Hemma från Flen

Så, då var alltså min intensivkursutbildning för körkort i Flen över. En vecka, ensam med fem människor man inte känner instängd i en stad man känner sämre än människorna har, för mig, varit praktiskt taget uteslutande positiv.
Eftersom jag inte kände människorna eller staden så blev det mycket tid för sig själv. Visst, man skulle plugga på teori bakom framförandet av bilar, men gjorde jag det? Ja lite, men bara första dagarna. Resten av tiden gick åt till att bara, ja, koppla av. Laga lite mat, läsa lite bok, prata lite med människor man inte känner. Vissa skulle säga att man lär känna sig själv, men jag ställer mig tveksam till att man kan känna sig själv, lika lite som man kan känna någon annan människa helt. Jag tror nästan att det är lättare att lära känna en annan människa, än det är att lära känna sig själv. Umgås man mycket med någon så kan man se personen i olika sammansättningar och så vidare, man kan analysera och lära sig.

När det kommer till en själv så är det där svårare. Många, jag också, vill tro att man står över det där när man känner till det. Att "jag vet ju att man anpassar sig till sociala sammansättningar, men jag vet ju det, så jag kan låta bli". Men nej, det kan man inte. Så fort man träffar människor så kommer man på hur man ska bete sig för att klara situationen. Jag kan till och med erkänna att, för att inte känna mig som värsta outsidern och vara ensam i en vecka så bröt jag till och med arm. Det trodde jag att jag hade gjort för sista gången någon idrottslektion i nian, men där satt jag vid köksbordet med koftan uppdragen och med armbågen på bordsskivan, brytandes arm med en brottare.
Men hur ska man reagera på det då? Ska jag skämmas? Ska jag försöka bortförklara mig? Nej det tycker jag inte (trots att jag sitter här och skriver ett bloginlägg om det), eftersom det är ett sätt att överleva. När jag tänker på det så blir jag faktiskt lite sur på de som tar sig själva på så förbannat stort allvar. Trots att man kanske inte tycker om att spela fotboll, bryta arm eller vara grabbig, så måste man kunna acceptera att man måste göra det, om det är vad som krävs för att klara sig i ett arbetslag, en politisk grupp eller varför inte ett litet hus i Flen.
Alla som är medlemmar av gruppen kommer in med sina förutsättningar, sina förväntningar och sina förutfattade meningar. Det är det man har att bygga från, och man kan bara försöka få det att bli så bra man kan, men utan att dra sig undan för att det inte blir precis som man vill.

Väl hemma från Flen har jag än en gång märkt hur trött jag är på den slentrianmässiga vardagen hemma. Hur trött jag faktiskt är på skolan, hur trött jag är på bussen, på maten, på vägen hem, på datorn. Men nu är det ännu tydligare, jag har något som verkligen visar hur trött jag i praktiken är på skolan, på skolarbete, på tvång.
Alla känner ni väl till kursen Projektarbete? Alla känner ni väl även till hur lätt den kursen är, man avsätter en timme i veckan och har goda förutsättningar för att få ett VG.
I den kursen fick jag idag en IG-varning.
Den enda anledningen är att jag klarar helt enkelt inte av att arbeta. Inte med kravmässigt arbete. Jag är så otroligt slut på allt som tvingas på en. Så fort det inte handlar om att man måste göra något så är jag snabb att göra det, och jag gör det bra. Jag fick till exempel 61 rätt av 65 möjliga på teoriprovet för körkort.
Jag måste få fly ett tag, hitta någon frihet. Jag spelar inte mycket musik längre. Jag orkar helt enkelt inte. Förut spelade jag ukulele och gitarr uppmot sex timmar om dagen, nu plockar jag inte ens upp instrumentet ur stolen det ligger i. Det känns som inte värt. Jag måste hitta något nytt, en ny kanal, en ny luftbubbla, annars kommer jag förstöras, som så många innan mig. Som en majoritet av mänskligheten innan mig.

Imorgon är det jag som köper fler akvarellfärger, något jag anser mig ha råd med efter att ha lagt planerna på att köpa en dator på hyllan.