Allt kommer att ordna sig, om vi bara inte ger upp: Men kom då

Jag vaknade alldeles för tidigt med tanke på hur dags jag efter många om och men somnade. Såg på Dr. NO och tänkte att "den där Bond, han är en riktigt smooth operator". Nu är klockan snart halv tolv, och då är det inte många timmar sedan jag somnade. Antagligen behövde jag inte sova mer eftersom jag bara låg hela dagen igår, på grund av den näst mest extrema bakfyllan jag någonsin haft (när jag hade den värsta hade jag druckit diskmedel).

Men, när jag ser tillbaka på (det jag minns av) nyårsfirandet var det fint. Middag med pretentiösa diskussioner om konsten med Emil. Fast det var kanske inte så mycket av en diskussion som att jag kallade honom imbecill, undermänniska och annat mindre snällt. Dansande till smällare som blinkade likt stroboskop och kopiösa mängder vin. Efter ett tag började vi röra oss från Arnö in till Nyköping för att Emil skulle på någon fest, Forsman och Gustav skulle på hårdrocksfest och jag ville träffa Frida med sällskap. Matti följde med mig, och spenderade ett par timmar med att vara sur för att jag tvang honom att vara utomhus och frysa. Pratade med Frida, Ida och Malin i telefon för att hitta dem, jag var borttappad och sa;
"Men där borta sitter ju Matti, på en bänk, och är jättearg på mig!"
"Hahahaha"
"Skratta inte, det här är ALLVAR!"

Vi gick till hamnen, men jag minns inga raketer. Jag minns fint sällskap och en kyss och sen minns jag ingenting mer. När jag vaknade dagen efter kunde jag inte hitta mina glasögon, men fann ena glaset i min jackficka. Efter idogt sökande hittade jag bågarna på golvet, tydligen hade jag och Frida trillat. Vem som drog med vem i fallet lämnar vi osagt.