Hat, en finare form av kärlek

Alla blir kära överallt nu när det är vår i luften, och det irriterar mig! Jag har länge haft något emot nästan allt, och särskilt kärlek. Det gör så att människor totalt släpper sina principer och "inser hur vacker världen Egentligen är", nu syftar jag på en person, nu syftar jag på Fiffi "Fernando". Jag har skällt ut honom både igår och idag, tidigare var det han och jag som hatade, och nu tycker han att allting är fint, sedan han fick flickvän.

Jag ska förtydliga, jag tycker inte illa om kärlek och lycka i sig, som hater måste man älska sådant och ha en romantikers själ, eftersom hatet är det skal som skyddar från törnar (hardened heart, my heart is hard..). Både jag och Fiffi har öppet erkänt att vi fastnar framför romantiska komedier och önskar att det var vi, och vi gråter till lyckliga program som Extreme make-over: Home edition. Vad jag irriterar mig på är människor som tycker att saker är mycket bättre än de är. För, faktiskt, hur fin världen än är i din rosafluffiga vardag betyder det inte att den är det egentligen. Världen är en elak plats och människor är idioter.

Den du älskar är säkert helt fantastisk, och jag tycker att många människor är det, men det finns alltid något man ogillar med dem, och anledningen till att man tycker om, eller till och med älskar dem, är ju att de sidorna är små, och kanske till och med positiva (dålig är inte alltid synonymt med negativ). Bara för att du tycker att någon är bra så betyder inte det att alla andra också blir det.

Man måste alltid komma ihåg hur man tyckte om saker och ting även om man går igenom en förändring som gör att man ser lite ljusare på världen, så att man fortfarande kan se på den med någorlunda nyktra ögon.


Idag bestämde jag mig förresten för att gå på studentbalen här i Nyköping, det trodde jag inte, men jag kom på att jag behövde ha anledning till att använda min kostym i officiella sammanhang.

Nu svamlar jag, och ni ska veta att jag tycker antagligen om er även om jag hatar det mesta, annars hade jag ju inte skrivit det här för er, aight? Så ta inte åt er. Om det inte är Fiffi, då ska du ta åt dig, get a grip, man.

I dig your act!

Jag håller på att bli sjuk! Efter en lång, slitsam helg så börjar mitt osunda leverne ta ut sin rätt, och det känns som om jag blir kvar hemma imorgon.

Lustigt hur sinnesstämningen ändras när man blir sjuk.

Varför skriver jag det här? Det är ändå tråkigt och ovärt och ingen vill läsa det, tja.

The sanest days are mad

Det kändes onekligen lite taskigt att ha hypat min blogg en del för att sedan inte skriva så himla mycket innan jag lägger ned det igen. (Det var visst tio inlägg sedan jag började förra gången, till att jag spontant slutade, Helena.) Jag gjorde alltså inget aktivt beslut när jag slutade skriva blogginlägg, jag hatar er inte.

Saken är den att jag försöker försvinna mer och mer från internet, för att dra undan mattan för mig själv så att säga. Om jag inte har någonting att göra på internet så kommer jag sluta finnas här så förbannat mycket. Jag menar, knappt någon annan gör det, och de som gör det och spelar någon större roll kan jag ändå lätt nå på andra sätt (om jag inte går hela vägen ut med min masterplan och fimpar mobilen också).
Faktiskt, och inte för att vara elak, så är det ju så att de jag bara pratar med på internet är himla många, och jag skulle våga säga att de inte har någon större relevans för min fortlevnad. Tvärtom kanske man skulle börja leva mer "på riktigt" och inte sitta här, utan träffa människor, och vem vet, om världen leder oss rätt så korsas våra vägar! Ni som jag känner kan jag ju medvetet träffa liksom.

Om det finns någon som är i minoritetsposition och bara läser min blogg så kan jag ge en liten status-update:
Hade sportlov, jobbade på Mecman, lyssnar med på Morrissey, var sur för att Euskefeurat spelade i Stockholm och jag missade det, velar om att resa.

Mer är det inte så mycket som jag orkar skriva in i ett sådant här inlägg, det kanske kommer ett inlägg om något vackert, ett inlägg som Helenas, men det blir någon annan gång, och inte på samma nivå. Hon är ju proffs.

