I dig your act!

Jag håller på att bli sjuk! Efter en lång, slitsam helg så börjar mitt osunda leverne ta ut sin rätt, och det känns som om jag blir kvar hemma imorgon.

Lustigt hur sinnesstämningen ändras när man blir sjuk.

Varför skriver jag det här? Det är ändå tråkigt och ovärt och ingen vill läsa det, tja.

The sanest days are mad

Det kändes onekligen lite taskigt att ha hypat min blogg en del för att sedan inte skriva så himla mycket innan jag lägger ned det igen. (Det var visst tio inlägg sedan jag började förra gången, till att jag spontant slutade, Helena.) Jag gjorde alltså inget aktivt beslut när jag slutade skriva blogginlägg, jag hatar er inte.

Saken är den att jag försöker försvinna mer och mer från internet, för att dra undan mattan för mig själv så att säga. Om jag inte har någonting att göra på internet så kommer jag sluta finnas här så förbannat mycket. Jag menar, knappt någon annan gör det, och de som gör det och spelar någon större roll kan jag ändå lätt nå på andra sätt (om jag inte går hela vägen ut med min masterplan och fimpar mobilen också).
Faktiskt, och inte för att vara elak, så är det ju så att de jag bara pratar med på internet är himla många, och jag skulle våga säga att de inte har någon större relevans för min fortlevnad. Tvärtom kanske man skulle börja leva mer "på riktigt" och inte sitta här, utan träffa människor, och vem vet, om världen leder oss rätt så korsas våra vägar! Ni som jag känner kan jag ju medvetet träffa liksom.

Om det finns någon som är i minoritetsposition och bara läser min blogg så kan jag ge en liten status-update:
Hade sportlov, jobbade på Mecman, lyssnar med på Morrissey, var sur för att Euskefeurat spelade i Stockholm och jag missade det, velar om att resa.

Mer är det inte så mycket som jag orkar skriva in i ett sådant här inlägg, det kanske kommer ett inlägg om något vackert, ett inlägg som Helenas, men det blir någon annan gång, och inte på samma nivå. Hon är ju proffs.

Tja

Banbrytande

Jag tänker bryta mot det som är normalt och skriva en kort bloggpost:

Jävlar, vad bra de två senaste dagarna har varit.

En sjuk dag

Idag är jag sjuk, och således hemma från skolan, därav passar jag på att skriva en blogpost, något jag inte gjort på över en vecka (förlåt (om du bryr dig)).

Den tomma veckan har inte inneburit så mycket, jag har läst ut Fantomerna och påbörjat Sartres Äcklet. Eller, påbörjat är nog inte det ord jag är ute efter, jag har ungefär en fjärdedel kvar. Det är en väldigt bra bok, den behandlar människans främlingskap från sig själv och samhället (vi känner den alla), men jag vet inte om jag tycker att den är så fantastisk på grund av att det är J.P. Sartre som har skrivit den, eller om det är så att den faktiskt är skitbra. Jag är ju trots allt något av en Sartre-junkie.
Sen vet jag inte om ni skulle finna den lika bra, jag menar, jag kanske är ganska ensam om att älska femsidors skildringar av en trädrot.

Men vad har jag gjort denna sjuka dag då? Jag har spelat lite gameboyspel, och framför allt har jag försökt få ned min ratio på tracker.twee.se, en fantastisk tracker! Grejen är den att jag hade en massa bonus, och den använde jag till att skaffa mig lite ratio. Man måste ha över 0.50 för att få tanka, och jag har 0.70, så jag kan skaffa skitmycket, något som leder till att jag sitter och skaffar allt jag någonsin har sett namedroppat på någon blogg. Typ.

För övrigt trodde jag lite naivt att våren hade kommit på allvar nu i veckan. Den där speciella känslan av att gatorna är torra och dammet från gruset som lagts ut för att förhindra den nu oexisterande (notera norrländska) halkan. Solen som sticker i ögonen med kritvitt ljus och värmen, framför allt värmen.
Men tji fick jag! Det ligger ett lager snö med ett djup på ungefär 0.4 cm över marken, och det är ju inte så farligt, rent praktiskt, men den psykologiska effekten är enorm! Fast man får se det från den ljusa sidan, solen skiner fortfarande, och jag tror inte att det är så farligt kallt.

Jag hoppas att morsan och farsan bestämmer sig för att skaffa en hund, det vore skönt att ha något att göra om dagarna, mer än att vänta på att Lost Odyssey kommer ut även i Europa.

Den hårdaste helgen i hela mitt liv

Nu har jag inte bloggat sedan i fredags, det beror på att den här helgen, precis som inläggets titel antyder, var den hårdaste helgen i hela mitt liv. Egentligen var det inte tänkt att bli så hårt, utöver att jag skulle på punkspelning, men herrejävlar vad det slog slint!

