen känns som ett enda mähä och så vidare. Jag tänker mest att det är väl inte tänkt att man ska känna så? Nog för att man är en popare, men någon jävla gräns får det finnas! Jag vill i alla fall kunna få en natts sömn.

Fast i vilket fall så var det sjysst igår när snön hade fallit hela tisdagen, och så på onsdagmorgonen hade det precis slutat snöa, det var lagom mänsklig inverkan på den genom plogade vägar och i övrigt var den orörd, och när solen gick upp så var det något speciellt.

Ja herregud, meningslöst inlägg. Något har slagit fel!

Om döden

Jag satt precis och snackade lite med Helena nu, och så ledde mina tankar in sig på döden, genom Cornelis Vreeswijk. För visst är det så, när man inte har möjlighet att sakna någon som levande, blir personen mycket mer av en trygghet. När man har kännt någon levande så är man van vid en från två sidor utvecklandes relation, båda parter rör sig, båda parter får ändrade uppfattningar.
Med de döda är det annorlunda. Har man inte haft någon relation så kan man inte riktigt beröras av deras död på samma sätt (individuella, sen kan man beröras principiellt, de flesta blir illa berörda av tsunamivågen eller 9/11, även om de inte kände någon som berördes), och istället lämnas man med att bara kunna ha en relation till en fix bild. Det finns en gräns för hur stor personen kan vara, hur mycket man kan känna till om honom/henne, hur mycket han/hon kan ha gjort.
Det här ger en trygghet. Man kan stilla sig, och börja bestämma sig för vad man känner inför personens livsverk, det kommer ju aldrig förändras. Man har profilerat sig, och den profilen kommer aldrig förändras. För vi vet ju alla att man egentligen inte kan göra något i någon annans namn, det går ju folk inte på. Jag tror i alla fall inte att gamle gubben Alfred Nobel hade lämnat ut priser till samma personer som Nobelkommitén, jag tror inte att Ernesto Guevara skulle vilja vara med överallt, eller åka på vänskapligt besök hos Iran, även om han hade en del knasiga idéer.
Ja, den största tryggheten finns i det döda, det icke levande, som en stabil vägg att alltid luta sig mot. Men samtidigt saknar det döda då lite magi som finns i det levande, man utvecklas ju inte i förhållande till det döda, och det döda utvecklas inte i förhållande till en själv, till skillnad från det levande.
Nej nu går jag och spelar en blues.

Om Cornelis

Cornelis, ja, Vreeswijk alltså. Gång på gång glömmer jag hans charm, hans djup, det fantastiska i hans person. Hans talang för musik- och textskrivande, den hittar djup i mig, känslor som jag själv inte visste att jag hade. Han släpper själen fri, han inspirerar till underverk, till skicklighet, men även till att våga ta det lugnt, ligga på sofflocket en helg, eller kanske en dag man egentligen borde arbeta på, om det är så.
Han påminner om allt som är fint. Det yviga, det äkta, det melankoliska, en lågmäld styrka, en varm, mänsklig, famn att vara trygg i när det behövs. Han känns som någon som inte hade något behov av att vara mer än han faktiskt var. Såna män görs inte längre.

Något speciellt är det.

En djup titel

Idag var jag och köpte mig tre akvarellfärger till, en blå, en violett och en varm röd. Det var egentligen bara blå jag saknade. Därtill köpte jag tre penslar, såna kan man aldrig ha för många av, och nu hoppas jag att det kommer bli mer målande av. Tidigare har avsaknaden av en sjysst blå nyans hållit mig tillbaka, men nu är frågan om jag kommer hitta någon annan ursäkt. Jag hoppas inte.

I övrigt har det varit en trevlig dag, med otrevligt väder. Skön temperatur, skönt ljus, men det var elakt regn. Ni vet, när dropparna hänger i luften och avvaktar tills man går förbi, och de lägger sig, inte så beröringen känns, men kylan förstoras genom dem och det blir i längden outhärdligt. Hade jag inte gått i skolan hade jag suttit inomhus och lyssnat på lite bedroom-pop, druckit en kopp te, kanske spelat en ton på mandolinen och helst suttit vid ett fönster, fyra trappor upp och blickat ut över de gulnade löven. Men det händer inte, inte här, inte mig.
Jag satt i skolan, gjorde inte mycket innan jag hade fotografisk bild. Förbannad på samhällskunskapen som vanligt, jag ska nog hoppa av den kursen. Måste kolla om den behövs för något som kanske verkar intressant. Jag tror inte att den gör det.
Men fotot är kul. Jag och Matti är där en och en halv timme innan och pysslar med framkallningsvätskor, negativ och hårtorkar. Det är en underbar konst, fotografi. Känslan av äkthet som finns i ett nyframkallat negativ, den är svåråtkomlig för ens den minst pretantiösa popsången. Och äkthet är ju faktiskt det viktigaste vad det gäller konst, enligt mig. Ärlighet, sanning, en känsla av inblick, ett ögonblicks sann insyn. Den åsikten står stick i stäv med min åsikt om att det inte finns någon sanning.
Mina krav är komplexa.

Vart ska jag gå när det är i mig helvetet brinner?

Jag vill fly.

Springa, springa så långt vägarna tar mig och så länge världen orkar snurra.
Jag vill ta mig bort från allt påfrestande, påträngande, påtvingande. Ta mig någonstans där man bara kan känna sig tillfreds, känna sig lugn, man är önskad, där man önskar stanna. Men världen är för stor, mitt liv är för litet. Vad är det som krävs? Ska man prioritera bort saker för att "lyckas"? Ska man tvingas välja mellan olika lyckor? Jag vet ju vad som krävs, det går bara inte att kräva det, ingenting går. Den här världen är skit, den passar mig. Systemet trycker oss till marken, tvingar oss. Jag vill ha möjligheter, jag vill inte slänga bort mitt liv i den torra, plågande öken vi kallar Sverige. Inte för att jag vill det i något annat land heller, det är precis samma problem här som där, och om vi inte tar tag i dem kommer vi aldrig bli lyckliga.

Vi behöver alla mer kärlek, i motsats till ensamhet.
Vi behöver alla mer melankoli, i motsats till desperation.

Den här världen förtjänar mer skönhet. Skönhet förtjänar att uppskattas.
Och det är det här de kallar livet.