Tja

Banbrytande

Jag tänker bryta mot det som är normalt och skriva en kort bloggpost:

Jävlar, vad bra de två senaste dagarna har varit.

En sjuk dag

Idag är jag sjuk, och således hemma från skolan, därav passar jag på att skriva en blogpost, något jag inte gjort på över en vecka (förlåt (om du bryr dig)).

Den tomma veckan har inte inneburit så mycket, jag har läst ut Fantomerna och påbörjat Sartres Äcklet. Eller, påbörjat är nog inte det ord jag är ute efter, jag har ungefär en fjärdedel kvar. Det är en väldigt bra bok, den behandlar människans främlingskap från sig själv och samhället (vi känner den alla), men jag vet inte om jag tycker att den är så fantastisk på grund av att det är J.P. Sartre som har skrivit den, eller om det är så att den faktiskt är skitbra. Jag är ju trots allt något av en Sartre-junkie.
Sen vet jag inte om ni skulle finna den lika bra, jag menar, jag kanske är ganska ensam om att älska femsidors skildringar av en trädrot.

Men vad har jag gjort denna sjuka dag då? Jag har spelat lite gameboyspel, och framför allt har jag försökt få ned min ratio på tracker.twee.se, en fantastisk tracker! Grejen är den att jag hade en massa bonus, och den använde jag till att skaffa mig lite ratio. Man måste ha över 0.50 för att få tanka, och jag har 0.70, så jag kan skaffa skitmycket, något som leder till att jag sitter och skaffar allt jag någonsin har sett namedroppat på någon blogg. Typ.

För övrigt trodde jag lite naivt att våren hade kommit på allvar nu i veckan. Den där speciella känslan av att gatorna är torra och dammet från gruset som lagts ut för att förhindra den nu oexisterande (notera norrländska) halkan. Solen som sticker i ögonen med kritvitt ljus och värmen, framför allt värmen.
Men tji fick jag! Det ligger ett lager snö med ett djup på ungefär 0.4 cm över marken, och det är ju inte så farligt, rent praktiskt, men den psykologiska effekten är enorm! Fast man får se det från den ljusa sidan, solen skiner fortfarande, och jag tror inte att det är så farligt kallt.

Jag hoppas att morsan och farsan bestämmer sig för att skaffa en hund, det vore skönt att ha något att göra om dagarna, mer än att vänta på att Lost Odyssey kommer ut även i Europa.

Den hårdaste helgen i hela mitt liv

Nu har jag inte bloggat sedan i fredags, det beror på att den här helgen, precis som inläggets titel antyder, var den hårdaste helgen i hela mitt liv. Egentligen var det inte tänkt att bli så hårt, utöver att jag skulle på punkspelning, men herrejävlar vad det slog slint!

Fredagkvällen utspelades hos Todd och Melander, jag och Daniel hade bestämt att vi skulle gå dit och hänga, dricka lite sprit kanske, men inte överdrivet. Senare märkte jag att även Haaga, Sketen och Purre skulle dit, varpå jag fattade att här skulle det inte bli någon lugn kväll.
Jag frågade Todd om vi skulle ta en varsin White Russian, men Mellan började gapa om att jag inte skulle ha någon sprit. Det var trots allt Todds vodka, så jag tog ett shotglas och satte mig i soffan och ställde vodkan på bordet.

Det är här hela skiten börjar spåra ur.

Daniel sitter och hetsar, jag drar shot efter shot, och tycker att rummet blir varmare och varmare, börjar uttala storordade hyllningar till diverse diktatorer som Stalin och Mao, och efter ett tag har jag druckit en halv sjuttis vodka. Med min nätta kroppshydda på ungefär 55 kilo är det JÄVLIGT mycket sprit, och jag svär litegrann åt de andra gästerna och går iväg och ringer Helena.
Väl ute går jag runt i en kvart, och jag tror att samtalet mest bestod i att jag inte hade någon aning om var jag var, trots att jag bara gick omkring lite i Fänsåker, jag tror att jag mötte någon med en hund också. Efter ett tag kom jag tillbaka till Melander, och det första jag gör är att ramla omkull på köksgolvet, klockan är kanske halv tio, och efter detta är det kolsvart.
Genom att tala med andra festdeltagare har jag förstått att jag fick stryk av Melander, sedan sagt att jag ska gå på promenad, och bara försvunnit. Väl på promenaden pratade jag med Helena igen i en trettiofem minuter, och enligt henne bestod samtalet nästan uteslutande av att jag mumlade om att jag hade ramlat, att jag gick mitt i vägen utan reflex och att mina händer blödde.
Det var onekligen snällt av henne att stå ut med det samtalet, jag hade blivit otroligt irriterad, haha.
När jag väl kom hem (notera, vid det här laget är klockan kanske tio-halv elva) så svär jag, tar av mig jackan och skorna, ramlar ned för trappen, svär åt mina bröder som spelar guitar hero, går in på toan, går in på mitt rum (och här konstaterade jag på morgonen att jag hade lagt sängöverkastet vid soptunnan och massa andra dumma saker) och är där i ungefär tio minuter, sedan går jag in på toan igen, och vid halv ett vaknar jag där inne, under badrumsmattan.

Jag var bakis hela lördagen, men på kvällen var det punkspelning. Bakis och jävlig åkte jag dit med Daniel, Matti och Robin Hatt, det var sjysst, band spelade och så vidare. Ett problem var att Matti inte hade förstått min vädjan om att han skulle köpa Tonic Water (han förstod inte vad jag menade när jag sa "Köp tonic water!"), så jag groggade Gin 50/50 med avslagen cola jag hade i jackfickan.
Resten av kvällen förflöt med barn (vi snackar nittiotreor, det var i alla fall det yngsta jag har fått bekräftat) som var fulla, ungefär åttio personer i ett litet litet hus, Daniels glasögon som punkare moshar sönder, jag som blir inkastad i mosh och slår mig, Klaas som får spela alldeles för lite och så vidare.

Igår (söndag) hade jag fruktansvärt ont i kroppen, överallt, inklusive träningsvärk på framsidan av smalbenen och även på framsidan av halsen, på strupen. Helt sjukt.

Om jag inte visste bättre kändes det som vår

Det är fantastiskt vad lite ljus gör för människan, med ljus menar jag förstås solen. Idag var det så bra väder som det inte har varit på, ja, längre än jag minns just nu. På något sätt känns det konstigt att vilja vara utomhus, men framför allt känns det skönt att slippa vintern. Skönt att kunna gå ut med uppknäppt jacka i början av januari, och skönt att inte skaka av köld (vilket jag lätt gör, jag har inte så mycket underhudsfett.)

Jag har funderat lite över det där årets-konceptet som folk kör med, och framför allt på "årets skivsläpp". Det står mellan Cats on Fires platta The province complains och Jens Lekmans Night falls over Kortedala. Just nu måste jag säga att Cats on Fire har övertaget. Visst, Jens släppte en Fantastisk platta, och jag har lyssnat på honom mer än någon annan artist i år, men det är ändå de äldre grejerna som är bäst. Jag menar, EPn han släppte i samband med USA-turnén 2005 är något av det bästa som någonsin släppts.
Men Cats on fire har ändå något speciellt, kanske var det att spelningen med dem var betydligt bättre än den med Jens, kanske har jag lyssnat sönder Jens, kanske är det Mattias speciella frisyr, jag vet inte, men likförbannat så slår mitt hjärta ett extra slag när jag hör första tonerna i I am the white-mantled king, jag menar, vem är så genialisk att man skriver en låt om att bädda sin säng? Tja, Mattias såklart.

Fast jag har ju så otroligt dålig koll på tiden att jag inte vet alls vad som har släppts i år. Emmaboda '07 hade kunnat vara för fem år sedan, jag har verkligen ingen koll. Hade jag inte vetat att det var ett halvår sedan så hade jag lätt kunnat övertygas om att det var fem.

Nu ska jag njuta lite mer av denna vårlika dag, läsa mer i Fantomerna (den måste ju ta slut någon gång), och hjälpa morsan he undan julpyntet.

Ok, jag laddar upp en ball bild på mig från kvällen hemma hos Spazz.