Fredagkvällen utspelades hos Todd och Melander, jag och Daniel hade bestämt att vi skulle gå dit och hänga, dricka lite sprit kanske, men inte överdrivet. Senare märkte jag att även Haaga, Sketen och Purre skulle dit, varpå jag fattade att här skulle det inte bli någon lugn kväll.
Jag frågade Todd om vi skulle ta en varsin White Russian, men Mellan började gapa om att jag inte skulle ha någon sprit. Det var trots allt Todds vodka, så jag tog ett shotglas och satte mig i soffan och ställde vodkan på bordet.

Det är här hela skiten börjar spåra ur.

Daniel sitter och hetsar, jag drar shot efter shot, och tycker att rummet blir varmare och varmare, börjar uttala storordade hyllningar till diverse diktatorer som Stalin och Mao, och efter ett tag har jag druckit en halv sjuttis vodka. Med min nätta kroppshydda på ungefär 55 kilo är det JÄVLIGT mycket sprit, och jag svär litegrann åt de andra gästerna och går iväg och ringer Helena.
Väl ute går jag runt i en kvart, och jag tror att samtalet mest bestod i att jag inte hade någon aning om var jag var, trots att jag bara gick omkring lite i Fänsåker, jag tror att jag mötte någon med en hund också. Efter ett tag kom jag tillbaka till Melander, och det första jag gör är att ramla omkull på köksgolvet, klockan är kanske halv tio, och efter detta är det kolsvart.
Genom att tala med andra festdeltagare har jag förstått att jag fick stryk av Melander, sedan sagt att jag ska gå på promenad, och bara försvunnit. Väl på promenaden pratade jag med Helena igen i en trettiofem minuter, och enligt henne bestod samtalet nästan uteslutande av att jag mumlade om att jag hade ramlat, att jag gick mitt i vägen utan reflex och att mina händer blödde.
Det var onekligen snällt av henne att stå ut med det samtalet, jag hade blivit otroligt irriterad, haha.
När jag väl kom hem (notera, vid det här laget är klockan kanske tio-halv elva) så svär jag, tar av mig jackan och skorna, ramlar ned för trappen, svär åt mina bröder som spelar guitar hero, går in på toan, går in på mitt rum (och här konstaterade jag på morgonen att jag hade lagt sängöverkastet vid soptunnan och massa andra dumma saker) och är där i ungefär tio minuter, sedan går jag in på toan igen, och vid halv ett vaknar jag där inne, under badrumsmattan.

Jag var bakis hela lördagen, men på kvällen var det punkspelning. Bakis och jävlig åkte jag dit med Daniel, Matti och Robin Hatt, det var sjysst, band spelade och så vidare. Ett problem var att Matti inte hade förstått min vädjan om att han skulle köpa Tonic Water (han förstod inte vad jag menade när jag sa "Köp tonic water!"), så jag groggade Gin 50/50 med avslagen cola jag hade i jackfickan.
Resten av kvällen förflöt med barn (vi snackar nittiotreor, det var i alla fall det yngsta jag har fått bekräftat) som var fulla, ungefär åttio personer i ett litet litet hus, Daniels glasögon som punkare moshar sönder, jag som blir inkastad i mosh och slår mig, Klaas som får spela alldeles för lite och så vidare.

Igår (söndag) hade jag fruktansvärt ont i kroppen, överallt, inklusive träningsvärk på framsidan av smalbenen och även på framsidan av halsen, på strupen. Helt sjukt.

Om jag inte visste bättre kändes det som vår

Det är fantastiskt vad lite ljus gör för människan, med ljus menar jag förstås solen. Idag var det så bra väder som det inte har varit på, ja, längre än jag minns just nu. På något sätt känns det konstigt att vilja vara utomhus, men framför allt känns det skönt att slippa vintern. Skönt att kunna gå ut med uppknäppt jacka i början av januari, och skönt att inte skaka av köld (vilket jag lätt gör, jag har inte så mycket underhudsfett.)

Jag har funderat lite över det där årets-konceptet som folk kör med, och framför allt på "årets skivsläpp". Det står mellan Cats on Fires platta The province complains och Jens Lekmans Night falls over Kortedala. Just nu måste jag säga att Cats on Fire har övertaget. Visst, Jens släppte en Fantastisk platta, och jag har lyssnat på honom mer än någon annan artist i år, men det är ändå de äldre grejerna som är bäst. Jag menar, EPn han släppte i samband med USA-turnén 2005 är något av det bästa som någonsin släppts.
Men Cats on fire har ändå något speciellt, kanske var det att spelningen med dem var betydligt bättre än den med Jens, kanske har jag lyssnat sönder Jens, kanske är det Mattias speciella frisyr, jag vet inte, men likförbannat så slår mitt hjärta ett extra slag när jag hör första tonerna i I am the white-mantled king, jag menar, vem är så genialisk att man skriver en låt om att bädda sin säng? Tja, Mattias såklart.

Fast jag har ju så otroligt dålig koll på tiden att jag inte vet alls vad som har släppts i år. Emmaboda '07 hade kunnat vara för fem år sedan, jag har verkligen ingen koll. Hade jag inte vetat att det var ett halvår sedan så hade jag lätt kunnat övertygas om att det var fem.

Nu ska jag njuta lite mer av denna vårlika dag, läsa mer i Fantomerna (den måste ju ta slut någon gång), och hjälpa morsan he undan julpyntet.

Ok, jag laddar upp en ball bild på mig från kvällen hemma hos Spazz.

En svartsjuk jävel

Jag läser (fortfarande) en bok som heter Fantomerna, skriven av en Klas Östergren. Till en början var den inte så givande, febrilt namedroppande av parisiska gator och oförståelig handling om en, eller snarare två, huvudkaraktärer, skiljda åt i tid och rum, som jag verkligen inte kunde känna igen mig i.

Sedan hittade den unge mannen (båda är unga, men en är äldre) kärleken, och så började jag känna igen mig. Han blev hopplöst förälskad i en i hans ögon underbar flicka som enligt honom var alldeles för bra för honom. Men trots allt så svansade han runt henne jämt, och de började älska varandra, de hade det bra, och framförallt var de lyckliga. Problemet var att hans känsla av att hon var för bra för honom bara växte, och den blev till ett trauma, han kunde inte släppa det, och för att lindra det för honom självklara uppbrottet började han göra det han var bäst på, bete sig satiriskt, förlöjliga henne inför deras gemensamma vänner och bete sig idiotiskt. Han förstorar alla problem, och ser rivaler i alla, alla passar henne bättre än han.

Till slut bestämmer han sig, för att han inte ska bli helt förkrossad av att hennes kärlek svalnar tänker han att det är bäst att ta det säkra före det osäkra och göra det enda logiska för sin egen överlevnad; avsluta det på egen hand. Så han går till henne, och helt okänsligt säger han det till henne, att det är bäst om det inte fortsätter längre, att de går skiljda vägar. Han säger inte det han känner inuti, viljan att bara hålla henne så länge det bara går, helst för alltid. Säga hur mycket han älskar henne, förklara att det är ett fåfängt försök, att inte den största poeten kan göra känslan rättvisa.
Nej helt kallt förklarar han att han ska röka upp sitt halva paket cigaretter, för att sedan gå. Helt lealös sitter hon framför honom på golvet, lägger huvudet i hans knä, och redan ångrar han sig, känner att det är fel. Låter röken ringla sig upp mot taket, men han har ju bestämt sig, det är såhär det måste sluta.
Så han går hem, och känner sig olyckligare än någonsin, han börjar boxas, för att känna musklerna arbeta vilket gör att man slipper tänka, känna. En dag blir han uppringd av en gemensam vän som förklarar att hon inte alls var för bra för honom, att hon älskade honom mer än något annat, och att alla såg det utom han, på grund av sin svartsjuka som inte hade någon grund annat än hans egen känsla av otillräcklighet. Nu när han har lämnat henne har hon legat som paralyserad i två veckor, stirrandes orörlig mot ett tomt tak.

Längre än så har jag inte kommit, men nog fan känner jag igen mig. Osäkerheten håller oss från att säga det vi vill säga och göra det vi vill göra. Om vi bara insåg hur bra vi faktiskt är, och vågade älska dem vi faktiskt vill, och säga det till dem så skulle det göra så mycket för både vår egen lycka och andras.
Men vågar vi? Vi borde, men varför gör vi inte? Alla vet ju att vi borde, men ändå? Är vi för stolta för att erkänna att vi helt enkelt inte vågar, att vi inte vågar riskera nederlaget? Men är det ändå inte bättre än att gå omkring och låtsas som ingenting?
Vi borde låta känslorna blomma ut i sin fulla skönhet och uppmuntra det. Vi är inte mer än det vi visar för andra att vi är, och om vi håller allting inom oss är vi ingenting. Vi är inte mer än det vi gör, och om vi inte gör något åt våra känslor så kommer vi aldrig finnas. Problemet med det vi gör är att vi måste hållas ansvariga för det, vi kan alltid, och måste alltid hållas ansvariga för det. Kanske är det det vi är så rädda för? Att ansvara för sin kärlek, att öppet skrika ut till världen "ja, jag älskar henne"? Är det inte det vi alla vill, skrika ut sin kärlek åt alla håll och kanter, men det går inte. Restriktioner överallt, men mest finns de hos en själv.

På tal om kärlek såg jag en dramadokumentär om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir (som jag skrev i ett sms till Helena, fantastiskt efternamn, "vacker att se"). Två av världshistoriens största tänkare, i en minst sagt underlig kärleksrelation, men vad kan man vänta sig av existentialister (eller i (åtminstone) Sartres fall sedemera situationister)?

Ja herregud, nog borde vi vara öppnare med våra känslor. Man mår bra av att skrika och gråta ibland, och ibland är det bra att bara sitta tyst med någon man tycker förbannat mycket om.

(Nej, jag har inte träffat "någon speciell" idag, jag har umgåtts med Todd (visserligen speciell, men inte på något sätt som är förankrat i den här texten), och vi kollade på krigsdokumentärer.)