En djup titel

Idag var jag och köpte mig tre akvarellfärger till, en blå, en violett och en varm röd. Det var egentligen bara blå jag saknade. Därtill köpte jag tre penslar, såna kan man aldrig ha för många av, och nu hoppas jag att det kommer bli mer målande av. Tidigare har avsaknaden av en sjysst blå nyans hållit mig tillbaka, men nu är frågan om jag kommer hitta någon annan ursäkt. Jag hoppas inte.

I övrigt har det varit en trevlig dag, med otrevligt väder. Skön temperatur, skönt ljus, men det var elakt regn. Ni vet, när dropparna hänger i luften och avvaktar tills man går förbi, och de lägger sig, inte så beröringen känns, men kylan förstoras genom dem och det blir i längden outhärdligt. Hade jag inte gått i skolan hade jag suttit inomhus och lyssnat på lite bedroom-pop, druckit en kopp te, kanske spelat en ton på mandolinen och helst suttit vid ett fönster, fyra trappor upp och blickat ut över de gulnade löven. Men det händer inte, inte här, inte mig.
Jag satt i skolan, gjorde inte mycket innan jag hade fotografisk bild. Förbannad på samhällskunskapen som vanligt, jag ska nog hoppa av den kursen. Måste kolla om den behövs för något som kanske verkar intressant. Jag tror inte att den gör det.
Men fotot är kul. Jag och Matti är där en och en halv timme innan och pysslar med framkallningsvätskor, negativ och hårtorkar. Det är en underbar konst, fotografi. Känslan av äkthet som finns i ett nyframkallat negativ, den är svåråtkomlig för ens den minst pretantiösa popsången. Och äkthet är ju faktiskt det viktigaste vad det gäller konst, enligt mig. Ärlighet, sanning, en känsla av inblick, ett ögonblicks sann insyn. Den åsikten står stick i stäv med min åsikt om att det inte finns någon sanning.
Mina krav är komplexa.