Synvilla

Idag fick jag från en skylt vid entrén till affären intrycket av att de på ICA Trossen i Trosa sålde rumpstek från Mört, det tyckte jag var väldigt konstigt, och jag funderade; "Jasså, det kanske var dumt att slänga tillbaka alla de där mörtarna jag sett som skräpfisk alla dessa år". Men så märkte jag att det handlade om mört nötkött, det var bara konstigt radbrutet.

Götz, en jävla man.

GÖTZ. Om jag omfamnar dig, stöter du bort mig då?
HILDA. Nej.
GÖTZ. Inte ens om jag gör det med orent hjärta?
HILDA. Vågar du röra mig, är det för att ditt hjärta är rent.
GÖTZ. Hilda, hur kan man älska varandra utan skam? Lustan är den mest föraktliga av våra synder.
HILDA. Se på mig, titta noga. Se på mina ögon, mina läppar, min hals, mina armar - är jag en synd?
GÖTZ. Du är vacker. Skönhten, det är det Onda.

Sartre, han hade koll på hur fan man skrev ett drama alltså. Nu när jag läser igenom bara det här korta utdraget ser jag i och för sig att man skulle kunna ta det som en diss mot skönheten från Sartres håll, men så är självklart inte fallet.

Det här inlägget kommer nu att rinna ut i sanden, jag ber er ha överseende. Jag tänker skriva ett till, bättre, snart.

Min rädsla för att skriva stor poesi

Nu är det över en månad sedan jag senast skrev något i den här bloggen, och det känns onekligen dumt - såhär i efterhand när jag har suttit och läst mina äldsta inlägg på den. Det är fruktansvärt hur man glömmer bort stora saker man känt och upplevt; hur jag älskade Fantomerna och Äcklet, hur jag upplevde saker och ting på helt andra sätt än hur jag minns dem och så vidare. Hur jag som tidigare till och med har fört dagbk för att inte den typen av minnen ska försvinna har lyckats falla till detta är ett mysterium, det är ju fruktansvärt att spegla sig i andra för att få en historisk översikt av sin egen person.

Jag minns inte vad jag hade för ursprungsidé för det här inlägget, men det känns inte så relevant såhär uppe i processen, jag kan ju försöka kämpa mig vidare, men jag blir avundsjuk på Hugo förra våren och hösten, han producerade långa inlägg med komiska detaljer och gliringar. Det känns inte som om jag är kapabel till det idag, och det efterföljande "varför?" lämnar jag hängandes.

För att anknyta till titeln förresten, så känner jag mig rätt insnöad på Oscar Wilde just nu, inte så det är löjligt, men han spelar roll i alla fall, och här har ni ett citat som förklarar titeln;

The only artists I have ever known, who are personally delightful, are bad artists. Good artists exist simply in what they make, and consequently are perfectly uninteresting in what they are. A great poet, a really great poet, is the most unpoetical of all creatures. But inferior poets are absolutely fascinating. The worse their rhymes are, the more picturesque they look. The mere fact of having published a book of second-rate sonnets makes a man quite irresistable. He lives the poetry that he cannot write. The others write the poetry they dare not realise.

Han har en helt klar poäng, problemet för mig är att jag inte lever den poesi jag är inkapabel att skriva. Jag önskar att jag vore beredd att ta tjuren vid hornen vid fler tillfällen, att bara kasta mig ut, men jag antar att jag är för bekväm. Det är också problematiskt i och med att jag tycker om att se på mig själv som en romantiker - och det är fan inte romantiskt att vara bekväm, romantik är starka känslor och stor vördnad för skönhet, inte bekvämlighet. Jag är i alla fall medveten om mig och mina skuggsidor, och existensialisten i mig skriker att det är upp till mig att göra något åt det, och nog fan börjar det väl bli dags.

Puss

Och fan vad den röda hästen springer

Våren har kommit på fullaste allvar, och jag är kärare än någonsin i 'den söta tjejen på bussen'. Jag har uppnåt 1006 poster på Flashback och bytt tre muspekare på datorn. "Laddar i bakgrunden" är nu inte längre något timglas bredvid muspekaren, utan en galloperande röd häst, och varje gång jag ser den tänker jag "fan vad han springer, röda hästen", som ett minne från min göteborgsresa. Jonathan hade också den röda hästen. Den totala laddningen, det ensamma timglaset har bytts ut mot en dansande dinosaurie och den pekande handen på länkar är banan som skalas.
Internet har genast blivit ett mycket roligare tidsfördriv.

Överlag har jag tråkigt, och min anti-exhibitionism har fått mig att sluta skriva i bloggen. Jag har övervägt att gå till ett annat medium där man kan göra längre och med genomtänkta utläggningar, men jag kommer inte på något. Om jag skrev pamfletter skulle ingen kunna få tag i dem.
Internet - den förbannades välsignelse och plåga. Kanske.

I övrigt har jag blivit fanstastiskt fascinerad av regelbundenhet, matematik och allmäna linjära saker. Tänk lite som modernism, fyrtiotalet kanske.
Trots allt kan man ta ut matematiska formler för så gott som allting, och vem tycker inte att det här är sjukt vackert?


Imorgon far jag till Prag, men jag vet inte vad jag ska göra där. Det blir väl gå på Kafka-muséet, sen ska jag låta den morbida Hugo få utlopp genom att gå i den häftiga katedralen med mänskliga skelett från den tid då Prag led av pesten.

Om en meningslös vardag

Idag har jag läst igenom en hel tråd på forumet Flashback.
Tråden uppmätte ungefär femtio sidor.

Jag har fruktansvärt lite att göra om dagarna, hade jag inte suttit här hade jag varit hemma hos Todd och inte gjort särskilt mycket mer. Det förvånar mig att jag klarar av det (eller det gör jag väl inte riktigt), och jag undrar hur det kommer sig att jag inte har gjort någonting aktivt för att komma ur den här situationen. För faktiskt, jag är ganska asocial, inte särskilt rolig eller trevlig, jag tycker inte om så mycket, och jag har ingen aning om vars jag vill komma med den här meningen.

Om ganska precis tre (3) månader slutar skolan, och jag behöver inte längre utbilda mig. Antagligen kommer jag göra det, någon gång, men i första hand ska jag jobba. Frågan som jag ställer mig är huruvida jag ska bo hemma eller ej, och jag tror mig ha kommit fram till ett svar. Det lyder; Om morsan och farsan börjar kräva pengar av mig för att jag bor hemma (praxis hos föräldrar till barn som inte går i skolan men tjänar sitt uppehälle) så ska jag flytta om jag bara förlorar 1000-1500 spänn på det.

På att flytta skulle jag både tjäna och förlora ett gäng saker. För det första är jag så fruktansvärt van vid att alltid ha människor runt mig, det är en direkt konsekvens av att leva i en familj på fem personer där någon alltid är hemma. Då kan det vara både positivt och negativt att bo själv, till en början är det säkert skönt, precis som jag har tyckt att det har varit skönt när min familj har varit bortrest och jag har jobbat, men efter ett tag kan det säkert kännas jobbigt. Jag har förstås kompisar som skulle umgås med mig om jag bodde själv, men fortfarande.

Jag skulle leva en period i förfall vad gäller levnadsstandard, i en ostädad lägenhet som en direkt konsekvens av min morsas renlighetsmani (alla känner vi teorin om tes-antites-syntes), och jag skulle ses som ganska äcklig. I och för sig så skulle jag sluta vara en satans internet-exhibitionist i och med avsaknad av dator, så det skulle inte finnas någon som såg mig som ganska äcklig eftersom ingen skulle se mig, men ni hajar poängen.

Jag har praktiskt taget inga nämnvärda möbler att ta med mig i flytten, säng, bokhylla, skrivbord, fåtölj, tv, bänk till den och det är typ det. Jag äger en tallrik och fyra temuggar också. Hur skulle jag bo? Det skulle vara jag, mina instrument och min tv i en lägenhet med kök.

Den tiden den sorgen antar jag. Tja

Hat, en finare form av kärlek

Alla blir kära överallt nu när det är vår i luften, och det irriterar mig! Jag har länge haft något emot nästan allt, och särskilt kärlek. Det gör så att människor totalt släpper sina principer och "inser hur vacker världen Egentligen är", nu syftar jag på en person, nu syftar jag på Fiffi "Fernando". Jag har skällt ut honom både igår och idag, tidigare var det han och jag som hatade, och nu tycker han att allting är fint, sedan han fick flickvän.

Jag ska förtydliga, jag tycker inte illa om kärlek och lycka i sig, som hater måste man älska sådant och ha en romantikers själ, eftersom hatet är det skal som skyddar från törnar (hardened heart, my heart is hard..). Både jag och Fiffi har öppet erkänt att vi fastnar framför romantiska komedier och önskar att det var vi, och vi gråter till lyckliga program som Extreme make-over: Home edition. Vad jag irriterar mig på är människor som tycker att saker är mycket bättre än de är. För, faktiskt, hur fin världen än är i din rosafluffiga vardag betyder det inte att den är det egentligen. Världen är en elak plats och människor är idioter.

Den du älskar är säkert helt fantastisk, och jag tycker att många människor är det, men det finns alltid något man ogillar med dem, och anledningen till att man tycker om, eller till och med älskar dem, är ju att de sidorna är små, och kanske till och med positiva (dålig är inte alltid synonymt med negativ). Bara för att du tycker att någon är bra så betyder inte det att alla andra också blir det.

Man måste alltid komma ihåg hur man tyckte om saker och ting även om man går igenom en förändring som gör att man ser lite ljusare på världen, så att man fortfarande kan se på den med någorlunda nyktra ögon.


Idag bestämde jag mig förresten för att gå på studentbalen här i Nyköping, det trodde jag inte, men jag kom på att jag behövde ha anledning till att använda min kostym i officiella sammanhang.

Nu svamlar jag, och ni ska veta att jag tycker antagligen om er även om jag hatar det mesta, annars hade jag ju inte skrivit det här för er, aight? Så ta inte åt er. Om det inte är Fiffi, då ska du ta åt dig, get a grip, man.

I dig your act!

Jag håller på att bli sjuk! Efter en lång, slitsam helg så börjar mitt osunda leverne ta ut sin rätt, och det känns som om jag blir kvar hemma imorgon.

Lustigt hur sinnesstämningen ändras när man blir sjuk.

Varför skriver jag det här? Det är ändå tråkigt och ovärt och ingen vill läsa det, tja.