Allt kommer att ordna sig, om vi bara inte ger upp

Bobby

2009-03-12T15:10:00.002+01:00

Varför har jag inte märkt att även Hellströms "De fyra årstiderna" är en cover på Bobby Fuller Four's fenomenala souldänga I fought the law tidigare?

Skriver något sjysstare när jag fått min nya domän.

Göteborg

2009-02-01T03:54:00.002+01:00

Vem är jag att skriva om framtiden? Vem är jag att i min tafatthet författa några försök till stavelser om det förgångna? Det enda vi har är nuet och det är där vi lever.

Sedan senast har er käre författare hunnit flytta till Göteborg, och i sitt för nuvarande "aningen" berusade tillstånd trivs han mycket väl. Även i nyktert tillstånd kan Göteborg tros fullfylla hans krav och begär, än så länge. Det enda som kan krävas av staden i mån att uppfylla begären är att författaren ska lära känna godtagbara personer som inte ska flytta ifrån honom i samband med höst eller vår, men vilken form av krav är det? jo; ett lätt uppfyllt.

Vad saknas då vår käre författare? Intet! utöver personer av rang, däribland känner de sig själva - självklart - och vem är då en annan att tala?

Min kärlek.
God afton.

Men kom då

2009-01-02T11:16:00.004+01:00

Jag vaknade alldeles för tidigt med tanke på hur dags jag efter många om och men somnade. Såg på Dr. NO och tänkte att "den där Bond, han är en riktigt smooth operator". Nu är klockan snart halv tolv, och då är det inte många timmar sedan jag somnade. Antagligen behövde jag inte sova mer eftersom jag bara låg hela dagen igår, på grund av den näst mest extrema bakfyllan jag någonsin haft (när jag hade den värsta hade jag druckit diskmedel).

Men, när jag ser tillbaka på (det jag minns av) nyårsfirandet var det fint. Middag med pretentiösa diskussioner om konsten med Emil. Fast det var kanske inte så mycket av en diskussion som att jag kallade honom imbecill, undermänniska och annat mindre snällt. Dansande till smällare som blinkade likt stroboskop och kopiösa mängder vin. Efter ett tag började vi röra oss från Arnö in till Nyköping för att Emil skulle på någon fest, Forsman och Gustav skulle på hårdrocksfest och jag ville träffa Frida med sällskap. Matti följde med mig, och spenderade ett par timmar med att vara sur för att jag tvang honom att vara utomhus och frysa. Pratade med Frida, Ida och Malin i telefon för att hitta dem, jag var borttappad och sa;
"Men där borta sitter ju Matti, på en bänk, och är jättearg på mig!"
"Hahahaha"
"Skratta inte, det här är ALLVAR!"

Vi gick till hamnen, men jag minns inga raketer. Jag minns fint sällskap och en kyss och sen minns jag ingenting mer. När jag vaknade dagen efter kunde jag inte hitta mina glasögon, men fann ena glaset i min jackficka. Efter idogt sökande hittade jag bågarna på golvet, tydligen hade jag och Frida trillat. Vem som drog med vem i fallet lämnar vi osagt.

Frida står för fotot, jag står för den hästlika kindmuskelstrukturen.

Världens finaste

2008-12-29T10:20:00.006+01:00

Ni som pratat med mig mer än en gång vet säkert att jag är kär både i Per Sindling-Larsen (även om jag är långt ifrån säker på att jag kan stava hans efternamn) och Annika Norlin. Därför blir det här så underbart jävla fint.
Jag kan inte räkna de gånger som jag suttit med ett fånigt leende över hela ansiktet då jag sett på Musik Med-versionen av Arjeplog - Annika har något genuint fint, lyckligt över sig när hon sitter på den där stenen i skogskyrkogården och spelar sin fina fina sång.

Annika står ju även för ett av sommarens finaste koncept (jag minns inte spelningen i detalj), jag såg henne på Popaganda, och när hon i Allt som var ditt kommer till låtens klimax och jag står med SUF Stockholm och med handen formad som en pistol skriker att "de jävlarna ska skjutas" känns allt bara så förbannat jävla bra. Det gör det även nu, och bara minnet av det ger mig en alldeles varm känsla i magen, och jag är verkligen inte den som vanligtvis blir nostalgisk eller tycker om det förflutna.
Sen gick jag i och för sig för tidigt från spelningen, för att gå till Frida som såg familjen. Tjejer får en att tappa konceptet.

Det är filmer som den här som får mig att efter ett par öl stå och ropa; "Per! Per! Per!" bakom en för mig vilt främmande man inne på Café Umbra, bara för att konstatera att det inte är Per, de är inte ens särskilt lika, men gud så gärna jag hade velat att det var han. Att bara få tacka honom, för allt.

Nu är det ju förresten så att bildkvalitén är försämrad i och med att jag gjort filmrutan lite mindre så att den inte ska sticka utanför i marginalen här på bloggen, men om ni vill se den i hög kvalitet så finns den här

17 dagar kvar tills dess att jag flyttar till Göteborg.

Herrejävlar

2008-12-27T22:01:00.003+01:00

Det här är tamejfan det finaste jag sett, ungefär någonsin. Jag är fruktansvärt besviken för att de inte har gett möjligheten att ladda hem klippet från PSL, men gud. Jag blir alldeles varm i magen bara av att läsa undertexten:

Det är Action Biker och Ring Snuten som bjudit med sina vänner Ville Hopponen (Cats on Fire), Hanna Fahl (PSL, Kissing Mirrors), Mathias Nilsson (Twig) och Kajsa Tretow (A Smile and a Ribbon, The Budgies) för att tillsammans framföra en magisk PSL-version av Have Yourself a Merry Little Christmas.

Det där var banne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades.

Något av en virtuell minnesanteckning

2008-12-11T23:06:00.002+01:00

Kära blogg

Idag har jag förspillt flera timmar med att sitta och längta efter en pipa och tobak till densamma. Jag har läst om piprökning, tittat på bilder på pipor, läst om piptobak och allt har lett mig fram till att bli otroligt jävla sugen. Jag har hittat två butiker i Göteborg som verkar bra, den ena som är till för finsmakerifasoner, och den andra som verkar bättre för nybörjare. Den första har en hemsida som finns på adressen http://www.brobergs.com/ och den andra finns på http://www.santaclara.se/.

Nu längtar jag om möjligt ännu mer efter att flytta.

Vem fan

2008-11-20T22:08:00.003+01:00

I helgen blev jag kallad liberal i en diskussion om historieskrivning och dialektisk materialism i historien. Jag blev rysligt arg och det gnager fortfarande någonstans i bakhuvudet, vem fan är hon liksom, idealist och kallar MIG liberal.

Det var på efterfesten för Socialistiskt Forum, vilket var helballt.

Good times fo' a change, nigga!

2008-11-05T22:03:00.002+01:00

(Tag inlägget nedan med all den ironi det förtjänar. Jag är ingen fördomsfull person egentligen, och ja, det står väl lite saker som man skulle kunna uppfatta som kränkande och så vidare. Men tänk på typ Dave Chapelle så lugnar sig känslorna, förhoppningsvis.)

Om du inte bott under en sten det senaste halvåret har du säkert märkt att det varit presidentval i USA. Å ena sidan hade vi John McCain som var en ganska skön snubbe som bara blivit sabbad av det republikanska partiet, han backade sin homeboy big B närhelst någon snackade skit om honom, och höll fast vid att big B är en gangsta med koll på sin shizzle även om de inte håller med varandra på vissa centrala frågor. Vid sin sida hade han den erkända MILFen Sarah Palin, hockeymorsa från staternas Jukkasjärvi, Alaska.

Det andra laget företräddes av tidigare nämnda Barack "big B" Obama. En riktig OG som enligt rykten ska vara både marxist, hamas-anhängare och allt annat möjligt smått och gott. Han har ett arabiskt mellannamn vilket fick vissa galna kristna i staterna att flippa totalt, men det är ju bara gangsta. Hans sidekick är ingenting någon vet något om, till skillnad från big pimpin'Cains homegirl, som alla vet något om.

Inatt konstaterades att Obama vunnit valet (jag har ingen aning med hur mycket eller så, och tänker inte kolla upp det för ett blogginläggs skull). Detta väckte ramaskri på jobbet, och på avdelningen har snacket gått hett kring vilka feta reformer Barack i egenskap av staternas första svarta president kommer genomföra.

Den första blir ganska självklart att legalisera marijuana i hela USA. Ministertitlarna kommer bytas ut mot "homegirl" och "homeboy", nationalsången byts ut mot antingen Straight Outta Compton av legendariska NWA, eller Nothin' but a G-thang av Dr. Dre feat. Snoop Dogg. Vita huset kommer byta färg, och heta "the Black crib" - båda flyglarna kommer självklart bytas ut till feta högtalare, och således omvandla den tidigare byggnaden till världens fetaste ghettoblaster.
Tal på proper engelska som passar sig för affärsmän? Glöm det! Från och med nu kommer talen hållas i nasal ton och vara proppade med feta slang, dessutom kommer de rimma.

Ministerposter kommer utdelas till människor som 50 Cent (försvarsminister), Ekonomiminister? - Wanda Sykes! Man kommer införa nya hederstitlar, ex. Malcolm X' Medal of Honor och Weathermen award.

(Jag vet att jag reserverade mig inledningsvis, men jag passar på att göra det igen. Läs inlägget och tänk att jag hade glimten i ögat.)

En lämnad

2008-11-02T20:18:00.003+01:00

Sappho

II

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

Saker jag försummar

2008-10-27T21:04:00.000+01:00

Läsning
Musicerande
Umgänge

Panic

2008-10-24T17:53:00.003+02:00

Bäste läsare!
Det är ungefär så illa det låter, jag är enormt upprörd efter att ha läst det här, fy helvete säger jag bara, fy helvete. Vem fan var det som sa att han skulle äta sina egna testiklar innan han spelade med de andra igen? Vems manager är det som nu har drivit på i förhandlingarna gällandes återförening? Jag blir riktigt riktigt upprörd, men framför allt är jag besviken. Jättebesviken faktiskt, varför i helvete gör man såhär? Jag hoppas verkligen att han håller linjen på testiklar före pengar alltså.

Uppdat.

2008-10-06T22:17:00.000+02:00

Det finns väl inget att säga, egentligen

Utdrag ur 'Den glada vetenskapen' av F. Nietzsche

2008-09-05T00:11:00.002+02:00

Det finns i dag en grundlig irrlära i moralen, som särskilt i England är mycket hyllad: enligt den är omdömena "gott" och "ont" uppsamlingsställen för erfarenheter rörande "ändamålsenlig" och "oändamålsenlig"; enligt den är det som kallas gott det som uppehåller arten, det som kallas ont det som är skadligt för arten. I själva verket är emellertid de onda drifterna väl så ändamålsenliga, artuppehållande och oumbärliga som de goda - det är bara deras funktion som är en annan.

Ett lätt byte är för stolta naturer någonting föraktligt, de känner välbehag först vid anblicken av obrutna människor som skulle kunna bli deras fiender, och likaså vid anblicken av alla svårtillgängliga ägodelar; mot den som lider är de ofta hårda, ty han är inte värd deras strävan och stolthet - men desto förbindligare visar de sig mot sina likar, som det under alla förhållanden vore ärofullt att kämpa och brottas med, om någon gång ett tillfälle skulle yppa sig. I den behagliga känslan av detta perspektiv vande sig människorna i den ridderliga kasten vid en utsökt hövlighet mot varandra - Medlidande är den angenämaste känslan hos dem som har föga stolthet och inga utsikter till stora erövringar: för dem är det lätta bytet - och det är var och en som lider - något ljuvligt lockande. Man brukar hylla medlidandet som glädjeflickornas dygd.

'Svarta Svanor' av C. Snolisky

2008-07-08T19:55:00.001+02:00

Svarta svanor, svarta svanor
Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer
I den nattligt dunkla våg.

Mörk, liksom i eld förkolnad,
Är den rika fjäderskrud,
Näbben, stum i blodig purpur,
Ännu bär om branden bud.

Hvita svanor tamt i vassen
Kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor
Ut, I barn af natt och glöd.

Utdrag ur 'the Animal Farm' av George Orwell

2008-07-08T18:29:00.002+02:00

Several nights a week, after Mr Jones was asleep, they held secret meetings in the barn and expounded the principles of Animalism to the others. At the beginning they met with such stupidity and apathy. Some of the animals talked of the duty of loyalty to Mr Jones, whom they referred to as 'Master', or made elementary remarks such as 'Mr Jones feeds us. If he were gone, we should starve to death.' Others asked such questions as 'Why should we care what happens after we are dead?' or 'If this rebellion is to happen anyway, what difference does it make whether we work for it or not?', and the pigs had great difficulty in making them see that this was contrary to the spirit of Animalism. The stupidest questions of all were asked by Mollie, the white mare. The very first question shi asked Snowball was: 'Will there be sugar after the Rebellion?'
'No,' said Snowball firmly. 'We have no means of making sugar on this farm. Besides you do not need sugar. You will have all the oats and hay you want.'
'And shall I still be allowed to wear ribbons in my mane?' asked Mollie.
'Comrade', said Snowball, 'those ribbons that you are so devoted to are the badge of slavery. Can you not understand that liberty is worth more than ribbons?'
Molly agreed, but she did not sound very convinced.

The pigs had an even harder struggle to counteract the lies put about by Moses, the tame raven. Moses, who was Mr Jones' especial pet, was a spy and a tale-bearer, but he was also a clever talker. He claimed to know of the existance of a mysterious country called Sugarcandy Mountain, to which all animals went when they died. It was situated somewhere up in the sky, a little distance beyond the clouds, Moses said. In Sugarcandy Mountain it was Sunday seven days a week, clover was in season all the year round, and lump sugar and linseed cake grew on the hedges. The animals hated Moses because he told tales and did not work, but some of them belived in Sugarcandy Mountain, and the pigs had to argue very hard to persuade them that there was no such place.

Stick

2008-06-24T19:58:00.000+02:00

Jag tänker inte skriva för dig, inte här, inte nu.

Utdrag ur 'Intimitet' av Jean-Paul Sartre

2008-06-24T18:20:00.003+02:00

Lulu bet sig i läppen och ryste, för hon erierade sig att hon stönat. Det är inte sant, jag stönade inte, jag bara andades rätt häftigt, för han är så tung, när han ligger på mig kommer han mig att tappa andan. Han sa till mig: ”Du stönar, du njuter”; jag avskyr att tala när man gör det där, jag vill att man ska glömma bort sig själv, men han slutar aldrig upp med att säga en massa svinaktigheter. Jag stönade inte för det första, jag känna inte känna njutning, det är ett faktum, det har doktorn sagt, om jag inte gör det själv. Han vill inte tro det, det har aldrig vela tro på det, de säger allihop: ”Det är för att det har skötts illa från början, jag ska lära dig att njuta, jag”; jag lät dem säga sådär, jag visste mycket väl hur det var, sån är jag skapt, men det retar dem.

Någon gick uppför trappan. Det är någon som kommer hem. Måtte det bara, för Guds skull, inte vara han som kommer tillbaka. Det skulle han mycket väl kunna göra, om han fick lust igen. Det är inte han, det är tunga steg eller – hjärtat hoppade i bröstet på Lulu – om det var araben, han vet att jag är ensam, han kommer och bultar på dörren, jag kan inte, nej, jag står inte ut med det, nej, det var i våningen under, det var någon som kom hem, han sticker nyckeln i låset, han behöver tid på sig, han är full, jag undrar vad det är för några som bor här på hotellet, det måtte vara snygga typer; jag mötte en rödhårig en i eftermiddags i trappan och hon såg ut som en morfinist på ögonen. Jag stönade inte! Men naturligtvis kände jag litet som han höll på och fingrade, han kan konsten; jag avskyr såna som kan konsten, jag vill hellre ligga med en oskuld. De där händerna som går raka vägen dit de ska, som snuddar en smula, inte för mycket … de behandlar en som ett instrument de är stolta att de kan spela på. Jag avskyr att de får mig att känna, jag blir torr i halsen, jag är rädd och jag har en konstig smak i munnen och jag känner mig förödmjukad, för att de tror att de besegrar mig, jag skulle vilja klå Pierre när han tar på sig sin inbilska min och säger: ”Jag kan tekniken.” Gode Gud, att livet ska vara det där, att det är för det som man klär sig och tvättar sig och gör sig vacker och alla romaner är skrivna om det där och man tänker på det hela tiden och så är det till slut så där, man går in i ett rum med en karl som kväver en till hälften och som blöter ner en på magen till råga på allt. Jag vill sova, o, om jag bara kunde sova litet, i morgon ska jag resa hela natten, jag kommer att bli mörbultad. Jag skulle i alla fall vilja vara litet fräsch när jag promenerar i Nice, de säger att det är så vackert där nere, det finns små italienska gator och brokig tvätt som torkar i solen, jag ska sätta mig med mitt staffli och måla och små flickor kommer och tittar på vad jag gör. Vilket snusk! (Hon hade flyttat sig en bit och höften hade kommit emot den våta fläcken på lakanet.) Det är för att göra det där som han tar mig med sig. Ingen, ingen älskar mig. Han gick bredvid mig och jag var nära på att falla ihop och jag väntade på ett ömt ord, om han hade sagt ”Jag älskar dig” hade jag förstås inte följt med honom tillbaka, men jag skulle ha sagt något snällt och vi skulle ha skilts åt som goda vänner, jag väntade och väntade, han tog mig i armen och jag lät honom hålla mig i armen, Rirette var rasande, det är inte sant att han såg ut som en orangutang, men jag visste att hon tänkte något i den stilen, hon tittade på honom från sidan med sina otäcka ögon, det är häpnadsväckande vad hon kan vara nedrig, nå, i alla fall, när han tog mig i armen så gjorde jag inte motstånd, men det var inte mig han ville ha, han ville ha sin hustru, för att han har gift sig med mig och han är min man; han satte sig alltid på mig, han sade att han var intelligentare än ja, och allt som har hänt är hans fel, han behövde bara låta bli att sätta sig på sina höga hästar mot mig, så skulle jag fortfarande vara kvar hos honom. Jag är säker på att han inte saknar mig just nu, han gråter inte, han är förbannad, det är vad han är, och så är han så belåten för att han har sängen för sig ensam och han kan sträcka ut sina långa ben. Jag skulle vilja dö. Jag är så rädd att han ska tänka illa om mig; jag kunde ingenting säga honom när Rirette stod där med oss, hon pratade och pratade och verkade alldeles hysterisk. Hon är så belåten nu, hon skryter med att hon är så modig, vad det är nedrigt mot Henri som är mild som ett lamm. Jag ska gå. De kan i alla fall inte tvinga mig att lämna honom som en hund.

The alienation is my nation

2008-06-23T19:32:00.003+02:00

Som ung kom du in i fabriken
och du var aldrig människa sen
du fjättrades vid mekaniken
på livstid korsfäst vid den

Du är blott en del av maskinen
ett nödvändigt dött supplement
som startspaken eller bensinen
- en avvägd driftskostnadsprocent

Din känsla, ditt hjärta, din plåga -
det mänskliga som i dig bor -
det sätter de aldrig i fråga
där uppe på trustens kontor

Var tanke som i dig kan födas
är blott ett fatalt rudiment
som snarast bör kapas och dödas
ty det ger inte trusten procent.

Idag började mitt arbete på Mecman, eller Rexroth Bosch Group som det nu för tiden (sedan ett flertal år) heter. Detta har förstört planerna på Emmaboda, och nu sitter jag istället och slipar på planer till en Göteborgs-resa. Någon form av semester måste man ju ändå ha.

Den jobbiga flickan

2008-06-22T19:43:00.004+02:00

Idag var det en jobbig tjej som började skriva till mig på bilddagboken.se, se själva hur jobbig hon var.

Ascenseur 22:jun, 17:18
Precis min tanke.
Jag trodde det var du som gjort dem först.

Avant-Garde 22:jun, 17:19
Hehe, det kan man tro, men jag har aldrig tid att rita!

Ascenseur 22:jun, 17:20
Jaså det säger du.
Då måste du vara särdeles upptagen, såattsäga.

Avant-Garde 22:jun, 17:22
Nä, det är väl snarare så att jag inte tar mig tid, hehe. Dessutom skulle jag hellre göra andra saker än att rita om jag skulle ta mig tid. Det är en ganska överskattad sysselsättning.

Ascenseur 22:jun, 17:25
Jaså det säger du, jaha ja.
Ja min sysselsättning är för tillfäller en diktbok med diverse bilder.
Vad för sysselsättningar är viktiga för dig då?

Avant-Garde 22:jun, 17:27
Äsch, textkonst ska stå för sig själv, bildkonsten, t-t-t. Jag kan Kanske låta gå för expressionistisk bildkonst, men fan.

Jag läser eller skriver hellre än ritar/målar. Det är något man skulle kunna göra på sidan av, eller, det är nog min tredje grej. I första hand skrivande, i andra hand musicerande och i tredje målande.

Ascenseur 22:jun, 17:30
Hm, du låter väldigt instängd i en liten glaskål, typ ungefär.
Man borde blanda och exprimentera i mitt tycke annars kommer man ingen vart.
Tex. Bild och film, filma ett stillastående ting, exempelvis.

Avant-Garde 22:jun, 17:32
T-t-t, man är inte instängd så länge man väljer det själv, eller åtminstone är medveten om att man låter bli att välja.

Film - fine, det kan vara bra, samma som teater. Bild har jag svårt för, det blir oftast bara krystat och jobbigt. Samma gäller i och för sig även filmen.

Ascenseur 22:jun, 17:35
Ja, det mesta kan bli krystat och jobbigt, speciellt texter då försöket till att bli poetisk ofta kan misslyckas totalt.

Avant-Garde 22:jun, 17:37
Mm, därför försöker jag mig inte ens på att skriva seriös poesi, det närmaste jag kommit är någon form av dadaistisk expressionism. Konsten måste alltid vara allvarlig, seriös, ärlig och vacker, sen skiter jag i om den är krystad, men är den krystad faller den oftast på det tredje kriteriet.

Ascenseur 22:jun, 17:41
Hm, ja precis.
Det återstår då inget annat än att skita i om det blir krystat.
Det blir än mer krystat när man är rädd för det och då kan man lika gära lägga ned allt och dö.
Precis så.

Avant-Garde 22:jun, 17:45
Nej, det handlar om att skita i allt som har med kritik att göra och skita i saker som inte kan bli vackra, sen kan man skratta åt sig själv för att man är så jävla gravallvarlig men det är det enda man kan vara för annars kan man lika gärna vara med i Big Brother.

Ascenseur 22:jun, 17:52
Ja sagtoch gjort.
Du verkar ju ganska gravallvarlig du.
Det är alltid lika roligt att veta allt om alla vid första ja.
saken så att säga.

Avant-Garde 22:jun, 17:53
Vad annars ska man vara. Nejmen jag är aldrig allvarlig, men jag är ganska allvarlig med det. Jag är bäst på förutfattade meningar, om det var det du menade. Jag är världens fördomsfullaste människa, och det är så otroligt skönt!

Ascenseur 22:jun, 17:55
Jag tror jag är världens fördomsfullaste.
Jag tror alla är dumma som rört vid en fotboll, vilket är sant.
Förresten verkar du extremt intrasslad och jobbig om jag skall vara ärlig.

Avant-Garde 22:jun, 18:04
T-t-t, där har du nog fel, för nog är vi många som har rört vid fotbollar. Tack, fast jag skulle våga säga att jag inte är det minsta intrasslad, bara lite krånglig. Jobbig har jag inget emot att vara, då låter folk en vara i fred.

Ascenseur 22:jun, 18:06
Haha, skönt för dig!
Som enstöring kan jag hålla med dig.
Jävla folk, man bara tröttnar och vill hem, vara själv med kreativitet.

Avant-Garde 22:jun, 18:07
Mm, men uppenbarligen funkar det inte ens att ha "stick" som enda text på presentationen och vara otrevlig. Folk suger som satan, de kan sticka allihopa, särskilt folk som tror att de är något, vilket de inte är. Det är ingen av oss.

Ascenseur 22:jun, 18:12
Haha, jag kände hur det stack till där va.
Jo, ja, jo du har rätt hörrödu.
Jag är nog bara allmännt trött på att vara arg tror jag, på att vilja strypas och övriga roliga fakta och sådant.

Avant-Garde 22:jun, 18:15
Jag har helt rätt, men man ska inte vara förbannad, det löser ingenting. Man kan lika gärna försöka ha roligt med/åt dem, jag menar, man måste inse det fina i att sitta på en parkbänk och killarna i förrförra årets new era-keps säger "Fy fan, kolla på de där jävlarna" åt en. Eller tycka att den biffiga killen som säger att ma måste skilja på Sveriges landslag och "vanlig jävla negerfotboll" är ganska gullig.

Ascenseur 22:jun, 18:18
Jo jo det var inte riktigt det jag pratade om.
Denna ilska består nog mest av annat slag.
För det första har jag insett att, ingenting.
Allt är bajs egentligen men ändå inte, därav denna förvirring.
+ att jag inte gillar dem som hugger tag med vassa klor i allt jag vill ha inklusive en snäll sak.

Avant-Garde 22:jun, 18:28
T-t-t, irrationell ilska..

Ascenseur 22:jun, 18:30
Nej, jag är för trött för att förstå.

Avant-Garde 22:jun, 18:30
Låt mig förtydliga förresten, det är det mänskliga ansvaret att veta sånt som varför man är arg och förklara ilskan.

Ascenseur 22:jun, 18:36
Jaså, menar du att jag skall förklara?

Avant-Garde 22:jun, 18:39
Jag menar att du ska kunna förklara, annars är det inte någon riktig ilska utan bara poserad sådan.

Ascenseur 22:jun, 18:45
Sure sure.
Jag kan ju alltid börja förklara för en okänd person.
Det är så att jag är kär.
En man som har flickvän som klamrar sig fast, som jag hatar.
Så enkelt var det.

Avant-Garde 22:jun, 18:47
Jamen dåså, det där är ju inte så konstigt alls.

Ascenseur 22:jun, 18:48
Nej inte alls.
Nej inte alls.
Men det gör mig inte direkt glad.
När hela jävla sommarlovet finns framför mig.

Avant-Garde 22:jun, 18:52
Äsch, lycka är en satans illusion. Men jag står bakom teorin att om personen i fråga är för dum för att fatta att man är grym så är personen som sagt jävligt dum och då är frågan varför jag skulle vilja ha något med den att göra? Och som en konsekvens av att jag inte vill ha med personen i fråga att göra så bryr jag mig inte ett skit om den. Jävligt enkelt, rationellt och bra.

Ascenseur 22:jun, 18:55
Mm, smart.
Men jag är rädd att jag börjat bli som en blödig jävla tant.
Vad fan befinner man sig i för ålder.
Dessa tankar har tidigare cirkulerat i mitt huvud ocskå.
Fuck the world fuck em all fuckers.

Avant-Garde 22:jun, 18:57
Äh, som ungdom ska man alltid vara sån, men det är bara att skita i det. Alla suger så det är bara att skita i dem, jag har de vänner jag vill ha så jag behöver inte försöka visa mig bra eller trevlig eller inbjudande.

Ascenseur 22:jun, 18:59
Nej, du kan skatta dig lycklig, uppenbarligen.
Mina vänner vill bara cykla.

Avant-Garde 22:jun, 19:33
T-t-t, då får man göra något åt det.

Synvilla

2008-06-03T20:33:00.003+02:00

Idag fick jag från en skylt vid entrén till affären intrycket av att de på ICA Trossen i Trosa sålde rumpstek från Mört, det tyckte jag var väldigt konstigt, och jag funderade; "Jasså, det kanske var dumt att slänga tillbaka alla de där mörtarna jag sett som skräpfisk alla dessa år". Men så märkte jag att det handlade om mört nötkött, det var bara konstigt radbrutet.

Götz, en jävla man.

2008-06-02T16:07:00.003+02:00

GÖTZ. Om jag omfamnar dig, stöter du bort mig då?
HILDA. Nej.
GÖTZ. Inte ens om jag gör det med orent hjärta?
HILDA. Vågar du röra mig, är det för att ditt hjärta är rent.
GÖTZ. Hilda, hur kan man älska varandra utan skam? Lustan är den mest föraktliga av våra synder.
HILDA. Se på mig, titta noga. Se på mina ögon, mina läppar, min hals, mina armar - är jag en synd?
GÖTZ. Du är vacker. Skönhten, det är det Onda.

Sartre, han hade koll på hur fan man skrev ett drama alltså. Nu när jag läser igenom bara det här korta utdraget ser jag i och för sig att man skulle kunna ta det som en diss mot skönheten från Sartres håll, men så är självklart inte fallet.

Det här inlägget kommer nu att rinna ut i sanden, jag ber er ha överseende. Jag tänker skriva ett till, bättre, snart.

Min rädsla för att skriva stor poesi

2008-05-29T22:05:00.003+02:00

Nu är det över en månad sedan jag senast skrev något i den här bloggen, och det känns onekligen dumt - såhär i efterhand när jag har suttit och läst mina äldsta inlägg på den. Det är fruktansvärt hur man glömmer bort stora saker man känt och upplevt; hur jag älskade Fantomerna och Äcklet, hur jag upplevde saker och ting på helt andra sätt än hur jag minns dem och så vidare. Hur jag som tidigare till och med har fört dagbk för att inte den typen av minnen ska försvinna har lyckats falla till detta är ett mysterium, det är ju fruktansvärt att spegla sig i andra för att få en historisk översikt av sin egen person.

Jag minns inte vad jag hade för ursprungsidé för det här inlägget, men det känns inte så relevant såhär uppe i processen, jag kan ju försöka kämpa mig vidare, men jag blir avundsjuk på Hugo förra våren och hösten, han producerade långa inlägg med komiska detaljer och gliringar. Det känns inte som om jag är kapabel till det idag, och det efterföljande "varför?" lämnar jag hängandes.

För att anknyta till titeln förresten, så känner jag mig rätt insnöad på Oscar Wilde just nu, inte så det är löjligt, men han spelar roll i alla fall, och här har ni ett citat som förklarar titeln;

The only artists I have ever known, who are personally delightful, are bad artists. Good artists exist simply in what they make, and consequently are perfectly uninteresting in what they are. A great poet, a really great poet, is the most unpoetical of all creatures. But inferior poets are absolutely fascinating. The worse their rhymes are, the more picturesque they look. The mere fact of having published a book of second-rate sonnets makes a man quite irresistable. He lives the poetry that he cannot write. The others write the poetry they dare not realise.

Han har en helt klar poäng, problemet för mig är att jag inte lever den poesi jag är inkapabel att skriva. Jag önskar att jag vore beredd att ta tjuren vid hornen vid fler tillfällen, att bara kasta mig ut, men jag antar att jag är för bekväm. Det är också problematiskt i och med att jag tycker om att se på mig själv som en romantiker - och det är fan inte romantiskt att vara bekväm, romantik är starka känslor och stor vördnad för skönhet, inte bekvämlighet. Jag är i alla fall medveten om mig och mina skuggsidor, och existensialisten i mig skriker att det är upp till mig att göra något åt det, och nog fan börjar det väl bli dags.

Puss

Och fan vad den röda hästen springer

2008-04-28T16:26:00.003+02:00

Våren har kommit på fullaste allvar, och jag är kärare än någonsin i 'den söta tjejen på bussen'. Jag har uppnåt 1006 poster på Flashback och bytt tre muspekare på datorn. "Laddar i bakgrunden" är nu inte längre något timglas bredvid muspekaren, utan en galloperande röd häst, och varje gång jag ser den tänker jag "fan vad han springer, röda hästen", som ett minne från min göteborgsresa. Jonathan hade också den röda hästen. Den totala laddningen, det ensamma timglaset har bytts ut mot en dansande dinosaurie och den pekande handen på länkar är banan som skalas.
Internet har genast blivit ett mycket roligare tidsfördriv.

Överlag har jag tråkigt, och min anti-exhibitionism har fått mig att sluta skriva i bloggen. Jag har övervägt att gå till ett annat medium där man kan göra längre och med genomtänkta utläggningar, men jag kommer inte på något. Om jag skrev pamfletter skulle ingen kunna få tag i dem.
Internet - den förbannades välsignelse och plåga. Kanske.

I övrigt har jag blivit fanstastiskt fascinerad av regelbundenhet, matematik och allmäna linjära saker. Tänk lite som modernism, fyrtiotalet kanske.
Trots allt kan man ta ut matematiska formler för så gott som allting, och vem tycker inte att det här är sjukt vackert?

Imorgon far jag till Prag, men jag vet inte vad jag ska göra där. Det blir väl gå på Kafka-muséet, sen ska jag låta den morbida Hugo få utlopp genom att gå i den häftiga katedralen med mänskliga skelett från den tid då Prag led av pesten.

Om en meningslös vardag

2008-03-10T21:40:00.003+01:00

Idag har jag läst igenom en hel tråd på forumet Flashback.
Tråden uppmätte ungefär femtio sidor.

Jag har fruktansvärt lite att göra om dagarna, hade jag inte suttit här hade jag varit hemma hos Todd och inte gjort särskilt mycket mer. Det förvånar mig att jag klarar av det (eller det gör jag väl inte riktigt), och jag undrar hur det kommer sig att jag inte har gjort någonting aktivt för att komma ur den här situationen. För faktiskt, jag är ganska asocial, inte särskilt rolig eller trevlig, jag tycker inte om så mycket, och jag har ingen aning om vars jag vill komma med den här meningen.

Om ganska precis tre (3) månader slutar skolan, och jag behöver inte längre utbilda mig. Antagligen kommer jag göra det, någon gång, men i första hand ska jag jobba. Frågan som jag ställer mig är huruvida jag ska bo hemma eller ej, och jag tror mig ha kommit fram till ett svar. Det lyder; Om morsan och farsan börjar kräva pengar av mig för att jag bor hemma (praxis hos föräldrar till barn som inte går i skolan men tjänar sitt uppehälle) så ska jag flytta om jag bara förlorar 1000-1500 spänn på det.

På att flytta skulle jag både tjäna och förlora ett gäng saker. För det första är jag så fruktansvärt van vid att alltid ha människor runt mig, det är en direkt konsekvens av att leva i en familj på fem personer där någon alltid är hemma. Då kan det vara både positivt och negativt att bo själv, till en början är det säkert skönt, precis som jag har tyckt att det har varit skönt när min familj har varit bortrest och jag har jobbat, men efter ett tag kan det säkert kännas jobbigt. Jag har förstås kompisar som skulle umgås med mig om jag bodde själv, men fortfarande.

Jag skulle leva en period i förfall vad gäller levnadsstandard, i en ostädad lägenhet som en direkt konsekvens av min morsas renlighetsmani (alla känner vi teorin om tes-antites-syntes), och jag skulle ses som ganska äcklig. I och för sig så skulle jag sluta vara en satans internet-exhibitionist i och med avsaknad av dator, så det skulle inte finnas någon som såg mig som ganska äcklig eftersom ingen skulle se mig, men ni hajar poängen.

Jag har praktiskt taget inga nämnvärda möbler att ta med mig i flytten, säng, bokhylla, skrivbord, fåtölj, tv, bänk till den och det är typ det. Jag äger en tallrik och fyra temuggar också. Hur skulle jag bo? Det skulle vara jag, mina instrument och min tv i en lägenhet med kök.

Den tiden den sorgen antar jag. Tja

Hat, en finare form av kärlek

2008-03-04T21:47:00.002+01:00

Alla blir kära överallt nu när det är vår i luften, och det irriterar mig! Jag har länge haft något emot nästan allt, och särskilt kärlek. Det gör så att människor totalt släpper sina principer och "inser hur vacker världen Egentligen är", nu syftar jag på en person, nu syftar jag på Fiffi "Fernando". Jag har skällt ut honom både igår och idag, tidigare var det han och jag som hatade, och nu tycker han att allting är fint, sedan han fick flickvän.

Jag ska förtydliga, jag tycker inte illa om kärlek och lycka i sig, som hater måste man älska sådant och ha en romantikers själ, eftersom hatet är det skal som skyddar från törnar (hardened heart, my heart is hard..). Både jag och Fiffi har öppet erkänt att vi fastnar framför romantiska komedier och önskar att det var vi, och vi gråter till lyckliga program som Extreme make-over: Home edition. Vad jag irriterar mig på är människor som tycker att saker är mycket bättre än de är. För, faktiskt, hur fin världen än är i din rosafluffiga vardag betyder det inte att den är det egentligen. Världen är en elak plats och människor är idioter.

Den du älskar är säkert helt fantastisk, och jag tycker att många människor är det, men det finns alltid något man ogillar med dem, och anledningen till att man tycker om, eller till och med älskar dem, är ju att de sidorna är små, och kanske till och med positiva (dålig är inte alltid synonymt med negativ). Bara för att du tycker att någon är bra så betyder inte det att alla andra också blir det.

Man måste alltid komma ihåg hur man tyckte om saker och ting även om man går igenom en förändring som gör att man ser lite ljusare på världen, så att man fortfarande kan se på den med någorlunda nyktra ögon.

Idag bestämde jag mig förresten för att gå på studentbalen här i Nyköping, det trodde jag inte, men jag kom på att jag behövde ha anledning till att använda min kostym i officiella sammanhang.

Nu svamlar jag, och ni ska veta att jag tycker antagligen om er även om jag hatar det mesta, annars hade jag ju inte skrivit det här för er, aight? Så ta inte åt er. Om det inte är Fiffi, då ska du ta åt dig, get a grip, man.

I dig your act!

2008-03-02T21:36:00.004+01:00

Jag håller på att bli sjuk! Efter en lång, slitsam helg så börjar mitt osunda leverne ta ut sin rätt, och det känns som om jag blir kvar hemma imorgon.

Lustigt hur sinnesstämningen ändras när man blir sjuk.

Varför skriver jag det här? Det är ändå tråkigt och ovärt och ingen vill läsa det, tja.

The sanest days are mad

2008-02-27T22:16:00.002+01:00

Det kändes onekligen lite taskigt att ha hypat min blogg en del för att sedan inte skriva så himla mycket innan jag lägger ned det igen. (Det var visst tio inlägg sedan jag började förra gången, till att jag spontant slutade, Helena.) Jag gjorde alltså inget aktivt beslut när jag slutade skriva blogginlägg, jag hatar er inte.

Saken är den att jag försöker försvinna mer och mer från internet, för att dra undan mattan för mig själv så att säga. Om jag inte har någonting att göra på internet så kommer jag sluta finnas här så förbannat mycket. Jag menar, knappt någon annan gör det, och de som gör det och spelar någon större roll kan jag ändå lätt nå på andra sätt (om jag inte går hela vägen ut med min masterplan och fimpar mobilen också).
Faktiskt, och inte för att vara elak, så är det ju så att de jag bara pratar med på internet är himla många, och jag skulle våga säga att de inte har någon större relevans för min fortlevnad. Tvärtom kanske man skulle börja leva mer "på riktigt" och inte sitta här, utan träffa människor, och vem vet, om världen leder oss rätt så korsas våra vägar! Ni som jag känner kan jag ju medvetet träffa liksom.

Om det finns någon som är i minoritetsposition och bara läser min blogg så kan jag ge en liten status-update:
Hade sportlov, jobbade på Mecman, lyssnar med på Morrissey, var sur för att Euskefeurat spelade i Stockholm och jag missade det, velar om att resa.

Mer är det inte så mycket som jag orkar skriva in i ett sådant här inlägg, det kanske kommer ett inlägg om något vackert, ett inlägg som Helenas, men det blir någon annan gång, och inte på samma nivå. Hon är ju proffs.

Tja

Banbrytande

2008-01-25T15:52:00.000+01:00

Jag tänker bryta mot det som är normalt och skriva en kort bloggpost:

Jävlar, vad bra de två senaste dagarna har varit.

En sjuk dag

2008-01-22T12:02:00.001+01:00

Idag är jag sjuk, och således hemma från skolan, därav passar jag på att skriva en blogpost, något jag inte gjort på över en vecka (förlåt (om du bryr dig)).

Den tomma veckan har inte inneburit så mycket, jag har läst ut Fantomerna och påbörjat Sartres Äcklet. Eller, påbörjat är nog inte det ord jag är ute efter, jag har ungefär en fjärdedel kvar. Det är en väldigt bra bok, den behandlar människans främlingskap från sig själv och samhället (vi känner den alla), men jag vet inte om jag tycker att den är så fantastisk på grund av att det är J.P. Sartre som har skrivit den, eller om det är så att den faktiskt är skitbra. Jag är ju trots allt något av en Sartre-junkie.
Sen vet jag inte om ni skulle finna den lika bra, jag menar, jag kanske är ganska ensam om att älska femsidors skildringar av en trädrot.

Men vad har jag gjort denna sjuka dag då? Jag har spelat lite gameboyspel, och framför allt har jag försökt få ned min ratio på tracker.twee.se, en fantastisk tracker! Grejen är den att jag hade en massa bonus, och den använde jag till att skaffa mig lite ratio. Man måste ha över 0.50 för att få tanka, och jag har 0.70, så jag kan skaffa skitmycket, något som leder till att jag sitter och skaffar allt jag någonsin har sett namedroppat på någon blogg. Typ.

För övrigt trodde jag lite naivt att våren hade kommit på allvar nu i veckan. Den där speciella känslan av att gatorna är torra och dammet från gruset som lagts ut för att förhindra den nu oexisterande (notera norrländska) halkan. Solen som sticker i ögonen med kritvitt ljus och värmen, framför allt värmen.
Men tji fick jag! Det ligger ett lager snö med ett djup på ungefär 0.4 cm över marken, och det är ju inte så farligt, rent praktiskt, men den psykologiska effekten är enorm! Fast man får se det från den ljusa sidan, solen skiner fortfarande, och jag tror inte att det är så farligt kallt.

Jag hoppas att morsan och farsan bestämmer sig för att skaffa en hund, det vore skönt att ha något att göra om dagarna, mer än att vänta på att Lost Odyssey kommer ut även i Europa.

Den hårdaste helgen i hela mitt liv

2008-01-14T14:37:00.000+01:00

Nu har jag inte bloggat sedan i fredags, det beror på att den här helgen, precis som inläggets titel antyder, var den hårdaste helgen i hela mitt liv. Egentligen var det inte tänkt att bli så hårt, utöver att jag skulle på punkspelning, men herrejävlar vad det slog slint!

Fredagkvällen utspelades hos Todd och Melander, jag och Daniel hade bestämt att vi skulle gå dit och hänga, dricka lite sprit kanske, men inte överdrivet. Senare märkte jag att även Haaga, Sketen och Purre skulle dit, varpå jag fattade att här skulle det inte bli någon lugn kväll.
Jag frågade Todd om vi skulle ta en varsin White Russian, men Mellan började gapa om att jag inte skulle ha någon sprit. Det var trots allt Todds vodka, så jag tog ett shotglas och satte mig i soffan och ställde vodkan på bordet.

Det är här hela skiten börjar spåra ur.

Daniel sitter och hetsar, jag drar shot efter shot, och tycker att rummet blir varmare och varmare, börjar uttala storordade hyllningar till diverse diktatorer som Stalin och Mao, och efter ett tag har jag druckit en halv sjuttis vodka. Med min nätta kroppshydda på ungefär 55 kilo är det JÄVLIGT mycket sprit, och jag svär litegrann åt de andra gästerna och går iväg och ringer Helena.
Väl ute går jag runt i en kvart, och jag tror att samtalet mest bestod i att jag inte hade någon aning om var jag var, trots att jag bara gick omkring lite i Fänsåker, jag tror att jag mötte någon med en hund också. Efter ett tag kom jag tillbaka till Melander, och det första jag gör är att ramla omkull på köksgolvet, klockan är kanske halv tio, och efter detta är det kolsvart.
Genom att tala med andra festdeltagare har jag förstått att jag fick stryk av Melander, sedan sagt att jag ska gå på promenad, och bara försvunnit. Väl på promenaden pratade jag med Helena igen i en trettiofem minuter, och enligt henne bestod samtalet nästan uteslutande av att jag mumlade om att jag hade ramlat, att jag gick mitt i vägen utan reflex och att mina händer blödde.
Det var onekligen snällt av henne att stå ut med det samtalet, jag hade blivit otroligt irriterad, haha.
När jag väl kom hem (notera, vid det här laget är klockan kanske tio-halv elva) så svär jag, tar av mig jackan och skorna, ramlar ned för trappen, svär åt mina bröder som spelar guitar hero, går in på toan, går in på mitt rum (och här konstaterade jag på morgonen att jag hade lagt sängöverkastet vid soptunnan och massa andra dumma saker) och är där i ungefär tio minuter, sedan går jag in på toan igen, och vid halv ett vaknar jag där inne, under badrumsmattan.

Jag var bakis hela lördagen, men på kvällen var det punkspelning. Bakis och jävlig åkte jag dit med Daniel, Matti och Robin Hatt, det var sjysst, band spelade och så vidare. Ett problem var att Matti inte hade förstått min vädjan om att han skulle köpa Tonic Water (han förstod inte vad jag menade när jag sa "Köp tonic water!"), så jag groggade Gin 50/50 med avslagen cola jag hade i jackfickan.
Resten av kvällen förflöt med barn (vi snackar nittiotreor, det var i alla fall det yngsta jag har fått bekräftat) som var fulla, ungefär åttio personer i ett litet litet hus, Daniels glasögon som punkare moshar sönder, jag som blir inkastad i mosh och slår mig, Klaas som får spela alldeles för lite och så vidare.

Igår (söndag) hade jag fruktansvärt ont i kroppen, överallt, inklusive träningsvärk på framsidan av smalbenen och även på framsidan av halsen, på strupen. Helt sjukt.

Om jag inte visste bättre kändes det som vår

2008-01-11T15:09:00.000+01:00

Det är fantastiskt vad lite ljus gör för människan, med ljus menar jag förstås solen. Idag var det så bra väder som det inte har varit på, ja, längre än jag minns just nu. På något sätt känns det konstigt att vilja vara utomhus, men framför allt känns det skönt att slippa vintern. Skönt att kunna gå ut med uppknäppt jacka i början av januari, och skönt att inte skaka av köld (vilket jag lätt gör, jag har inte så mycket underhudsfett.)

Jag har funderat lite över det där årets-konceptet som folk kör med, och framför allt på "årets skivsläpp". Det står mellan Cats on Fires platta The province complains och Jens Lekmans Night falls over Kortedala. Just nu måste jag säga att Cats on Fire har övertaget. Visst, Jens släppte en Fantastisk platta, och jag har lyssnat på honom mer än någon annan artist i år, men det är ändå de äldre grejerna som är bäst. Jag menar, EPn han släppte i samband med USA-turnén 2005 är något av det bästa som någonsin släppts.
Men Cats on fire har ändå något speciellt, kanske var det att spelningen med dem var betydligt bättre än den med Jens, kanske har jag lyssnat sönder Jens, kanske är det Mattias speciella frisyr, jag vet inte, men likförbannat så slår mitt hjärta ett extra slag när jag hör första tonerna i I am the white-mantled king, jag menar, vem är så genialisk att man skriver en låt om att bädda sin säng? Tja, Mattias såklart.

Fast jag har ju så otroligt dålig koll på tiden att jag inte vet alls vad som har släppts i år. Emmaboda '07 hade kunnat vara för fem år sedan, jag har verkligen ingen koll. Hade jag inte vetat att det var ett halvår sedan så hade jag lätt kunnat övertygas om att det var fem.

Nu ska jag njuta lite mer av denna vårlika dag, läsa mer i Fantomerna (den måste ju ta slut någon gång), och hjälpa morsan he undan julpyntet.

Ok, jag laddar upp en ball bild på mig från kvällen hemma hos Spazz.

En svartsjuk jävel

2008-01-08T21:53:00.000+01:00

Jag läser (fortfarande) en bok som heter Fantomerna, skriven av en Klas Östergren. Till en början var den inte så givande, febrilt namedroppande av parisiska gator och oförståelig handling om en, eller snarare två, huvudkaraktärer, skiljda åt i tid och rum, som jag verkligen inte kunde känna igen mig i.

Sedan hittade den unge mannen (båda är unga, men en är äldre) kärleken, och så började jag känna igen mig. Han blev hopplöst förälskad i en i hans ögon underbar flicka som enligt honom var alldeles för bra för honom. Men trots allt så svansade han runt henne jämt, och de började älska varandra, de hade det bra, och framförallt var de lyckliga. Problemet var att hans känsla av att hon var för bra för honom bara växte, och den blev till ett trauma, han kunde inte släppa det, och för att lindra det för honom självklara uppbrottet började han göra det han var bäst på, bete sig satiriskt, förlöjliga henne inför deras gemensamma vänner och bete sig idiotiskt. Han förstorar alla problem, och ser rivaler i alla, alla passar henne bättre än han.

Till slut bestämmer han sig, för att han inte ska bli helt förkrossad av att hennes kärlek svalnar tänker han att det är bäst att ta det säkra före det osäkra och göra det enda logiska för sin egen överlevnad; avsluta det på egen hand. Så han går till henne, och helt okänsligt säger han det till henne, att det är bäst om det inte fortsätter längre, att de går skiljda vägar. Han säger inte det han känner inuti, viljan att bara hålla henne så länge det bara går, helst för alltid. Säga hur mycket han älskar henne, förklara att det är ett fåfängt försök, att inte den största poeten kan göra känslan rättvisa.
Nej helt kallt förklarar han att han ska röka upp sitt halva paket cigaretter, för att sedan gå. Helt lealös sitter hon framför honom på golvet, lägger huvudet i hans knä, och redan ångrar han sig, känner att det är fel. Låter röken ringla sig upp mot taket, men han har ju bestämt sig, det är såhär det måste sluta.
Så han går hem, och känner sig olyckligare än någonsin, han börjar boxas, för att känna musklerna arbeta vilket gör att man slipper tänka, känna. En dag blir han uppringd av en gemensam vän som förklarar att hon inte alls var för bra för honom, att hon älskade honom mer än något annat, och att alla såg det utom han, på grund av sin svartsjuka som inte hade någon grund annat än hans egen känsla av otillräcklighet. Nu när han har lämnat henne har hon legat som paralyserad i två veckor, stirrandes orörlig mot ett tomt tak.

Längre än så har jag inte kommit, men nog fan känner jag igen mig. Osäkerheten håller oss från att säga det vi vill säga och göra det vi vill göra. Om vi bara insåg hur bra vi faktiskt är, och vågade älska dem vi faktiskt vill, och säga det till dem så skulle det göra så mycket för både vår egen lycka och andras.
Men vågar vi? Vi borde, men varför gör vi inte? Alla vet ju att vi borde, men ändå? Är vi för stolta för att erkänna att vi helt enkelt inte vågar, att vi inte vågar riskera nederlaget? Men är det ändå inte bättre än att gå omkring och låtsas som ingenting?
Vi borde låta känslorna blomma ut i sin fulla skönhet och uppmuntra det. Vi är inte mer än det vi visar för andra att vi är, och om vi håller allting inom oss är vi ingenting. Vi är inte mer än det vi gör, och om vi inte gör något åt våra känslor så kommer vi aldrig finnas. Problemet med det vi gör är att vi måste hållas ansvariga för det, vi kan alltid, och måste alltid hållas ansvariga för det. Kanske är det det vi är så rädda för? Att ansvara för sin kärlek, att öppet skrika ut till världen "ja, jag älskar henne"? Är det inte det vi alla vill, skrika ut sin kärlek åt alla håll och kanter, men det går inte. Restriktioner överallt, men mest finns de hos en själv.

På tal om kärlek såg jag en dramadokumentär om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir (som jag skrev i ett sms till Helena, fantastiskt efternamn, "vacker att se"). Två av världshistoriens största tänkare, i en minst sagt underlig kärleksrelation, men vad kan man vänta sig av existentialister (eller i (åtminstone) Sartres fall sedemera situationister)?

Ja herregud, nog borde vi vara öppnare med våra känslor. Man mår bra av att skrika och gråta ibland, och ibland är det bra att bara sitta tyst med någon man tycker förbannat mycket om.

(Nej, jag har inte träffat "någon speciell" idag, jag har umgåtts med Todd (visserligen speciell, men inte på något sätt som är förankrat i den här texten), och vi kollade på krigsdokumentärer.)

En dag med Knutna Nävar

2008-01-07T22:31:00.000+01:00

Jag skulle ha vaknat, eller, blivit väckt av telefonen klockan tio i morse, men antingen var det så att morsan inte ringde, eller att mina bröder svarade innan jag han väckas av signalen. Det ledde till att jag vaknade ett par timmar senare än det var tänkt, närmare bestämt tjugo över tolv istället för, ja, tio.
Dagen började med att duscha och följa mina bröder till affären, det ledde till att min frisyr flippade, och nu har jag irriterat mig hela dagen. Det är en liten bit hår ur den tilltänkta luggen som flyger och far bäst den vill, och nu kan det väl närmast likna ett horn. Den övriga luggen är uppblåst på sig själv, så den är som vikt på ett krulligt sätt. Jag hatar att inte ha kontroll över mitt hår, och det har man inte när man går ut direkt efter en dusch.
Sen kom jag hem och lyssnade på Knutna Nävar, det argaste och mest göteborgska av alla arga göteborgsband. De har ju till och med gjort en låt som handlar om splittringen i det gamla KFML. Då har man för mycket fritid.
Jag har även använt den enormt bra firefoxpluginen StumbleUpon till att kolla runt på sjuhelsikes många fotografihemsidor, tokvärt. Jag laddade upp exempel från ett par sidor på min bilddagbok, så har du tråkigt kan du ju kolla in. Naturfotografi är så otroligt vackert, och bilder som föreställer nedlagda fabriker och ödelagda samhällen bör även de betraktas som naturfotografi, eftersom det ju trots allt är just det det är, det är ju ingen aktivitet där längre, och vad är det då, annat än en del av naturen?
På kvällen gick jag runt en sjuhelsikes massa, till Todd, till affären med Todd, märkte att affären var stängd, gick till OK, gick hem till Todd och Melander, kollade i deras bok "1001 Coctails", bestämde mig för att skaffa boken och dricka varenda en av de omskrivna drinkarna, märkte till min förskräckelse att de inte behandlade drinken White Russian, Todd kollade upp den på nätet och vi skulle preciiis till att göra oss en varsin (de hade sprit hemma! Mycket!) när jag märkte att jag behövde gå hem eftersom det är skola imorgon.

Jag blir förvånad över att jag kan skriva så förbannat mycket om så förbannat lite på så förbannat kort tid som jag har gjort nu.
Jag lovar, det kommer bli bättre snart, och inte bara redovisningar av mina dagar, lite analys och kritik också!

Överlag tycker jag rätt illa

2008-01-06T21:19:00.001+01:00

Ja. Jag satt precis och läste igenom ett gäng bloggar, och jag tycker överlag rätt illa om det mesta och de flesta. I alla fall just nu och just här, alltsom oftast är det ju inte så. Folk borde lära sig vart gränsen går, och framför allt att stanna bakom den. När det blir för mycket är när det är som värst.
Jag blir så ångestfylld av hur tiden tycks röra sig fram och tillbaka, hela tiden. Den har ingen struktur, ingen jämn puls, utan beter sig snarare som någon med ett hjärtfel. Ibland är en dag flera, ibland är den en halv.

Men, att kräva att tiden ska anpassa sig efter mina begär är kanske ett smärre uttryck av hybris.

Igår umgicks jag med gamla vänner (Spazz, Robin Ohlson, Melander och min bror) hemma hos Spazz. Det var en skön och avslappnad stämning, vi spenderade hela eftermiddagen, kvällen och natten med att spela Dator- och konsollspel, DotA (ja, som i sången), Wario någonting till Wii, the legend of Zelda: Phantom Hourglass, Heroes of might and magic III och the Orance box till PS3. Det där var ganska onödig information, men det var i vilket fall jävligt trevligt.
Det var länge sedan vi umgicks så, och nu tänker säkert någon "men det är ju inte att umgås att sitta och spela tv-spel! Då umgås man inte!" och till det svarar jag inget annat än: fuck off. Att spela för att umgås är ett underbart kravlöst sätt, för faktiskt, kan man inte prata allvar samtidigt som man spelar så är man inget annat än dum i huvudet.
Vi skulle ha badat jacuzzi utomhus också, men vi kom på att vi skulle göra det vi kvart i tre (ja, 02.45) och då tyckte Spazzens föräldrar att det skulle låta för mycket när de skulle sova (i och med att den står utanför deras fönster).
Vi blev uppe till klockan sex, jag spelade Zelda mot japaner och amerikaner, dessutom försökte jag byta pokémon med folk från ovan nämnda länder, men de hade orimliga krav. Jag älskar internet.

Nu mår jag lite bättre än jag gjorde tidigare, då jag var arg och upprörd. Det är i alla fall tur att man har vänner, även om vi träffas så sällan, men det blir väl lätt så, när folk arbetar, går i skolan och bor långt från varandra.
Jag borde träffa alla jag tycker om mycket mer, alla borde bo närmre varandra, och man borde inte behöva betala för att åka runt. Dessutom borde man inte behöva lägga så mycket tid på skolan och annat, det betyder så förbannat mycket mer att ha välmående sociala relationer än att ha massa onödig kunskap om onödiga saker.

Kasst inlägg, tjarå

Nostalgi 2

2008-01-06T20:12:00.000+01:00

Ja, det är väldigt old news, och ja, det känns som om min blogg skulle börja bli någon slags videoblogg. Men vad fan, jag hade inte sett det här klippet förrän ikväll då Daniel länkade det till mig.
Jag har ju varit så bitter över att Hellström har sjunkit ned i kommersialismens träsk (jo, han har alltid varit kommersiell, men han har gjort sin egen grej och inte spelat för vad marknaden kräver i början av sin karriär, någon han gjorde från skiva två och framåt, som jag uppfattade det. I vilket fall var det dåligt.) men nu går han och gör något sånt här. Talet i början gör mig tårögd, och jag kan bara tänka mig hur glada Adam och Love måste vara för att få den här hyllningen från Håkan Hellström. Deras första EP heter ju "En hyllning till Håkan Hellström" för fan. EPn som "Och alla platserna" släpptes på.

Kanske överdriver jag det här, men det betyder så mycket för mig. Att se att det kanske finns något i den mannen ändå, och att den fartfyllda sambagöteborgspopen inte är utdöende.
Kanske är det för att jag somnade klockan sju imorse och vaknade klockan tio, kanske är det ett sätt att kanalisera mina upprörda känslor över allt möjligt anat, men likförbannat blir jag tårögd av att höra göteborgs storhet yttra orden:

Vi har repat rätt hårt för att repa in den här låten nu, och vi kan inte alls göra den alls lika bra som de, och det ber vi om ursäkt för. Men, det här handlar om något annat. Det handlar om att betala tillbaka.

Girls are not to be trusted

2008-01-05T00:46:00.001+01:00

Jag pratade så mycket om "jag och Daniel" i mitt förra inlägg (jag gör gärna det, vi funkar bra tillsammans) att jag måste länka till den här så jävla underbara komikern som han hade hittat genom Niklas. Så sjukt bra grejer att det inte är sant, små grejer som är så grymma när man kommer på dem. Som i att han har samma musik i alla klippen i filmen nedan!

Vi har även den här fantastiska, som handlar om en ung mans lycka i att få en ny cykel!

I just wanted more than this, I just wanted more than a kiss!

2008-01-04T20:49:00.000+01:00

Titeln är tagen från en text till en låt som tar mig tillbaka till årskurs åtta på Hedebyskolan. Låten heter Daddys Boy och är gjord av labradorbandet Corduroy Utd. Jag kan minnas hur man började formas, jag gillade högstadiet.
Jag och Daniel lyssnade på hans storebror Andreas råd om allt som gällde musik, och nog hade han bättre smak då än nu. Då tipsade han om Your place or mine och just Corduroy Utd. bland andra, nu är det mest electronica, och vem behöver det?
Just det citatet som står i titeln ovan hade jag dessutom skrivet i mitt skåp, och jag undrar om det finns kvar? Vi lyssnade på Peggy Lejonhjärta, Håkan Hellström, Broder Daniel, Svensk Pop, Suburban Kids With Biblical Names, kollade på musikbyrån (eller, jag gjorde, jag vet inte med resten av poptrean) och så kallade vi Your place or mine för punk. Jag minns så tydligt när vi stolt spelade YPOM inne i Jontes "klassrum" och han kommenterade med "fy fan vad pop", ett uttryck som tidigare bara var just Broder Daniel, Håkan, och resten av det sjukt uppenbara.
Marcus skaffade en vit snedlugg, Daniel (som ju, faktiskt, kallades för Broder Daniel av sin bror) köpte Peggy Lejonhjärtas skiva, och jag, ja jag vet inte. Jag struntade i att gå på lektionerna (jag brukar säga att jag gick på ungefär hälften av alla lektioner i åttan och nian, ett påstående i vilket lögnen lutar mot underdrift) och satt inne hos Jonte, drack kaffe, pratade elevdemokrati, pratade politik och lyssnade på musik.

Nu har jag som ingen överblick för vad jag skriver, men jag fortsätter från den här högstadieåterblicken. Fan, det var good times.

Idag har jag i alla fall åkt hem från mina morföräldrar och lämnat västerbottniskan bakom mig. (På allvar, ni skulle ha pratat med mig när jag var där (undantaget Marcus), det var sanslöst. Det är svårt att hålla sig borta från dialekten när man har den från hemmet och är så positivt inställd som jag är, haha.)
Planet hem var en timme och tjugo minuter försenat. Från början hade jag och morsan tänkt ta bilen med tanke på att min mormor är väldigt sjuk i cancer och allt möjligt som kommer på köpet med det dåliga immunförsvaret, men sen blev hon lite bättre och vi kunde ta flyget. I vilket fall så upprörde det mig att när jag spelade Zelda: Phantom Hourglass i väntan på flygplanet såg jag två flickor i åttaårsåldern (fantastiskt ord, försök hitta ett annat med tre å i!) som också spelade Zelda, varpå jag kände mig kränkt.

Jag kom hem och pratade om döden med Helena, om att leva länge, om när man dör, om att vilja leva länge, om att leva länge jämfört med de uppoffringar man måste göra i ungdomen för att göra det, vanliga dödsorsaker och så vidare. Jag satt och kollade på SCB (statistiska centralbyrån) efter statistik om just den här saken, och herregud vad jag älskar den institutionen. Det är kanske det bästa som Sverige har gjort, är det något jag skulle kunna kalla mig stolt över när det gäller att vara svensk är det just att staten alltid har varit så jävla bra på att föra statistik och arkivera saker.
Som kommunist (ja, vi måste ta tillbaka ordet. Det är inget skällsord, och inget att vara rädd för) är det ännu mer givande att ha tillgång till så öppen statistik som SCB, exempelvis är 28% av alla barn mellan 0-17 år med båda föräldrar födda utanför Sverige klassificerade som fattiga enligt svensk standard. Vad är det för jävla skit, va? Är det att skämma bort invandrare?
All borgerlig och reaktionär propaganda faller när man testar den mot verkligen.

Västerbottens kustland

2008-01-02T15:48:00.000+01:00

Det trodde ni inte? Att den här bloggen inte var död?
Men nu sitter jag hos mina morföräldrar som bor utanför det lilla samhället Lövånger som ligger i Västerbotten, därav titeln på det här inlägget.

Jag noterade att jag inte har publicerat ett inlägg på ganska exakt en månad, eller ja, en månad och två dagar om man ska vara helt exakt. Men, tänker jag, vad gör det? Det har som ändå inte hänt så mycket, och jag har som inte haft något att skriva om.
Julen förflöt som den ska, lugn, men ändå inte skön. Jag menar, vem tycker egentligen att det är skönt att sitta med en julklappshetsig lillebror, en som försöker spela nonchalant, och föräldrar som inte ens kan tänka sig att låta sin myndige son dricka öl till maten.
Sen kom nyår, och däremellan hann jag umgås med Todd, men det var väl allt. Eller ja, jag var upp till Stockholm en sväng, med morsan för att handla kläder. Todd nämnde när vi pratade om någonting att det hade pågått "sedan jul", och jag blev helt ställt, och tänkte att det är ju hur länge sedan som helst. Jag har verkligen ingen tidsuppfattning what so ever, och det är egentligen ganska skönt. Att låta dagarna flyta ihop till en grå massa är väl egentligen inte så jäkla illa när man tänker efter?
Nyår var också ungefär som det var tänkt. Dagen innan skulle jag ha träffat Edith för en fika när hon kom hem till Stockholm igen. Det var ju där jag skulle fira nyår. Men på eftermiddagen hemma hos Marcus i Flemingsberg fick jag ett sms i vilket det stod att den unga damens far hade blivit sjuk och behövde uppsöka sjukhus. Därav kunde vi inte ses, och det blev en kväll hemma hos Marcus i stället. Vi åt fläskkotlett och kollade på Ogifta par, en film som skiljer sig.
Jag har nog aldrig sett en film som behandlar en så bitter man. Jävlar säger jag bara, det var så fantastiskt att se, och den bidrog med ett par lysande citat som "Att prata med dig är som att spegla sig i ett kaleidoskop [...] Jasså? Så jag är blind nu också? Men det är ju förbannat jävla passande, en blind och ett kaleidoskop!" Jag och Tomas skrattade i alla fall så vi vred oss på golvet.
Där uppe klarade jag även ut spelet Zelda: Phantom hourglass, och nu känns mitt liv en aning mindre meningsfullt. Jag hatar efter-spel-ångesten.

Väl här uppe ska jag egentligen skriva på en rapport som jag har i uppgift att göra till kursen Svenska C, fast jag ska även lämna in den till Mona som är lärare i Samhällskunskap C. Den behandlar språkbruket i Vänsterpartiets respektive Moderaternas riksdagsgrupper. Ni tycker antagligen att ämnet låter fruktansvärt tråkigt, men jag tycker att det är ganska intressant, annars hade jag ju aldrig valt det, inte sant?
Fast nu blir det ju så att jag ändå inte skriver den, utan istället blåser liv i min gamla (eller tja, det beror ju på hur man definerar gammal) blogg.

Imorgon ska jag kanske träffa Helena, det beror på hur bra min mormor mår. Hon har sådan yrsel idag att hon inte ens kan sätta sig upp på kökssoffan, utan måste ligga ned för att inte spy. Vi tror att det är vätskebrist (hon går ju på cellgiftsbehandling) så om det inte är bättre tills imorgon måste hon in till sjukhuset. Om hon gör det så ska jag kolla om jag kan åka upp till Piteå. Det vore onekligen trevligt.

Nu ska jag försöka ta mig i kragen så att jag inte måste skriva förbannat mycket rapport när jag kommer hem, utan kanske faktiskt kan vara ganska klar tills dess, eller i alla fall innan helgen är slut. Det vore ju onekligen skönt att slippa IG i Svenska C och Samhällskunskap C.

Kanske skriver jag igen någon annan dag, om inte annat får jag helt enkelt be er överleva trots bristande livsessens i form av min blogg ;)

We're eighteen years old, we've barely been born

2007-12-01T14:49:00.000+01:00

Jag vet, jag skriver alldeles för lite i den här nedrans bloggen. Jag vill skriva betydligt mer, men det går som inte. Det blir aldrig tillräckligt fint, givande eller intressant. Ibland vill jag bara skriva ett litet inlägg, om fina saker som bakgrundsmelodin i A smile and a ribbons fantastiska låt Baby's breath, eller om hur facinerande det är med saker som underjordsvattenreserven som finns i Nyköping och användes fram till 1966 och sedan dess har stått tom. Det måste vara något så fantastiskt intressant att gå in i den och bara kolla, vara, känna.
Ibland behöver man sådana intryck för att känna hur man lever, och när jag känner så känner jag mig även desperat i mig själv, som inte slår slag i saken och vågar ta mig ner, agera för att leva. Den sociala fabriken äter upp mig inifrån.

Kolla, nu är jag där igen, tråkighet.
Men i brist på annat kan jag ge ett par tips:
Burning Hearts, ett finskt popband som de flesta som läser här antagligen redan har hört, men om ni inte har gjort det så har ni en fin stund framför er. Deras låt I lost my colour vision är absolut bäst, en klar åtta, om inte högre!
Det andra tipset är ett göteborgsband vid namn Tellus about the moon. Jag fick ett tips om dem från den om svensk pop allvetande Hannes, trots att hans riktiga area of expertise är gitarrpop, och inte twee! Båda låtarna på deras myspace är fantastiskt bra, lyssna!

Så, nu har jag i alla fall skrivit något, och det är ibland bättre än inget, och i det här fallet tror jag att det kan vara så. Nu ska jag gå på en innebandymatch och äta en korv, inte soja.
Hejdå!

2007-11-22T21:27:00.001+01:00

Det går bara inte.

Vi lever allihop på kanten av en grop som bara växer

2007-11-15T20:48:00.000+01:00

Ok, citatet i titeln handlar om Boliden, och det är från låten "Gropen" av det helt underbara bandet Euskefeurat, men jag tror att det kan passa in på så mycket annat. Ett universellt uttryck för världen idag.

I vilket fall, jag tror att jag ska gå till en psykolog, och kolla om jag är typ deprimerad eller något, för det kan inte vara tänkt att det ska vara såhär. Jag vaknar varje natt av att jag drömmer mardrömmar, vardagen känns som ett enda mähä och så vidare. Jag tänker mest att det är väl inte tänkt att man ska känna så? Nog för att man är en popare, men någon jävla gräns får det finnas! Jag vill i alla fall kunna få en natts sömn.

Fast i vilket fall så var det sjysst igår när snön hade fallit hela tisdagen, och så på onsdagmorgonen hade det precis slutat snöa, det var lagom mänsklig inverkan på den genom plogade vägar och i övrigt var den orörd, och när solen gick upp så var det något speciellt.

Ja herregud, meningslöst inlägg. Något har slagit fel!

Om döden

2007-11-08T20:21:00.000+01:00

Jag satt precis och snackade lite med Helena nu, och så ledde mina tankar in sig på döden, genom Cornelis Vreeswijk. För visst är det så, när man inte har möjlighet att sakna någon som levande, blir personen mycket mer av en trygghet. När man har kännt någon levande så är man van vid en från två sidor utvecklandes relation, båda parter rör sig, båda parter får ändrade uppfattningar.
Med de döda är det annorlunda. Har man inte haft någon relation så kan man inte riktigt beröras av deras död på samma sätt (individuella, sen kan man beröras principiellt, de flesta blir illa berörda av tsunamivågen eller 9/11, även om de inte kände någon som berördes), och istället lämnas man med att bara kunna ha en relation till en fix bild. Det finns en gräns för hur stor personen kan vara, hur mycket man kan känna till om honom/henne, hur mycket han/hon kan ha gjort.
Det här ger en trygghet. Man kan stilla sig, och börja bestämma sig för vad man känner inför personens livsverk, det kommer ju aldrig förändras. Man har profilerat sig, och den profilen kommer aldrig förändras. För vi vet ju alla att man egentligen inte kan göra något i någon annans namn, det går ju folk inte på. Jag tror i alla fall inte att gamle gubben Alfred Nobel hade lämnat ut priser till samma personer som Nobelkommitén, jag tror inte att Ernesto Guevara skulle vilja vara med överallt, eller åka på vänskapligt besök hos Iran, även om han hade en del knasiga idéer.
Ja, den största tryggheten finns i det döda, det icke levande, som en stabil vägg att alltid luta sig mot. Men samtidigt saknar det döda då lite magi som finns i det levande, man utvecklas ju inte i förhållande till det döda, och det döda utvecklas inte i förhållande till en själv, till skillnad från det levande.
Nej nu går jag och spelar en blues.

Om Cornelis

2007-11-07T20:13:00.000+01:00

Cornelis, ja, Vreeswijk alltså. Gång på gång glömmer jag hans charm, hans djup, det fantastiska i hans person. Hans talang för musik- och textskrivande, den hittar djup i mig, känslor som jag själv inte visste att jag hade. Han släpper själen fri, han inspirerar till underverk, till skicklighet, men även till att våga ta det lugnt, ligga på sofflocket en helg, eller kanske en dag man egentligen borde arbeta på, om det är så.
Han påminner om allt som är fint. Det yviga, det äkta, det melankoliska, en lågmäld styrka, en varm, mänsklig, famn att vara trygg i när det behövs. Han känns som någon som inte hade något behov av att vara mer än han faktiskt var. Såna män görs inte längre.

Något speciellt är det.

En djup titel

2007-11-07T19:40:00.000+01:00

Idag var jag och köpte mig tre akvarellfärger till, en blå, en violett och en varm röd. Det var egentligen bara blå jag saknade. Därtill köpte jag tre penslar, såna kan man aldrig ha för många av, och nu hoppas jag att det kommer bli mer målande av. Tidigare har avsaknaden av en sjysst blå nyans hållit mig tillbaka, men nu är frågan om jag kommer hitta någon annan ursäkt. Jag hoppas inte.

I övrigt har det varit en trevlig dag, med otrevligt väder. Skön temperatur, skönt ljus, men det var elakt regn. Ni vet, när dropparna hänger i luften och avvaktar tills man går förbi, och de lägger sig, inte så beröringen känns, men kylan förstoras genom dem och det blir i längden outhärdligt. Hade jag inte gått i skolan hade jag suttit inomhus och lyssnat på lite bedroom-pop, druckit en kopp te, kanske spelat en ton på mandolinen och helst suttit vid ett fönster, fyra trappor upp och blickat ut över de gulnade löven. Men det händer inte, inte här, inte mig.
Jag satt i skolan, gjorde inte mycket innan jag hade fotografisk bild. Förbannad på samhällskunskapen som vanligt, jag ska nog hoppa av den kursen. Måste kolla om den behövs för något som kanske verkar intressant. Jag tror inte att den gör det.
Men fotot är kul. Jag och Matti är där en och en halv timme innan och pysslar med framkallningsvätskor, negativ och hårtorkar. Det är en underbar konst, fotografi. Känslan av äkthet som finns i ett nyframkallat negativ, den är svåråtkomlig för ens den minst pretantiösa popsången. Och äkthet är ju faktiskt det viktigaste vad det gäller konst, enligt mig. Ärlighet, sanning, en känsla av inblick, ett ögonblicks sann insyn. Den åsikten står stick i stäv med min åsikt om att det inte finns någon sanning.
Mina krav är komplexa.

Vart ska jag gå när det är i mig helvetet brinner?

2007-11-06T18:42:00.000+01:00

Jag vill fly.

Springa, springa så långt vägarna tar mig och så länge världen orkar snurra.
Jag vill ta mig bort från allt påfrestande, påträngande, påtvingande. Ta mig någonstans där man bara kan känna sig tillfreds, känna sig lugn, man är önskad, där man önskar stanna. Men världen är för stor, mitt liv är för litet. Vad är det som krävs? Ska man prioritera bort saker för att "lyckas"? Ska man tvingas välja mellan olika lyckor? Jag vet ju vad som krävs, det går bara inte att kräva det, ingenting går. Den här världen är skit, den passar mig. Systemet trycker oss till marken, tvingar oss. Jag vill ha möjligheter, jag vill inte slänga bort mitt liv i den torra, plågande öken vi kallar Sverige. Inte för att jag vill det i något annat land heller, det är precis samma problem här som där, och om vi inte tar tag i dem kommer vi aldrig bli lyckliga.

Vi behöver alla mer kärlek, i motsats till ensamhet.
Vi behöver alla mer melankoli, i motsats till desperation.

Den här världen förtjänar mer skönhet. Skönhet förtjänar att uppskattas.
Och det är det här de kallar livet.

Hemma från Flen

2007-11-06T15:10:00.001+01:00

Så, då var alltså min intensivkursutbildning för körkort i Flen över. En vecka, ensam med fem människor man inte känner instängd i en stad man känner sämre än människorna har, för mig, varit praktiskt taget uteslutande positiv.
Eftersom jag inte kände människorna eller staden så blev det mycket tid för sig själv. Visst, man skulle plugga på teori bakom framförandet av bilar, men gjorde jag det? Ja lite, men bara första dagarna. Resten av tiden gick åt till att bara, ja, koppla av. Laga lite mat, läsa lite bok, prata lite med människor man inte känner. Vissa skulle säga att man lär känna sig själv, men jag ställer mig tveksam till att man kan känna sig själv, lika lite som man kan känna någon annan människa helt. Jag tror nästan att det är lättare att lära känna en annan människa, än det är att lära känna sig själv. Umgås man mycket med någon så kan man se personen i olika sammansättningar och så vidare, man kan analysera och lära sig.

När det kommer till en själv så är det där svårare. Många, jag också, vill tro att man står över det där när man känner till det. Att "jag vet ju att man anpassar sig till sociala sammansättningar, men jag vet ju det, så jag kan låta bli". Men nej, det kan man inte. Så fort man träffar människor så kommer man på hur man ska bete sig för att klara situationen. Jag kan till och med erkänna att, för att inte känna mig som värsta outsidern och vara ensam i en vecka så bröt jag till och med arm. Det trodde jag att jag hade gjort för sista gången någon idrottslektion i nian, men där satt jag vid köksbordet med koftan uppdragen och med armbågen på bordsskivan, brytandes arm med en brottare.
Men hur ska man reagera på det då? Ska jag skämmas? Ska jag försöka bortförklara mig? Nej det tycker jag inte (trots att jag sitter här och skriver ett bloginlägg om det), eftersom det är ett sätt att överleva. När jag tänker på det så blir jag faktiskt lite sur på de som tar sig själva på så förbannat stort allvar. Trots att man kanske inte tycker om att spela fotboll, bryta arm eller vara grabbig, så måste man kunna acceptera att man måste göra det, om det är vad som krävs för att klara sig i ett arbetslag, en politisk grupp eller varför inte ett litet hus i Flen.
Alla som är medlemmar av gruppen kommer in med sina förutsättningar, sina förväntningar och sina förutfattade meningar. Det är det man har att bygga från, och man kan bara försöka få det att bli så bra man kan, men utan att dra sig undan för att det inte blir precis som man vill.

Väl hemma från Flen har jag än en gång märkt hur trött jag är på den slentrianmässiga vardagen hemma. Hur trött jag faktiskt är på skolan, hur trött jag är på bussen, på maten, på vägen hem, på datorn. Men nu är det ännu tydligare, jag har något som verkligen visar hur trött jag i praktiken är på skolan, på skolarbete, på tvång.
Alla känner ni väl till kursen Projektarbete? Alla känner ni väl även till hur lätt den kursen är, man avsätter en timme i veckan och har goda förutsättningar för att få ett VG.
I den kursen fick jag idag en IG-varning.
Den enda anledningen är att jag klarar helt enkelt inte av att arbeta. Inte med kravmässigt arbete. Jag är så otroligt slut på allt som tvingas på en. Så fort det inte handlar om att man måste göra något så är jag snabb att göra det, och jag gör det bra. Jag fick till exempel 61 rätt av 65 möjliga på teoriprovet för körkort.
Jag måste få fly ett tag, hitta någon frihet. Jag spelar inte mycket musik längre. Jag orkar helt enkelt inte. Förut spelade jag ukulele och gitarr uppmot sex timmar om dagen, nu plockar jag inte ens upp instrumentet ur stolen det ligger i. Det känns som inte värt. Jag måste hitta något nytt, en ny kanal, en ny luftbubbla, annars kommer jag förstöras, som så många innan mig. Som en majoritet av mänskligheten innan mig.

Imorgon är det jag som köper fler akvarellfärger, något jag anser mig ha råd med efter att ha lagt planerna på att köpa en dator på hyllan.

FLEN

2007-10-28T22:18:00.000+01:00

Nu åker jag till Flen i en vecka, fy satan. Vad gör man inte för att ha körkort.

Helgen

2007-10-21T10:40:00.000+02:00

Så, nu är den helg jag har peppat så hårt inför snart slut. (Söndag räknas knappt till helg, det är ju bara dagen innan skolan/arbetet börjar igen.)

Jag tänker inte gå igenom fredagens händelser, vi spelade bara rollspel och var väldigt nördiga.

Lördagen däremot. Jag vaknade hemma hos Matti vid halv elva, vi rörde oss mot torget för att vara där vid tjugo i tolv. Där träffade vi en kille som berättade att de andra var på Auktionskammaren, så vi gled dit. På auktionskammaren fanns det ett fyrtal personer, men fler tillkom och vi var kanske 10-12 personer när klockan var fem-tio över tolv och vi skulle gå upp till torget. Tyvärr blev det lite missförstånd och det blev så att det bara var jag och två till som gick upp. Dock märkte vi att det stod nazister uppe utanför stadshuset och spanade på oss, så vi vände snabbt och gick tillbaka till Auktionskammaren.

Drygt tio minuter senare hade nazisterna stuckit, en kille som var och hämtade bord åt oss blivit hotad, och vi började ställa upp våra grejer på torget. Till en början var det bara ett drygt 20-tal ungdomar från "oss" (Ungdomar mot våld, och Syndikalistiska Ungdomsförbundet) som var där och lekte runt, men allt eftersom människor vågade sig fram och pratade med oss så blev det fler och fler som vågade. Vi har ju tyvärr fått en stämpel som lika galna våldsverkare vi, så jag kände mig ganska negativ till att SUFarna höll i sina flaggor och hade flygblad på bordet. Det hade varit helt lugnt med flaggorna om andra organisationer hade varit där, eftersom det skulle vara en bred grej, och om det bara är en typ av flaggor så är det inte brett utan det är smalt. Hade man inte haft några flaggor utan bara kanske delat flygblad så hade det sett bredare ut.

I vilket fall gick det bra hela dagen, det var ett gäng skumma snubbar som hängde runt, civare som fotade, nazister som fotade och så vidare. När Info 14is anlände till torget (från två håll, bakhåll alltså) så var de väldigt agressiva och gjorde något som nästan (obs nästan) var en rusning. Dock gick polisen in och stoppade dem, fast det var en gubbe som slog av kepsen på en av nazisterna. Det är fan civilkurage, när man har omkring åtta andra nazister runt sig.
Nazisterna hänvisades en plats bakom såna här blåvita polis-band och vi stod kvar och spelade fotboll och så vidare, målet var ju att vi inte skulle låtsas om nazisterna. Dessvärre var det några som på grund av den enorma spänningen började köra kampord såsom "inga nazister på våra gator" och "alerta, alerta, antifacista". Vanligtvis är slagord sjysst, men på en manifestation som syftar till att inte ge nazisterna utrymme kanske det inte känns så jätteproduktivt. Men där ligger nog mycket kritik på oss lokala, vi hade helt enkelt inte gått ut ordentligt och förklarat situationen tillräckligt bra.

Ett par andra kritiska grejer är till polisen, politikerna och media.

De som har organiserat den här manifestationen har haft en bra dialog med polisen i uppemot en vecka, och fått muntligt lov av polischefen att vara på torget, och det absolut första när första snuten kommer dit (från Jönköping) så undrar de om vi ens får vara där, och jag får lov att hänvisa till insatsledaren, som i sin tur svarar med ett "Ja, de Ska vara där".

Politikerna har som vanligt agerat på politikers sätt, två dagar innan manifestationen så var alla partier positiva till det och peppade som fan, en dag innan så var de mer tveksamma och hävdade att man inte skulle hinna och så vidare, och på lördagen var det ett femtal där som privatpersoner. Inte ens Vänsterpartiet, som vi ringde på lördagen och som sa att de skulle vara där verkade komma dit.

Media har det också hållits en god dialog med i uppemot en vecka, och ÄNDÅ kommer de fram och frågar mig om vad jag tycker om att det var laddat i början och nästan blev bråk och så vidare, och så får jag, som inte ens är organisatör, utan bara har varit med runt och pratat med folk, svara med att vi håller på linjen "inget våld om inte direkt självförsvar", och i övrigt inga kommentarer, något som gubbjäveln tar som bara "inga kommentarer". Fy satan.

Sen fick jag sitta inne i en kiosk utanför tessinskolan och vänta i en halvtimme på att bussen skulle gå eftersom jag fick skjuts från centrala Nyköping av Forsmans farsa. Han som ägde kiosken tyckte inte heller om nazister, och han sa att det var kommunalpolitikernas fel, som lät dem hållas, och att kommunalpolitikerna således var nazister de också, hahaha. Wunderbahr.

There's a world outside these walls, but I'm not scared

2007-10-18T21:26:00.000+02:00

Herregud, ibland så blir man ju lite arg på busschaufförerna, trots att de säkert är snälla egentligen. Idag skulle jag ta bussen till todd, för det var kallt och jag tänkte att det vore skönt att gå tio minuter till bussen istället för en halvtimme hem till honom (det finns bussar som går genom vagnhärad, de som går mot södertälje! Ja, vagnhärad är så pass stort att man kan ta bussen igenom!), jag tryckte på stoppknappen i fullgod tid, och var glad i hågen beredd att stiga av. Men busschauffören körde förbi hållplatsen och jag fick lite ångest eftersom jag tänkte att de kanske hade ändrat så att dne inte stannade inom Vagnhärad längre, och det hade resulterat i okänd väntetid i södertälje! Inte on! Men som tur var stannade den vid Meckman, och jag fick gå en halv kilometer igenom Vagnhärads jävla industriområde, det är INTE upplyftande.

Hos Todd så satt vi och programerade ett program som han skulle kunna använda så att man hade megastats om man var lvl 255 i World of Warcraft, för det kan man vara på hans egna server. Jag blev lite förvånad över hur kul det var med programering, fast det mesta är väl kul om man gör det tillsammans med någon kul. Tycker man inte det är man till och med mer bitter och cynisk än jag!

Ganska ickegivande blogginlägg. Imorgon blir det rollspel med Matti, Forsman och Hadfy, och på lördag blir det lekar på Nyköpings torg så att inte nazisterna får vara på torget! Det kan bli en mycket trevligare helg än jag hade förväntat mig!

Glada dagar!

Bra dagar!

2007-10-17T19:13:00.000+02:00

Åh, idag känner jag att det har varit två bra dagar! Jag fick reda på att Daniel slipper åtal, jag har en magkänsla att det kommer bli bättre naziläge i Nyköping, och det har i DN publicerats en förvånansvärt bra artikel! För faktiskt, vi "vänsterextremister" är vanliga människor, vad skulle vi annars vara? Omsorgaren skriver mycket bra om detta!

När jag ändå pratar om bra saker och politik, eller i det här fallet kanske snarare klasshat, så fick "stureplansprofilerna" fyra års fängelse och skadestånd på 155 300 kr till tjejen! Det är fan gött, och det värmer hjärtat gott när man läser sådant! Men man får fortfarande inte glömma att ett fängelsestraff inte löser någonting, det som skulle kunna försäkra våldtäkternas försvinnande är ett undanröjande av patriarkatet, som i sin tur i sin helhet är en konsekvens av kapitalismen, hur mycket hat man än känner för "grabbarna". Det är lite som att nazister får stryk, det löser ingenting, men det känns bra att höra.

I övrigt känns det som om jag måste organisera mig igen, jag börjar känna samma krypande känsla i kroppen som jag hade innan vi startade upp UV här i Vagnhärad, och det finns inget i Nyköping. Däremot finns det planer på ett UV, jag ska kolla hur långtgående de planerna är och isåfall om jag kan deltaga.

Jag sprudlar av optimism!

Till hösten

2007-10-16T20:37:00.000+02:00

Jag förstår inte vad folk säger om att hösten skulle vara jobbig. Min bror ogillar hösten eftersom han tycker att det är jobbigt att det är kallt på morgonen och varmt på dagen, "man vet inte om man ska ha jacka eller bara tröja" säger han. Men det är ju inget problem, det är av den anledningen som konceptet "höstjacka" finns.

Hösten drar ut allt det fina i oss, alla blir som mer lågmälda, bekvämt nedstämda och det blir lugnt och skönt. Folk tar på sig mer kläder, och med det finns det ju ingenting negativt, det är ju på kläderna man ser huruvida en person är snygg eller inte. Och som Rebecka så bra lade det;

Är starkt emot nakenhet, förutom i uppenbara situationer som definitivt inte är offentliga. Nakna människor ser, i bästa fall, väldigt löjliga ut. Några sällsynta exemplar är snygga, men dessa skulle ändå otvivelaktigt se bättre ut med kläder på. Det är ju på kläderna som man ser om folk är snygga eller inte.

Man känner sig även berättigad att sitta inomhus, ta det lugnt och dricka en kopp te. Det gör man inte på sommaren, våren eller vintern. Då är det alltid "så fint väder ute" eller något annat jävla humbug som skulle vara någon satans ursäkt för att man ska vara utomhus. Det är alltid för kallt eller för varmt där, på andra sidan. Jag kan tänka ut en, och bara en, ursäkt för att berättiga utomhusvarande, och det är om man är långt från civilisation, till exempel hos mina morföräldrar. Där finns det fin natur att vandra ut i och så vidare, då är det ursäktat. Annars ger det ingenting att vara utomhus, jag menar, vivoplan, hur kul är det egentligen?

Dessutom känns all bra musik så mycket mer tilltalande såhär i höstmörkret, the Smiths, Acid House Kings, the Lucksmiths, Math and Physics Club, the Cat's Miaow, Jens Lekman, Tales of Jenny och Cats on Fire. Men hösten har även bidragit till att vidare öppna mina ögon för jazzens storhet, det är ju faktiskt jättebra musik såhär i höstmörkret. Shop Assistants, Talulah Gosh och Television Personalities funkar helt enkelt inte lika bra som i våras.

50 Cent

2007-10-16T13:37:00.000+02:00

Inatt drömde jag konstigt, jag gör som det ibland. Jag och Marcus var och käkade på någon restaurang på götgatsbacken (sidan mot hornsgatan) men jag hade inte råd. Marcus hade massa pengar, men ville inte låna ut till mig eftersom han måste ha råd med öl till maten. Jag hade av någon anledning två jackor med mig, min parkas och min manchesterjacka från vamlingbolaget. Jag lämnade in min manchesterjacka till vad som var något i stil med garderob, fast garderoben var en klädesaffär som fanns på andra sidan en dörr. När vi hade ätit så skulle jag hämta min jacka, men den fanns inte, jag började gråta, och då kom 50 Cent som jobbade där och frågade vad jag ville. Jag förklarade men han ville inte hjälpa, utan stod bara där och fattade ingenting i sin jävla bandana.
Jag hatar gangsters ibland.

Nu tänker jag tipsa om en film som jag av en slump hittade på youtube igår. Jag skrattar så jag gråter varje gång, helt jävla sanslöst.

Första tipset

2007-10-15T20:38:00.000+02:00

Idag satt jag och hade tråkigt runt klockan ett, och jag klickade runt på bilddagboken sådär som man gör ibland. Och tänk, jag hittade den mest, tja, jag vet inte vad man ska kalla det, jag någonsin sett.
http://pyr.bilddagboken.se
Det är ballt att man vågar vara så förbannat extrem i alla fall, även om jag tycker att det är fult.

Och tja, om ni är jazzkatter måste ni lyssna på Pat Metheny, sweet jazz på gitarr, trummor och bas. Personligen har jag bara skivan Rejoicing, jag vet faktiskt inte ens om det finns några fler, men den är riktigt bra. Det är den typ av musik som man ska lyssna på i bakgrunden när man sitter och läser med en kopp te, eller om man har ett kafé.

Första, introducerande, posten

2007-10-15T18:41:00.005+02:00

Nu har jag tröttnat på att inte ha något att göra. Att gå till skolan, komma hem, spela world of warcraft eller gå till Todd, och sedan gå och lägga sig för att vakna upp till samma tråkiga rutin en gång till. Att en blogg skulle hjälpa mot det här känns ju fruktansvärt tveksamt, men tja, man kan alltid ge det ett försök, och om inte annat dela med sig av sin misär, hehe.