Hösten drar ut allt det fina i oss, alla blir som mer lågmälda, bekvämt nedstämda och det blir lugnt och skönt. Folk tar på sig mer kläder, och med det finns det ju ingenting negativt, det är ju på kläderna man ser huruvida en person är snygg eller inte. Och som Rebecka så bra lade det;
Är starkt emot nakenhet, förutom i uppenbara situationer som definitivt inte är offentliga. Nakna människor ser, i bästa fall, väldigt löjliga ut. Några sällsynta exemplar är snygga, men dessa skulle ändå otvivelaktigt se bättre ut med kläder på. Det är ju på kläderna som man ser om folk är snygga eller inte.Man känner sig även berättigad att sitta inomhus, ta det lugnt och dricka en kopp te. Det gör man inte på sommaren, våren eller vintern. Då är det alltid "så fint väder ute" eller något annat jävla humbug som skulle vara någon satans ursäkt för att man ska vara utomhus. Det är alltid för kallt eller för varmt där, på andra sidan. Jag kan tänka ut en, och bara en, ursäkt för att berättiga utomhusvarande, och det är om man är långt från civilisation, till exempel hos mina morföräldrar. Där finns det fin natur att vandra ut i och så vidare, då är det ursäktat. Annars ger det ingenting att vara utomhus, jag menar, vivoplan, hur kul är det egentligen?
Dessutom känns all bra musik så mycket mer tilltalande såhär i höstmörkret, the Smiths, Acid House Kings, the Lucksmiths, Math and Physics Club, the Cat's Miaow, Jens Lekman, Tales of Jenny och Cats on Fire. Men hösten har även bidragit till att vidare öppna mina ögon för jazzens storhet, det är ju faktiskt jättebra musik såhär i höstmörkret. Shop Assistants, Talulah Gosh och Television Personalities funkar helt enkelt inte lika bra som i våras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar