Om döden

Jag satt precis och snackade lite med Helena nu, och så ledde mina tankar in sig på döden, genom Cornelis Vreeswijk. För visst är det så, när man inte har möjlighet att sakna någon som levande, blir personen mycket mer av en trygghet. När man har kännt någon levande så är man van vid en från två sidor utvecklandes relation, båda parter rör sig, båda parter får ändrade uppfattningar.
Med de döda är det annorlunda. Har man inte haft någon relation så kan man inte riktigt beröras av deras död på samma sätt (individuella, sen kan man beröras principiellt, de flesta blir illa berörda av tsunamivågen eller 9/11, även om de inte kände någon som berördes), och istället lämnas man med att bara kunna ha en relation till en fix bild. Det finns en gräns för hur stor personen kan vara, hur mycket man kan känna till om honom/henne, hur mycket han/hon kan ha gjort.
Det här ger en trygghet. Man kan stilla sig, och börja bestämma sig för vad man känner inför personens livsverk, det kommer ju aldrig förändras. Man har profilerat sig, och den profilen kommer aldrig förändras. För vi vet ju alla att man egentligen inte kan göra något i någon annans namn, det går ju folk inte på. Jag tror i alla fall inte att gamle gubben Alfred Nobel hade lämnat ut priser till samma personer som Nobelkommitén, jag tror inte att Ernesto Guevara skulle vilja vara med överallt, eller åka på vänskapligt besök hos Iran, även om han hade en del knasiga idéer.
Ja, den största tryggheten finns i det döda, det icke levande, som en stabil vägg att alltid luta sig mot. Men samtidigt saknar det döda då lite magi som finns i det levande, man utvecklas ju inte i förhållande till det döda, och det döda utvecklas inte i förhållande till en själv, till skillnad från det levande.
Nej nu går jag och spelar en blues.