Cornelis, ja, Vreeswijk alltså. Gång på gång glömmer jag hans charm, hans djup, det fantastiska i hans person. Hans talang för musik- och textskrivande, den hittar djup i mig, känslor som jag själv inte visste att jag hade. Han släpper själen fri, han inspirerar till underverk, till skicklighet, men även till att våga ta det lugnt, ligga på sofflocket en helg, eller kanske en dag man egentligen borde arbeta på, om det är så.
Han påminner om allt som är fint. Det yviga, det äkta, det melankoliska, en lågmäld styrka, en varm, mänsklig, famn att vara trygg i när det behövs. Han känns som någon som inte hade något behov av att vara mer än han faktiskt var. Såna män görs inte längre.
Något speciellt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar